Svar på Anita Bergqvists insändare i VF den 12 augusti:OM MOSHE DAYAN istället hade sagt ”Det fanns inte en arabisk by som inte tidigare hade en judisk befolkning”, så hade detta varit lika sant och andemeningen förblivit densamma, nämligen att lösningen på den arabisk-israeliska konflikten är att lära sig att leva tillsammans.
Men islam står i vägen för detta. Judar har alltid betraktats som lägre stående, och behandlats därefter. Alla de judar som plundrades, våldtogs (både kvinnor och män), mördades och torterades under den 33 dagar långa pogromen i Safed 1834 skulle nog inte kalla det fredlig samexistens. Ordet sionism fanns inte ens då. I dag utgörs nära hälften av Israels judiska befolkning av flyktingar från arabvärlden.
Enligt FN:s delningsplan 1947 skulle ingen mark byta ägare. 60 procent av det tilltänkta Israel utgjordes av den sterila Negevöknen. Vari ligger orättvisan? Det var arabernas våld som tvingade fram en delning, och de hade tio år tidigare förkastat en för dem mycket fördelaktigare delningsplan.
ORSAK KOMMER FÖRE verkan, även i den arabisk-israeliska konflikten. Araberna anföll, och de utländska jihadisterna var på plats innan en enda arab tvingats på flykt. De var orsak, inte verkan.
Som Benny Morris sa (i den intervju Stig Johansson citerade): ”Ett samhälle som vill döda dig, tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller förstöras, är det bättre att förstöra.”TORBJÖRN KARFUNKEL
redaktör för bloggen Fred i Mellanöstern
Intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar