25 december 2007

Slak gul kuk

Jag kan inte låta bli att undra...vad är det för fel på kineser? Allt som är längre än det är brett, eller ännu hellre utrotningshotat, det maler de ner för att få ståfräs. Epidemisk impotens? Knappast, med tanke på hur snabbt de förökar sig.

Intressant.se

Den store poeten Greider

Göran Greider har publicerat några korta julsagor i sin egen lekstuga. Hans storhet kommer fram i all sin glans och härlighet. Ett exempel:

2. Det var en gång en kristdemokratisk finansmarknadsminister som hette Mats Odell. Han trodde på Gud, men Gud trodde inte på honom. Vad skulle Gud göra med honom? När Gud försökte auktionera ut honom till högstbjudande var det ingen som bjöd. Så han blev arbetslös och levde olycklig i alla sina dagar!

En i sanning stor poet, den där Greider. Här är mer poesi på samma nivå:

Alla barnen har två ben utom Therese,
hon har protes.

Intressant.se

Judar ockuperar, muslimer...lånar?

SvD och DN fortsätter att skriva om Israels byggande av bostäder på "ockuperat område". Tidigare har jag kommenterat det i mina bloggposter

För den som eventuellt undgått att förstå min huvudtes, här kommer den i klartext:

De områden som vanligen benämns "ockuperade" är enligt internationell lag "omtvistade". När de ockuperades av araber 1948 slängdes de judiska invånarna ut.

Idag låtsas världen inte om att detta någonsin ägt rum. Man har stor medkänsla med de arabiska flyktingar som arabernas krig mot judarna resulterade i, men de judiska flyktingarna tigs det om.

Som jag tidigare påpekat finns det tre stora flyktingströmmar involverade i denna konflikt:

  • Judiska flyktingar från Europa. Över två miljoner.
  • Judiska flyktingar från arabvärlden och Iran. Ca 900.000.
  • Arabiska flyktingar från Israel. Ca 726.000.

Bara de arabiska flyktingarna har fått internationell hjälp.

Men mer väsentligt i just det här fallet är "gränserna", eller snarare avsaknaden av dito. Israel har aldrig haft internationellt erkända gränser, så varje gång man hör uttrycket "-67 års gränser" ska man ta sig i akt, för då är det nåt lurt på gång. Vad som funnits är en stilleståndslinje från 1949, som byggde på militära realiteter, utan hänsyn till att både judar och araber drivits på flykt.

Att Israel skulle lämna ifrån sig de judiska delarna av Jerusalem, inklusive klagomuren, är orimligt. Avancerade förslag till gränsdragningar har lagts fram, men de har alla fallit på en och samma stötesten:

Araberna vägrar se en judisk stat existera!

Intressant.se

23 december 2007

Vilseledningen fortsätter

Detta är en fortsättning på två tidigare bloggposter:

Idag fortsätter vilseledningen om judiska bosättningar på Västbanken för tredje gången på kort tid. Det börjar likna en målmedveten kampanj.

I de tidigare bloggposterna har jag påpekat att tidningsartiklarna "glömt" att nämna att "bosättningarna" Har Homa och Atarot ägdes av judar (i Har Homas fall åtminstone till största delen) innan 1948, då de ockuperades av Jordanien. Idag glömmer SvD och DN lägligt nog i sina artiklar om Ma'ale Adumim att nämna att detta område var statsägd mark, både under turkiskt och jordanskt styre.

Konsekvent fortsätter svenska media att berätta halva sanningen, i många fall rena lögner. Hur ofta anser media det nödvändigt att upplysa sina konsumenter om att tidernas begynnelse, i Mellanöstern lika väl som i andra delar av världen, inte inträffade under Sexdagarskriget, utan att det fanns en tid innan dess då dessa områden var ockuperade av Jordanien? Jag vet till och med den exakta siffran över antalet judar som tilläts bo kvar i det av Jordanien ockuperade Jerusalem och Västbanken, liksom i det av Egypten ockuperade Gaza.

Noll. Inte en enda. Alla slängdes ut eller dödades.

Men idag vill man få folk, framför allt den yngre generationen, att tro att ockupationen (den israeliska, naturligtvis, inte den jordanska) är konfliktens orsak och att Israel hade en erkänd gräns innan 1967. Detta är lögn, om något.

Intressant.se

21 december 2007

Fler lögner

En fortsättning på min tidigare bloggpost, om olika sätt att ljuga, där jag påpekade att det finns två sätt att vilseleda:
  1. Att ljuga, dvs att säga något som inte är sant.
  2. Att förtiga en del av sanningen, dvs utelämna delar på ett sånt vis att helhetsbilden blir skev.
Nu ser jag i DN och SvD att USAs utrikesminister Condoleezza Rice "hyllar" det israeliska beslutet att skrinlägga planerna på "nya bosättningar" i Atarot.
- Jag tror att det är ett klokt beslut, sade Rice i en exklusiv intervju med AFP sedan Israels bostadsdepartement övergav planerna för Atarot-området i östra Jerusalem, där palestinier vill ha sin framtida huvudstad.
[...]
- Jag tror att israelerna förstod att det som hände med Har Homa har bidragit till att undergräva förtroendet i den sköra och helt nya fredsprocessen, sade Rice.
För två veckor sedan begärde Israel in anbud för byggande av omkring 300 fastigheter i bosättningen Har Homa i det ockuperade och annekterade östra Jerusalem. Åtgärden kom en vecka efter det att israeler och palestinier återupplivat fredssamtal vid en konferens i den amerikanska staden Annapolis.
Atarot 1944.

Vad väljer man att inte förtälja denna gång då? Jo, ungefär det man lät bli att berätta om Har Homa, nämligen att Atarot ägdes av judar fram tills att det stals av araber under Självständighetskriget 1947-1949. Vilken skillnad den informationen gör, eller hur?

Intressant.se

18 december 2007

Vasst formulerat

I dagens SvD finns en härlig insändare. Kommentarer överflödiga:
Lösningen på växthusproblematiken
Finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier har konstaterat att Sverige svarar för cirka 0,2 procent av de globala växthusgasutsläppen och kan inte märkbart påverka klimatet genom utsläppsminskningar! Låt oss dela in jorden i 500 zoner som var och en står för cirka 0,2 procent av de globala växthusgasutsläppen. Ingen zon kan då märkbart påverka klimatet genom utsläppsminskningar!Frågan är om växthuseffekten ens längre existerar efter denna radikal åtgärd.
Karl Krook

Intressant.se

17 december 2007

152 kronor

I dagens SvD skriver utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige nu ska ge ännu större ekonomiskt bistånd till palestinierna. 1,37 miljarder under detta och kommande år. Det motsvarar 152 kronor per svensk - vuxna och barn. 608 kronor från min tvåbarnsfamilj.

Det finns ett enormt behov av upprustning av samhället i Gaza och på Västbanken, men det verkar som att just detta samhälle utvecklat immunitet mot biståndspengar. Som många påpekat, bl a United States Institute of Peace, är
Palestinians the largest per capita recipients of international development assistance in the world
De får alltså mer bistånd per person än offer för tsunamin häromåret, mer än de överlevande från folkmorden i Rwanda och Sudan, mer än de svältande i östra Afrika. Och vilket synligt resultat har det givit? Som den palestinske politikern Mohammed Dahlan sa om biståndspengarna i The Guardian 2004:
[5 miljarder dollar] have gone down the drain, and we don't know to where
Och i vanlig ordning kommer bara struntsummor från de oljestinna arabstaterna.

Det intressantaste avsnittet i Bildts och Carlssons artikel tycker jag ändå är detta:
Alla parter i den arabisk-israeliska konflikten måste ta sitt ansvar för att en varaktig fred ska bli verklighet. Det arabiska fredsinitiativet visar på grannländernas önskan att avsluta konflikten.
Jag är inte den typen som ser ett halvfullt glas där andra ser ett halvtomt, men detta stycke gav mig hopp om att Bildt är mer slipad än jag hittills misstänkt. Det är tre uttryck här som gör mig hoppfull:
  • Alla parter
  • den arabisk-israeliska konflikten
  • grannländernas...

Det verkar som att Bildt och Carlsson äntligen ser denna konflikt för vad den är - inte en konflikt mellan Israel å ena sidan och palestinier å den andra, utan mellan Israel å ena sidan och arabländerna å den andra. Tänk om den poletten äntligen trillat ner! I så fall är mina 152 kronor en väl investerad uppoffring!

Mer om givarkonferensen:

SvD

Sydsvenskan

Intressant.se

15 december 2007

Expos kamp mot väderkvarnar

Tidningen Expo har givit ut en skrift som heter Kriget mot islam. I ingressen står det:
Islamofobin är inget nytt fenomen. Men i skuggan av kriget mot terrorismen och en ökad misstro mot muslimer har en ny europeisk anti-islamsk rörelse börjat ta form. För första gången granskas den nya rörelsen mot islam. [...] Akademiker, bloggare och politiker gör gemensam sak med högerextremister. Under de två senaste åren har en rad nya anti-islamska nätverk bildats. Expo granskar personerna bakom den nya rörelsen.
Så vem är det som pekas ut? Ja, det är det som är problemet. Expo har buntat ihop en handfull nazister med andra som helt enkelt ser islamismen som ett hot. Å ena sidan de som företräder en folkmordsideologi, å andra sidan de som motarbetar en folkmordsideologi. Den bakomliggande tanken kan bara vara en - muslimer i alla dess former är höjda över varje form av kritik. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om Expos hatskrift, men eftersom flera andra bloggare redan gjort det på ett föredömligt sätt, ger jag er några länkar till dessa i stället:
argumentum ad ignorantiam
Jihad i Malmö
Östra Ölands fria horisont (flera inlägg i ämnet)
Fader Jonatans Blog
skafferitrollen
Det finns naturligtvis fler...

Intressant.se

11 december 2007

Uppdatering om Besserwisser

De av er som sett mig i Besserwisser (jag skrev tidigare om detta) vet att jag hittills vunnit tre program, som gick på kanal 9 förra veckan, 4-6 december. Nu gör programmet ett juluppehåll fram till 14:e januari. Eventuellt kommer säsongen inledas med en veckas "kändis-Besserwisser", så än så länge vet jag inte om mitt nästa program sänds den 14:e eller 21:a januari. Jag informerar er så fort jag vet själv.

Intressant.se

Mer om Birgitta Elfström

Birgitta Elfström, som jag nämnde i min förra bloggpost, har inte bara bloggat för PGS, utan har även skrivit på Merit Wagers blogg. En av de mer talande bloggposterna handlar om när Birgitta, som en av ytterst få västerländska kvinnor, lyckades få till ett möte med Hezbollahs ledare Hassan Nasrallah.

Tidigare hade jag här några bilder från Merit Wagers blogg, men har blivit ombedd att ta bort dem. De omtalade bilderna finns här.

Innan vi hann sätta oss ner uppenbarade sig plötsligt Hassan Nasrallah. Det kan låta konstigt, men det kändes som om luften plötsligt uppfylldes av en helig aura. Där kom han, Hizbollahledaren, utstrålande ett stort lugn och med ett varmt leende på läpparna. ”Är detta verkligen Hassan Nasrallah?” tänkte jag. Han hälsade artigt, fortfarande leende. Han bad mig sitta närmast honom i en av de höga stolarna och jag fick börja med att ge en kort presentation av mig själv.
Hassan Nasrallah inledde med att prisa den svenska demokratin och Sveriges arbete för mänskliga rättigheter. Sedan pratade han om sin son som blev ett av Mellanösterkonfliktens offer, om Hizbollahs arbete i parlamentet, om palestiniernas situation i Libanon, om Israels ockupation av södra Libanon och om framtiden. Han berättade med inlevelse om Hizbollahs sociala verksamhet som omfattade bl.a. skolor och sjukhus.För mig framstod Hassan Nasrallah som en vänlig, påläst, intelligent och skarpsynt man med en påtaglig utstrålning som kändes i hela rummet. Det var ett speciellt och mycket minnesvärt möte.

Intressant.se

Migrationsverket sätter gränser

I dagens G-P finns nedanstående artikel (ej online, klicka på bilden för att förstora den).
En enhetschef på Migrationsverket har omplacerats på grund av en hemsida där han tar ställning för Israel och har en länk till moderaterna. [...] Lennart Eriksson har arbetat på Migrationsverket i Kållered i drygt 19 år. De senaste fem åren har han varit enhetschef och arbetat med asylfrågor. Men sedan den 8 oktober har han haft en lägre befattning som beslutsfattare. I somras kallades han upp till den nytillträdde chefen för verksamhetsområdet asyl, Eugéne Palmér, och fick veta att han inte fick ha kvar sitt jobb på grund av hemsidan.
[...]
Vad finns då på hans hemsida? Det är inte texterna om museijärnvägar, historiska uppsatser eller dikter som retat hans arbetsgivare. Nej, det är snarare en blogg där Israel-Palestina-konflikten diskuteras med hård kritik mot Hamas och det är länkar till moderaterna, diverse nyliberala sidor samt texter om pansargeneralen Patton. [...]
Migrationsverkets jurist Staffan Opitz säger:
-Anledningen till situationen är att Lennart Eriksson inte har överordnad chefs förtroende.
Opitz skriver i sin inlaga att Eriksson på sin hemsida har gett den israeliska sidan sitt oreserverade stöd i Israel-Palestina-konflikten. "Mot bakgrund av att konflikten genererar asylsökande från den palestinska sidan är det offentliggjorda stödet för den israeliska sidan inte möjligt att förena med befattningen som chef vid Migrationsverket."

Här är Lennart Erikssons hemsida, och här är hans blogg. Kan någon hitta något otillbörligt på dessa sidor?
Lennart Eriksson, tycker fel enligt Migrationsverket.


Den enda bisarra rättvisa i denna affär är att Eriksson nu har samma titel (beslutsfattare) som Birgitta Elfström hade. Hon gick nyligen i pension, arbetade i många år som beslutsfattare på Migrationsverket, var engagerad i PGS, och skrev inlägg på PGS antiisraeliska blogg. Men ingen chef verkar ha påpekat det olämpliga i hennes engagemang.

Intressant.se

09 december 2007

En liten lektion i konsten att ljuga

...the truth, the whole truth, and nothing but the truth...
Det känner väl de flesta igen från diverse filmer och TV-serier, en del av den ed man svär innan man vittnar i en amerikansk domstol. Här antyds att det finns två sätt att vilseleda:
  1. Att ljuga, dvs att säga något som inte är sant.
  2. Att förtiga en del av sanningen, dvs utelämna delar på ett sånt vis att helhetsbilden blir skev.
Jag ska ge några talande exempel på hur båda dessa metoder används i svartmålningen av Israel. Exemplen är otaliga och tar sig ibland absurda former, som när en brittisk tidning "avslöjade" att Israel höll på att utveckla en "genetisk bomb" som skulle döda araber men inte judar. Behöver man påpeka att svenska tidningar med glädje återgav den "nyheten"?

I denna veckas skörd av antiisraelisk smörja hittar jag bland annat denna slutreplik i en debatt i Västerbottens-Kuriren. Det är inte mycket skribenten, Göran Burén, lyckas få rätt.
Göran Burén, ljuger som en häst travar.
Det blev aldrig någon palestinsk stat 1948 som avsågs i delningsresolutionen, detta av två orsaker. För det första är det helt klarlagt att Israel inte avsåg att acceptera en sådan stat. För det andra var det palestinska samhället fullständigt raserat efter kriget och FN-medlarna Folke Bernadotte och Ralph Bunche föreslog därför att det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten. Detta var alltså sanktionerat av FN och därför ingen ockupation i folkrättslig mening.
Detta stycke är ren lögn.
  1. Israel avsåg visst att acceptera en palestinsk stat. Detta bevisade Israel i både ord och handling. Att en författare som livnär sig på kommunistiska tidningar anser det "helt klarlagt" att motsatsen gäller stärker till och med mitt påstående.
  2. Bernadotte och Bunche föreslog inte alls att "det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten". Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza. En av anledningarna att araberna förlorade kriget var för övrigt att de konkurrerade sinsemellan om vem som kunde roffa åt sig mest. Buréns teori om Bernadottes förslag är minst sagt banbrytande, eftersom Bernadotte faktiskt varit död i 160 dagar då det första vapenstilleståndsavtalet, med Egypten, slöts. Bernadotte mördades ju av Lehi i Jerusalem den 17:e september 1948.
  3. Burén vänder totalt på begreppen när han menar att Israel, till skillnad från Egypten och Jordanien, gör sig skyldig till en "ockupation i folkrättslig mening". Det råkar vara tvärtom. Vad gäller Västbanken är det ett område Israel erövrat i ett försvarskrig, och det tillhörde heller ingen stat. Området är således "omtvistat", inte ockuperat. Varje försök från Israels sida att lämna ifrån sig land i utbyte mot fred och erkända gränser har avslagits av araberna. Golanhöjderna erövrades också i ett försvarskrig, men tillhörde Syrien. De landområden som judar ägde där stals helt sonika 1920. Judarna som bodde i Gaza slängdes ut av araberna 1948.
Nästa stycke är lite väl magstarkt, till och med för en blaska som VK:
Det är sant att det finns stark antipati mot judar på en del håll i arabvärlden, till och med antisemitism med samma uttryck som vi sett i Europa. Men det är ett nytt fenomen, det framträder i huvudsak först efter 1948. Det är en reaktion på bildandet av staten Israel, vilket överallt i arabvärlden uppfattades som djupt orättfärdigt. Rått uttryckt kan man säga att sionisterna tog antisemitismen med sig till arabvärlden.
Antisemitismen är judarnas fel... Den var fin!

Liten (EJ uttömmande) förteckning över muslimska massakrer på judar FÖRE 1948:
  • Medina (Saudiarabien) 627
  • Khaybar (Saudiarabien) 629
  • Fez (Marocko) 1032
  • Granada (Spanien) 1066
  • Fez (Marocko) 1146
  • Marrakesh (Marocko) 1146
  • Sijilmasa (Marocko) 1148
  • Fez (Marocko) 1275
  • Fez (Marocko) 1465
  • Tu-at (Algeriet) 1492
  • Alger (Algeriet) 1736
  • Basra (Irak) 1776
  • Stora delar av Libyen 1785
  • Tetuán (Marocko) 1790
  • Alger (Algeriet) 1805
  • Alger (Algeriet) 1815
  • Bagdad (Irak) 1828
  • Alger (Algeriet) 1830
  • Tabriz (Iran) 1830
  • Mashhad (Iran) 1839
  • Marrakesh (Marocko) upprepade ggr 1864-1880
  • Barfurush (Iran) 1867
  • Taza (Marocko) 1903
  • Settat (Marocko) 1903
  • Casablanca (Marocko) 1907
  • Shiraz (Iran) 1910
  • Fez (Marocko) 1912
  • Jaffa (Israel) 1921
  • Damaskus (Syrien) 1925
  • Jerusalem (Israel) 1929
  • Safed (Israel) 1929
  • Hebron (Israel) 1929
  • Constantine (Algeriet) 1934
  • Bagdad (Irak) 1941
  • Tripoli (Libyen) 1945
  • Aleppo (Syrien) 1947
  • Aden (Jemen) 1947
Massakrernas omfattning varierar från något dussin till flera tusen dödsoffer. Burén är tyvärr inte ensam om att försöka sprida denna lögn. Exempelvis finns under uppslagsordet islam följande att läsa i Nationalencyklopedins internetversion:
Fråga Varför tror du att judar och muslimer står så långt ifrån varandra idag trots att det finns mycket som förenar dem?

Svar Motsättningarna mellan judar och muslimer är i första hand politiska, inte religiösa. Under århundraden levde många judar under muslimskt välde, både Orienten och i det moriska Spanien utan att det blev några svåra konflikter. Det är upprättandet av Israel som stat och fördrivandet av palestinierna som har väckt sådan vrede på muslimskt håll och har fått judarna att framstå som deras huvudfiender.

Per Beskow, docent
Det moriska Spanien framställs ofta som extra idylliskt. Att enbart massakern i Granada tog 5000 judars liv betraktas tydligen som historisk kuriosa. Men Burén står fast vid att judarna tog med sig antisemitismen till araberna. Petitesser som att profeten Muhammed själv uppmanade till folkmord på judarna är i det sammanhanget oväsentliga, "rått uttryckt".

Han skriver vidare:
Massor av judar tvingades eller kände sig tvingade att lämna olika arabländer som en följd av de antijudiska stämningarna. Jag försvarar självklart inte detta, men glöm inte att judiska styrkor satte igång en brutal etnisk rensning omedelbart efter FN-omröstningen 1947.
Det är väl sympatiskt att han inte försvarar den etniska rensningen av judar från arabländer? Men han ljuger igen. Omedelbart efter FN-omröstningen 1947 (delningsplanen 29:e november) så gjorde judarna vaddå? Jo de firade! Dansade på gatorna!

Och vad gjorde araberna? De började mörda judar, både i och utanför Israel.

Försöker jag påstå att Israel inte gjorde sig skyldig till etnisk rensning? Nej. Men jag vill sätta det i rätt sammanhang:
  • För det första var det ingen i förväg planerad fördrivning av araber som skedde. Att idén funnits inom den sionistiska rörelsen är sant, liksom att idén förkastades av både etiska och realpolitiska skäl. När FN antog delningsplanen hade den sionistiska rörelsen inga som helst planer på att kasta ut araberna.
  • För det andra förhöll det sig tvärtom på den arabiska sidan. Redan 1947 drog arabförbundets (då Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jordanien och Jemen) politiska kommitté upp riktlinjer för antisemitisk lagstiftning. Lagarna, som till största delen genomfördes, gällde konfiskering av judisk egendom, fängslande av judar som misstänktes vara sionister, och användande av deras konfiskerade egendom till att finansiera kampen mot sionismen.
  • För det tredje försökte Haganah, föregångaren till Israels armé, in i det längsta bibehålla goda relationer med araberna. Så sent som den 24:e mars 1948 utfärdade befälhavaren Israel Galili en order till alla enheter att
    abide, in their behavior toward the Arab communities inside the designated Jewish state areas, by the Zionist movement's long-standing policy of co-existence and mutual respect for life and property.
    Denna order var hemlig och på hebreiska, och således inte en motsvarighet till vad dagens palestinska förhandlare säger på engelska om fred och erkännande, bara för att nästa dag mana till heligt krig mot judar på arabiska. Vad var det då som ändrades? Framför allt var det belägringen av Jerusalem, den största judiska staden. Striderna om förbindelsevägen Tel Aviv-Jerusalem var hårda, och läget för de belägrade judarna var desperat.
Jag skulle kunna fylla en bok med alla rena lögner som florerar kring Israel, och det är förmodligen en mycket bättre idé än att försöka pressa in det i ett blogginlägg. Därför går jag vidare till några exempel på det andra sättet att ljuga, nämligen att bara berätta en del av sanningen.

Låt mig börja med en artikel i SvD som berättar att
Israel planerar att låta bosättningen Har Homa på ockuperat område expandera ytterligare [...] På kullarna mellan östra Jerusalem och Betlehem, på ockuperat palestinskt område, ligger den stora bosättningen Har Homa. Bosättningen, byggd som en judisk förstad till Jerusalem, är en nagel i ögat på Betlehemborna, som ser den som ett exempel på den markstöld som undergrävt palestiniernas tilltro till fredsprocessen. [...] För många år sedan var Har Homa en grön kulle, kallad Jabal Abu Ghneim av palestinierna, där den israeliska Fred Nu-rörelsen demonstrerade mot planerna på att bygga en bosättning.
Artikeln följer mall 1a för rapportering från Israel. Intressant är vad artikeln INTE nämner om Har Homa.
  • Den mesta marken i Har Homa ägdes av judar innan det ockuperades av Jordanien 1948.
  • Ingen bodde där eller brukade marken där då byggandet av stadsdelen Har Homa inleddes.
  • Alla landägare (de flesta israeler) kompenserades för den exproprierade marken.
Ett annat exempel hittar jag i DN, signerat Per Jönsson. Han har gnuggat sina geniknölar och kommit fram till att FNs delningsplan från 1947 (resolution 181) är konfliktens orsak:
Delningsplanen var från början orättvis. Den gav 56 procent av Palestinas mark till judarna, som då blott utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde sex procent av marken. Det är inte det minsta märkligt att araberna såväl i som utanför Palestina motsatte sig 181:an
Som jag påpekat tidigare är det inte sant att delningsplanen "gav 56 procent av Palestinas mark till judarna". Delningsplanen innebar en gränsdragning mellan två stater (och ett FN-kontrollerat Jerusalem). Den innebar INTE förflyttning av invånarna eller omfördelning av landägandet. Med andra ord fick varken araber eller judar en kvadratmeter mark enligt resolution 181.

Jönsson aktar sig noga för att nämna två saker.
  • Det första gäller landägandet. Enkel huvudräkning ger vid handen att araberna ägde 100-6=94% av marken. Eller hur? Nej! Drygt 70% av marken var statsägd, 6-7% ägdes av judar och ca 20% av araber. Redan i Survey of Palestine lades grunden för framtida misstag genom att tabellerna över landägande delas upp i vad som ägdes av judar å ena sidan, och allt som inte ägdes av judar å den andra. Benny Morris påpekar också att
    many if not most Palestinian notable families, including the Husseinis, Nashashibis, al Alamis, Dajanis, Abd al Hadis, and so on-the leaders of the Palestinian national movement-sold land to the Jews, and that the meagerness of Zionist purchases was largely dictated by a lack of funds, not by any Arab indisposition to sell.
  • Det andra gäller Negev. 60% av den mark som skulle utgöra den judiska staten bestod av Negevöknen, en obrukbar sandlåda.
När jag ändå är inne på frågan om markägande vill jag dela med mig av en riktig pärla, taget ur Hudiksvalls Tidning den 8/6 2005 (och jag har sett påståendet på andra ställen också). Gunnar Olofsson argumenterar för att Israel är en apartheidstat, och påstår bl a att
i Israel [...] kan icke-judar inte förvärva statsägd mark.
Detta är ett korrekt påstående. Låt oss se vad herr Olofsson väljer att inte nämna:
  • I Israel kan judar inte förvärva statsägd mark. Ingen kan det! Däremot står det både judar och icke-judar fritt att leasa marken.
  • Den Palestinska myndigheten har också lagar om markförsäljning. En sådan lag är att det är förbjudet, även för privatpersoner, att sälja mark till judar. Försäljning av mark till judar räknas som förräderi, och är belagt med dödsstraff! Läs om det här, eller googla er fram! Dödsstraffet har dessutom verkställts ett flertal gånger.

Slut på lektionen för denna gång.

Intressant.se

03 december 2007

Bakslag för Venezuelas lille Hitler

DN, SvD och Sydsvenskan rapporterar en knapp seger för motståndarna till Chavez förslag till grundlagsändring, vilken skulle givit honom möjlighet att sitta kvar som president livet ut. Vad som inte rapporteras i svenska medier är regimens trakasserier av judar, vilket man kan läsa om här:
Police raided Venezuela’s main Jewish social club on the eve of a national referendum.
The raid on La Hebraica late Saturday night occurred just hours before Venezuelans went to the polls to decide on constitutional changes proposed by President Hugo Chavez. The raid was seen as a provocation against the Jewish community, which is almost unanimously opposed to Chavez, a major ally of Iranian President Mahmoud Ahmadinejad, and his leftist reforms.
The police raid took place as 900 Jews enjoyed an all-night wedding party at the nearby Union Israelita synagogue in Altamira, an upscale suburb of Caracas.
According to sources, members of the police unit that investigates drug-trafficking and terrorism broke the main gate of La Hebraica in the middle of the night, allegedly looking for weapons and explosives. Officers searched the premises but found nothing, the sources said.
Venezuelans on Sunday rejected by a narrow margin 69 constitutional amendments proposed by the Chavez government, including eliminating presidential term limits, which would have paved the way for Chavez to be re-elected indefinitely. Saturday night's raid echoed one from November 2005, when Venezuelan police raided a Jewish school in Caracas looking for weapons. None were found.
Intressant.se

28 november 2007

De glömda flyktingarna

Det är rubriken på en artikel i Sydsvenskan av Mats Skogkär. Det är även en direkt översättning av titeln på en film, The forgotten refugees. Det är även adressen till filmens hemsida, med mycket informationsmaterial, theforgottenrefugees.com.


Vad handlar dessa om? Precis som det låter, det handlar om ett bortglömt flyktingproblem. Eller ska man säga ett nonchalerat flyktingproblem? Eller kanske rentav ett av politiska skäl undanskuffat flyktingproblem?

Läsare av denna blogg förstår nog att det handlar om judiska flyktingar från arabländerna och Iran, en skara på ca 900.000, ungefär 150.000 fler än de långtifrån bortglömda palestinska flyktingarna.

En annan artikel på samma tema hittar vi i Gotlands Allehanda häromdagen. Ett ämne som det aktivt tigits om i mer än ett halvt sekel nämns två (!) gånger på en knapp vecka i svenska (!!) medier.

Det är inget sammanträffande. För det första är det idag (29:e) 60 år sedan FN antog sin delningsplan för det brittiska Palestinamandatet, och för det andra hade nyligen JJAC ett möte i New York (i vilket jag personligen deltog).

JJAC står för Justice for Jews from Arab Countries. Vid mötet lades fram 9 dokument som tillsammans visar hur arabförbundets medlemmar samordnade sina åtgärder med syftet att slänga ut sin judiska befolkning, lägga beslag på deras tillgångar och använda dessa tillgångar i sitt krig mot judarna i det som skulle bli staten Israel. Dokumenten är daterade från 24/11 1947 till 21/6 1948, åtta av dem kommer från FNs arkiv, det nionde är en artikel ur New York Times.

Det finns både likheter och olikheter mellan de bortglömda judiska flyktingarna från arabvärlden och de palestinska flyktingarna. Båda har de blivit av med allt de ägde och hade. Båda hamnade i tältläger. Där slutar likheterna.

Olikheterna är lättare att räkna upp:
  • Palestinierna är världens mesta mottagare av ekonomiskt bistånd per capita. De judiska flyktingarna har inte fått ett öre.
  • Palestinierna har, till skillnad från andra flyktingar, ett eget FN-organ, UNRWA. De judiska flyktingarna har, till skillnad från andra flyktingar, inte ens fått hjälp från FNs "ordinarie" flyktingorgan, UNHCR.
  • Palestinierna flydde under ett krig de själva startat, när den gryende staten Israel kämpade för sin fysiska överlevnad. De judiska flyktingarna flydde från ett religiöst förtryck de levt under i 1300 år.
  • Palestinierna flydde oftast några kilometer. De judiska flyktingarna oftast hundratals mil.

Mats Skogkär refererar till en utmärkt artikel i Wall Street Journal. För att läsa den, klicka på bilden nedan.

Ett talande klipp ur Skogkärs artikel:
Lozowick konstaterar: ”Israel gav de judiska flyktingarna ett hem, medan arabstaterna gav palestinierna permanenta läger.” Historikern och Mellanösternexperten Bernard Lewis gjorde i en artikel i Wall Street Journal i måndags en liknande reflektion. I Jordanien fick palestinierna visserligen en form av medborgarskap, men de fick stanna i lägren. I övriga arabstater har palestinierna förblivit statslösa främlingar utan rättigheter, utan möjligheter, försörjda genom FN:organet UNRWA:s försorg. ”Om en palestinier däremot flydde till Storbritannien eller USA kunde han, paradoxalt nog, få medborgarskap efter fem år och hans barn som föddes i det nya landet blev medborgare där vid födseln. Men om han begav sig av till Syrien, Libanon eller Irak, förblev han och hans efterkommande, nu på väg mot fjärde och femte generationen, statslösa.”
Den judiske författaren Albert Memmi, född i Tunisien, skrev ett öppet brev till Khadaffi 1973, som mycket väl fångar världens svek. Men först bakgrunden:

För 60 år sen bodde ca 38.000 judar i Libyen. De flesta tvingades fly, många mördades. 1970 konfiskerades judarnas kvarlämnade ägodelar. Libyska judar i exil i Italien protesterade, och därpå följde en officiell libysk inbjudan till judarna att återvända och en försäkran att alla ägodelar skulle återlämnas. Vid det laget fanns bara några hundra judar kvar i Libyen, och de hade nyligen förbjudits att lämna landet ens för kortare utlandsbesök.

Inga judar nappade på det generösa erbjudandet. Det finns idag inte en enda jude kvar i Libyen.

Detta är vad Memmi skrev:
Is it true that you have said that the Jews have always lived at peace in the Arab countries? And that you have nothing against Jews, only Zionists? ...

The error which may have been made at Deir Yassine is constantly being thrown in our faces. Ah, but we have undergone a hundred Deir Yassines, a thousand Deir Yassines! And not only in Russia, Germany or Poland, but also at the hand of Arab people; yet the world has never been upset over it! ...

... if you really wanted to avoid having us come together on this particular bit of land, ... Israel ... , then why did you hound us and expel us from the regions over which your power extends? ...

Do you believe that the Jews born in Arab countries can go back and live in the countries from which they were expelled, before being plundered and massacred? ...

... your constant affirmation [is] of the unity of the Arab nation... When you come right down to it, the Palestinian Arabs' misfortune is having been moved about thirty miles within one vast nation. Is that so serious? Our own misfortune, as Jews from the Arab countries, is much much greater, for we have been moved thousands of miles away, after having also lost everything. And today [we] are ... half the population of Israel. ... And no one has the right to challenge our possibility of taking in our past and also, alas!, our future survivors.
Intressant.se

27 november 2007

Annapolis, Schmannapolis...

De flesta verkar ha mycket lågt ställda förväntningar på det pågående Annapolis-mötet. Så även jag, tyvärr. Man får hoppas att vi har fel. Att mötet skulle förvärra situationen verkar åtminstone avlägset. Optimisterna ser det som en framgång att flera arabstater överhuvudtaget sätter sig vid ett förhandlingsbord med representanter från Israel, då de ju inte erkänner staten Israel.

En titt på vad som skrivs om mötet (löjligt stort axplock finns nedan) ger vid handen att våra svenska journalister är odugliga inom de flesta områden utom ordbajseri.

Två saker är värda att nämnas ur denna uppsjö med artiklar:

  1. Carl Bildt lyckas ta sig in på floskeltoppen med sitt uttalande
    Nu är vi framme vid den sista stora möjligheten till en tvåstatslösning mellan Israel och palestinierna.
    Hur många gånger har vi hört det förut? Vilken bisarr definition av "sista chansen" tillämpas? Att pressen gör sig skyldig till sånt är en sak, de vill ju locka folk att läsa, men en utrikesminister? Löjligt!
  2. DNs analys for dummies är löjeväckande. Här får man veta att det är några detaljer som återstår att lösas innan man har ett slutligt fredsfördrag. Dessa detaljer är
    • gränsdragning
    • palestinska flyktingar
    • Jerusalems status
    Detaljer som inte anses viktiga av DN är således
    • arabernas vägran att erkänna en judisk stat inom några som helst gränser
    • judiska flyktingar
Artiklar om mötet:
SvD: Hamas avfärdar Annapolismötet
SvD: Hoppfullt om fredsförhandlingar
SvD: Kvartetten till Mellanösternmötet
SvD: Låga förväntningar inför fredssamtal
SvD: "Sista chansen för tvåstatslösning"
SvD: Fredsförhandlingar på onsdagen
SvD: Flyktingar i källare sedan 16 år
DN: Hamas avfärdar Annapolismötet

DN: Tusentals protesterar mot fredsmöte
DN: "Sista stora chansen nå en tvåstatslösning"
DN: Fyrtio länder samlade i Annapolis
DN: Bildt om Annapolis: Kan vara sista möjligheten
DN: Rice i diplomatisk spurt
DN: Abbas och Olmert i USA för fredsmöte
DN: Mellanösternmöte fjärran från bistra realiteter
DN: Efter tragedin
DN: En chans för Rice.
DN: Ännu djupfryst
      DN: Snabb start på förhandlingarna
      DN: Bildt försiktigt optimistisk
      DN: Palestinsk stat målet för Bush
      DN: Problemen ligger i detaljerna
      Sydsvenskan: Tusentals protesterar mot fredsmöte
      Sydsvenskan: Försiktigt optimistiskt om start för fredsprocess
      Sydsvenskan: Kvartetten till Mellanösternmötet
      Sydsvenskan: Efter Annapolis

      Intressant.se

      24 november 2007

      Frankrike - Sverige: 1 - 0

      Jag läser i SvD att den franske premiärministern François Fillon varit på besök i Sverige. Ack, dessa franska besök...man blir aldrig klok på dem. Å ena sidan har fransmännen, genom sin historia, visat sig helt inkompatibla med...ja, vad ska man kalla det...hyfs? Å den andra har de idag en president som politiskt har lämnat Sverige (och större delen av EU) vid skampålen.

      Jag kan inte låta bli att småle över hur olika jag föreställer mig att föregående stycke kommer att tolkas av de två huvudsakliga fraktioner som läser min blogg, nämligen proisraeler och antiisraeler. Jag vet redan hur min handledare (vänster, inte extrem men ovillig att resonera logiskt) känner. Han kallade Sarkozy fascist i våras. Han sa dock inte vad som gjorde Sarkozy till fascist, och jag frågade inte, för det var inte till mig han pratade vid tillfället.

      OK. Till att börja med ska jag grundlägga första stycket.

      Vad är det för (historiskt) fel på fransmän? De kom ju med sin revolution och krävde 'Frihet, Jämlikhet, Broderskap', vilket väl är en våt dröm för varje liberal, eller hur? Sant, men försvann judehatet för det? Nej! Varför? För att det kom från prästerskapet, inte från aristokratin.

      Det finns en dålig vits med en poäng:
      Om en (europeisk) jude skulle säga till en annan år 1930 att det inom 20 år skulle bli ännu ett världskrig, och att judarna i det kriget nästan skulle utrotas, så skulle han fått till svar
      -Ja, fransmännen är för djävliga!
      Glöm inte att Theodor Herzl, utnämnd till den politiska sionismens grundare i efterhand, fick sina politiska idéer just från hur judar behandlades i Frankrike (Dreyfussaffären).

      En annan aspekt av franska statsbesök är Mitterands besök i Sverige på 90-talet (tacksam för länktips) då han lade sitt officiella tal åt sidan, och i stället höll ett timslångt tal (ur minnet, får man förmoda) om relationen Sverige-Frankrike genom historien. Sånt gillar vi!

      Jag kan med glädje säga att jag återigen köper franska produkter, vilket är en lättnad. Jag saknade Dijonsenapen.

      Valet av Sarkozy inger hopp. Och nu läser man att en av Sarkozys främsta fördelar är en stötesten för Reinfeldt, nämligen Turkiets vilja att gå med i EU. Sarkozy vill inte ha med Turkiet i EU. Gissning...Bildt, som helst skulle se att hela världen blir EU-medlemmar, pressar Reinfeldt?

      Bildt verkar leva i den typen av sagovärld där alla onda féer blir till goda älvor bara de får tillgång till en fri marknad. Tja, vad ska man säga...mer än att det är trevligt för Calle att han så lätt kan somna om nätterna. Sov gott, Calle!

      Själv är jag LITE mer oroad, men så har ju inte Calle ett tyngande etniskt ok om halsen. Om ett muslimskt land där Hitlers "Mein Kampf" är storsäljare kommer in i EU, och blir (rätta mig om jag har fel) näst folkrikaste land i EU, ja då känner jag mig inte alls trygg. Det är ett snäpp mot att flytta tillbaks in i ghettot (eller mellahn som det kallades i nordafrika).

      Tyvärr säger mig historien att europeer är mer intresserade av pengar än av ideal, till skillnad från amerikaner. Kan det bero på att amerikanerna är ättlingar till dem som flydde just för sina ideal? Antagligen. Så om det är ekonomiskt fördelaktigt att låta Turkiet bli EU-medlem, kommer antagligen övriga EU-länder låta det ske, oavsett konsekvenserna för obetydliga minoriteter, såsom judar.

      Intressant.se

      18 november 2007

      Besserwisser

      Får man lov att skippa politiken för ett slag? Ja, för det är min blogg. Därför passar jag på att berätta att det första (av hur många säger jag inte...det kanske bara är ett) avsnitt av Besserwisser där jag är med sänds på Kanal 9 tisdag 4/12 kl 19.30.

      Jag har viss erfarenhet av frågesport. Det första frågesportsprogram i TV jag deltog i (2001, på TV mars 2002) var Jeopardy! Det blev inga pengar där, men en trevlig vistelse på Söderköpings Brunn. Bilden ovan är från samma år när jag vann 400.000 i Vem vill bli miljonär?

      Jeopardy! hade en regel om att man fick vara stormästare högst 5 gånger. Denna regel togs bort för några år sedan, och jag fick då en inbjudan att komma till en ny uttagning. Trots att jag kvalificerade mig kom jag inte med igen, eftersom programmet lades ner innan dess (på tiden, kan man tycka).

      2005 lyckades jag vinna en resecheck på 20.000 i en frågesport anordnad av G-P, se bilden nedan. En bonus här var att G-P stod för skatten, så jag fick faktiskt 20.000. I andra program gäller inkomstskatt på vinsten. Av de 400.000 jag vann 2001 gick 160.000 till skatt och drygt 20.000 till att betala tillbaks det bostadsbidrag vi inte längre var berättigade till. Denna skatt slipper man om man vinner på exempelvis Bingolotto. Sedan var det dags för Postkodmiljonären i början av 2006. Där kammade jag hem 75.000. Och nu var det dags igen.

      Tillåt mig jämföra lite. Den första iakttagelsen är att svårighetsgraden INTE är proportionell mot vad man kan tjäna. Vinsterna är snarare relaterade till underhållningsvärdet, vilket är naturligt. För att komma med i Jeopardy! krävdes en rejäl dos allmänbildning. Uttagningarna som turnerade runt Sverige var tuffa. För att komma med i Vem vill bli miljonär? krävdes det mer tur - man skulle ringa dyra samtal, och hade man tur blev man uppringd och fick svara på 5 snabba frågor och en utslagsfråga. Jag ringde för kanske 1.000 kronor under ett års tid, men jag bedömde att det skulle löna sig, och jag hade rätt.

      Programmet Besserwisser är lite för nytt för att jag ska kunna bedöma hur svårt det är att kvalificera sig. Det var inte jag som sökte upp programmet, utan de som sökte upp mig. Tydligen hade de en pressad tidsplan. Kanal 9 är ganska ny (och liten), och programmet likaså. Att förlita sig till att folk ska hitta ansökningssidan på nätet var för optimistiskt, så produktionsbolaget Eyeworks letade i sina rullor efter gamla deltagare (de producerade Postkodmiljonären), och således blev jag uppringd. Jag fick svara på 10 frågor över telefon, och lyckades komma med.

      Vad jag KAN uttala mig om är kvalitén på programmet. Tummen upp! Den nisch de försöker fylla är den som Jeopardy! förut upptog, och Besserwisser är både roligare och mer skicklighetsbaserat.

      För det första slipper man det evinnerliga "Vad är...?", som var löjligt från första början.

      För det andra slipper man knapptryckningarna. I Jeopardy! hängde allt för mycket på ens förmåga att trycka i rätt ögonblick. I Besserwisser svarar man på varannan fråga (7 sekunders betänketid), och frågan går över till motståndaren (3 sekunder) om man inte svarar rätt.

      För det tredje hänger inte så mycket på att man får dubbelchanser. Utan dessa har man liten chans att vinna i Jeopardy!

      För det fjärde inbjuder spelplanens upplägg till både roliga kombinationer och, framför allt (tycker jag), till en bra möjlighet att spela taktiskt...ge motståndaren de kategorier man helst undviker själv.

      I övrigt kan jag säga att jag hade väldigt roligt. Produktionsteamet var genomgående väldigt avslappnade och trevliga, och Lennart "Hoa-Hoa" var en riktigt trevlig och rolig typ. Men OJ vad han gnällde om mitt "stenansikte", samtidigt som jag ansträngde mig att le. Fast det är inte första gången min sammanbitna min kommenteras...

      14 november 2007

      Tålamod...

      Jag ser att trafiken fortsätter på bloggen, och jag har inte uppdaterat den sen jag kom hem från New York för snart en vecka sen. Misströsta inte - bloggen lever! Anledningen att jag inte uppdaterat bloggen är
      1. att jag är överhopad med arbete.
      2. att inga riktigt heta nyheter dykt upp som jag känt att jag bara måste kommentera.

      Under tiden kan ni förkovra er i lite material från det möte jag närvarade i New York.

      Om några timmar beger jag mig till Gamlestaden för att än en gång delta i TV-frågesport, något jag vid det här laget får anses rutinerad inom. Denna gång är det programmet BesserwisserKanal 9, med Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren som programledare.

      Jag återkommer så fort jag hinner!

      30 oktober 2007

      Paus

      Eftersom jag ska till New York, kommer bloggen förmodligen inte att uppdateras på en vecka. Jag ligger hopplöst efter med de engelska översättningarna pga tung arbetsbörda, men hoppas kunna åtgärda detta snart. Håll ögonen öppna!

      Det är tydligen svårt med perspektiv

      Här, här, här, här, här och här rapporteras om Israels nedskärning av energileveranser till Gaza.
      Israels justitiekansler Menahem Mazouz sade på måndagskvällen att man inte kan minska elleveranserna till Gazaremsan utan att först grundligt utreda vilka de humanitära konsekvenserna blir.
      Jag har tidigare påpekat att det finns en uppsjö av länder som inget hellre vill än att överösa palestinierna med bistånd, däribland Sverige. Länder som slipper att dagligen beskjutas med raketer från Gaza.
      FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömde på måndagen Israels bestraffningar av Gazaremsan som "oacceptabla".

      Även det ryska utrikesdepartementet kritiserade Israels isolering av Gaza och sade att man knappast kan bekämpa extremism genom att förneka befolkningen dess mest grundläggande behov.
      Det här är rent ut sagt obegripligt... Vad hindrar Ryssland från att förse Gaza med olja? Eller Egypten?

      Ni som läser någon av ovan länkade artiklar...tänk efter nu! Var får Israel sin olja ifrån? Här kan ni läsa om det. Det borde inte komma som någon överraskning att arabländerna vägrar sälja olja till den sionistiska fienden. Undantaget är Egypten, som i fredsuppgörelsen 1979 förpliktade sig att låta Israel lägga bud på olja som Egypten inte själv behöver. Men den olja Israel importerar från Egypten stod år 2000 enbart för en åttondel av Israels import.

      Fram till den islamiska revolutionen i Iran 1979 importerade Israel olja därifrån. Sedan stängdes även den kranen.

      Så var kommer oljan ifrån? Svaret är att det mesta kommer från Ryssland och andra f d Sovjetrepubliker. Tidigare har man importerat mycket från Angola, Colombia, Mexiko och Norge.

      Återigen, vad hindrar Ryssland eller Egypten att förse Gaza med olja? Ingenting! Men varför försitta chansen att skälla på judarna?

      Sådana är perspektiven idag. Arabländerna har i över 30 år vägrat exportera olja till Israel, och ingen bryr sig. Men när Israel vägrar sälja den olja man själv importerat långväga ifrån till ett område som dagligen beskjuter dem med raketer, då djävlar får det vara nog!

      28 oktober 2007

      Internationell pajas

      IAEAs chef Mohammed ElBaradei pinkar revir. SvD rapporterar att han inte gillar Israels sätt "att ta lagen i egna händer". Det han syftar på är bombningen av ett mål i Syrien, vilket ryktena säger var en anläggning för utveckling av kärnvapen i Nordkoreas regi.
      Det korrekta förfarandet, enligt ElBaradei är genom IAEA:
      - Det tycker jag är bedrövligt, för vi har ett system att om länder har information om att ett land arbetar med ett nukleärrelaterat program, så ska de vända sig till oss. Vi har befogenheten att börja utreda det, sade IAEA-chefen.
      - Att bomba först och fråga sedan, det tycker jag undergräver systemet och ger inte svar på några misstankar, för det är vi som är det internationella samfundets ögon och öron.
      Det känns betryggande... IAEA är ju en framgångssaga utan dess like. Vore det inte för dem skulle det vara fritt fram för länder att framställa kärnvapen med syfte att ställa till med folkmord.

      Israel hade således inget att oroa sig för. IAEA hade befogenhet att utreda det.

      24 oktober 2007

      Hatets drivkraft, del II

      Henrik Hamrén recenserar också filmen Det svider i hjärtat i Sydsvenskan.
      Debatten om terrordåden mår bra av mindre religion, inte mer.
      Så inleds recensionen. Hamréns tes är att problemet endast orsakas av utanförskap:
      Den svenske muslimske självmordsbombaren är inte en välintegrerad och välutbildad medelklassmänniska. Här handlar det om unga och resurssvaga killar vars liv kantas av kriminalitet, frånvarande föräldrar, våld och droger. Historien om muslimen Lennart skulle lika gärna kunna vara historien om nynazisten Lennart, eller HA-knutten, eller kanske Plymouthbrodern. Den visar kärnan i extrema sekters dragningskraft och hur längtan efter stadga, trygghet och tröst är sektens livselixir.

      ”Det svider i hjärtat” öppnar för nya förklaringsmodeller men ger inga definitiva svar. Utanförskapet är den tydligaste faktorn. Till det kommer globalpolitiken i form av USA:s angreppskrig mot delar av den muslimska världen (i vilket Sverige är en del genom vår vapenexport).

      Den tredje faktorn är religionen. Men ”Det svider i hjärtat” handlar ganska lite om islam. Den handlar om individer. Filmen gör det än svårare att förstå den gängse mediedebattens envisa fixering vid religion, som känns ungefär lika relevant som att diskutera nynazister enbart utifrån deras upplevda fosterlandskärlek.
      Jag tycker mig se en viss skillnad mellan islamister, HA och nynazister å ena sidan, och Plymouthbröder å den andra. Benägenheten att spränga folk i luften...

      Som jag hävdade häromdagen, så är jag inte särskilt intresserad av de psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa. Utanförskap? Ja, kanske det. Men intressantare är vad som driver folk att vilja mörda och lemlästa urskiljningslöst. Där skiljer sig rekryteringen till Plymouthbröderna markant från rekryteringen till många muslimska samfund. Hatet kommer först, därefter väljer man mellan att bli nazist, kommunist, islamist eller MC-gangster.

      Jag kan extrapolera en hel del om vilka som deltog i paneldiskussionen utifrån Hamréns påstående:
      Paneldiskussionen efter visningen av ”Det svider i hjärtat” på Panora i Malmö i lördags blottade behovet av nya förklaringar. Alla är överens om att terrordåd mot civila inte är accepterade av islam.
      Se mitt tidigare inlägg.

      23 oktober 2007

      Mer nyheter om Iran

      Två artiklar i den kristna tidningen Dagen är intressanta. Först rapporteras att vissa judar och kristna oroar sig för de iranska judarnas säkerhet. Andra gör det inte.
      International Fellowship of Christians and Jews, IFCJ (internationella sällskapet av kristna och judar) samlar varje år in mångmiljonbelopp från evangelikaler i USA som vill skänka pengar till Israel. Nu utlovar IFCJ 10 000 dollar (65 000 kronor) till varje iransk jude som flyttar till Israel - och 82 har nappat på erbjudandet sedan projektet startade tidigare i år. IFCJ räknar med att ytterligare ett 60-tal ska utvandra till den judiska staten före årets slut.
      De iranska judarnas historia är minst sagt komplex. Judar kom i större utsträckning till Persien i samband med den babyloniska fångenskapen, vilken startade 586 f Kr. Över tusen år innan islam grundades. Den gren av islam som är dominerande i Iran, shia, har varit fientligare till judar än sunni, den största grenen av islam. T ex har shia en legend som gör gällande att profeten Muhammed blev giftmördad av en judinna.

      Det fanns judar som låtsades vara muslimer, men i hemlighet levde som judar. Ur en artikel av Shula Kope:
      Den märkliga historien om Meshed-judarnas – Anusei Meshed, som de kallas på hebreiska – går tillbaka till en pogrom den 26 mars 1839, när en shiitisk pöbel angrep det judiska kvarteret, mördade 33 människor och sårade över ett hundra. De överlevande fick välja mellan att övergå till islam eller dö.
      Många konverterade och antog muslimska namn. De byggde en moské och somliga gjorde till och med pilgrimsfärder till Mecka. Men bakom de tegelväggar som dolde deras hem tog många risken att följa judisk lag och tradition.
      De följande årtiondena flyttade några från Meshed till Herat, omkring 300 kilometer bort, där de kunde leva fritt som judar. Meshed hade varit förbjudet för judar ända till mitten av 1700-talet. Staden är fortfarande islams heligaste i Iran – det är där som martyren imam Reza, shiiternas åttonde imam, har sin grav.
      – Nader Shah, en av Irans mest betydande härskare, inbjöd judar att bosätta sig i staden efter sin segerrika återkomst från ett erövringståg till Indien. Han gjorde Meshed till huvudstad och kallade in judiska familjer för att bevaka hans skatter och stimulera ekonomin, berättar Moshe Hakimi, pensionerad rektor för en skola i Tel Aviv, som specialiserat sig på Meshed-gruppens historia.
      Vid Nader Shahs död 1747 föll dessa familjer offer för förföljelse av fanatiska islamska ledare som ansåg att judisk närvaro i Meshed var ett helgerån.
      Trots detta byggde församlingen i Meshed fyra synagogor, ett ritualbad, mikve, och en skola.
      Enligt professor Amnon Netzer vid institutet för asiatiska och afrikanska studier vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem tvingades tiotusentals judar att omvända sig till islam under årens lopp, även före upploppet i Meshed.
      – Det som gör fallet Meshed unikt är att de faktiskt förblev marraner i 100 år och därefter, år 1925 under shah Reza Pahlevis toleranta regim, återvände de som var kvar i Meshed officiellt till judendomen.
      Han hävdar att skälet till att historien om dessa kryptojudar inte är så känd är att historieböcker i israeliska skolor inte ägnar uppmärksamhet åt judarnas historia i islamska länder.

      Men det finns åtskilliga som fortfarande minns. Moshe Hakimi till exempel. Som pojke i Meshed var han bäst i klassen i Koran-kunskap, ett utmärkt skydd för den som inte ville märkas som jude. Men i en annan skola, i ett rum som var dolt för nyfikna ögon i de vindlande gränderna i hans stadsdel, studerade han judiska ämnen.
      – När skolan var slut skickade läraren hem oss två i taget för att vi inte skulle dra uppmärksamheten till oss, berättar Hakimi.
      Hans ögon glittrar när han talar om Meshed. Han talar en kultiverad, välformulerad hebreiska i långsamt, avmätt tempo och vokalerna rundas av hans persiska accent.
      – Vi levde ett dubbelliv. I hemlighet var vi judar men för syns skull var vi muslimer. Jag minns när jag var sju år och satt bredvid min far i moskén och alla skulle gråta och klaga till minne av den shiitiske imamens död. Jag såg mig omkring och märkte att alla dolde ansiktet och låtsades gråta. Jag vände mig till min far och viskade: "Varför ser jag inga tårar?" Min far tystade mig. När vi kom hem förklarade han: "Det är bara för syns skull. Vi är judar. Vi gör det här bara för att de skall tro att vi är goda muslimer."
      Fram till 1935 kallades landet Persien. Shahen Reza Pahlavi var en stor beundrare av Hitler, och ändrade officiellt namnet till Iran, vilket betyder "ariernas land". Han var däremot inte antisemit. Från Israels självständighet 1948 till den islamiska revolutionen 1979 var Iran Israels främsta bundsförvant i den muslimska världen. Den judiska minoriteten växte till och med, till följd av att en del av de 140.000 judar som flydde från Irak tog sin tillflykt till Iran, och stannade där.

      Efter revolutionen blev situationen osäker. Det fanns ca 80.000 judar kvar i Iran vid revolutionen. De flesta utvandrade, majoriteten till USA. Ayatollah Khomeini deklarerade en fatwa som sa att judar skulle behandlas väl. (Dock ej
      Bahá'íer, mer om det nedan.) Khomeini gjorde skillnad på judendom och zionism. Judar var (och är) därför tillåtna att utöva sin religion. Samtidigt sattes ribban för Irans judar av den renodlat politiska rättegången mot, och därefter avrättningen av, den judiske ledaren Habib Elghanian. Dessutom var judar i mångt och mycket att betraktas som gisslan. Hela judiska familjer fick inte lämna landet samtidigt, utan någon var tvungen att stanna kvar som en försäkring att judar inte skulle emigrera till Israel.


      Bábs helgedom i Haifa, Israel. Detta är Bahá'íernas näst heligaste helgedom.

      Den andra artikeln talar om att Ali-Muhammad Varqa, en av Bahairörelsens stora ledare, har avlidit.
      Lite vanvördigt kan man säga att bahaierna nu kastas handlöst ut i en ny tillvaro. Ali-Muhammad Varqa var nämligen den siste av rörelsens 50 ”Hands of the Cause of God” (händer som tjänar Guds sak), en liten ledargrupp som utsågs av bahais ursprungliga högsta ”väktare” fram till 1957.
      Bahairörelsen har utsatts för grymma förföljelser sedan den islamiska revolutionen.
      Samtidigt rapporteras nya övergrepp mot den utsatta bahai-minoriteten i Iran. Enligt rörelsens hemsida förstördes en begravningsplats med mer än 100 bahai-gravar i staden Najafabad i september. För-övarna använde grävmaskiner. I juli demolerades en begravningsplats i Yazd på samma sätt. Bahaier över hela Iran får hotelsebrev och flera har gripits; i Kermanshah dömdes en 70-årig man till 70 piskrapp och ett års fängelse för att ha ”propagerat för bahai och förtalat de sanna imamerna”.
      - Förföljelsen i Iran har intensifierats efter den islamistiska revolutionen 1979. Först avrättades alla våra ledare. I dag förekommer en del mystiska dödsfall. Bahaier förvägras högre utbildning, deras pensioner konfiskeras och de avskedas från sina jobb. Statskontrollerade medier hetsar mot bahai, säger Douglas Moore och tillägger att bahaier under senare tid också har problem i Egypten där deras tro inte erkänns som religion och de därför inte kan få ut officiella identitetshandlingar.
      Över 200 av rörelsens anhängare har mördats i Iran under åren 1978-1998.

      Skulle du äta en panda?

      Torskbeståndet är hotat, och ändå vill fiskare i Sverige och Polen intensifiera jakten på torsk. Om detta skriver två medlemmar i Greenpeace i dagens Sydsvenskan.

      I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hotet mot våra hav, och om några förbisedda åtgärder.

      22 oktober 2007

      Expressen på rätt spår

      Dagens ledare i Expressen kräver sanktioner mot Iran, pga deras strävan efter att utveckla kärnvapen. Vad dessa vapen ska användas till vet alla - förinta Israel.

      Den ansträngda iranska ekonomin (Iran tvingas importera bensin, eftersom de inte har kapacitet att raffinera oljan själva, och bensinpriset är löjligt lågt tack vare statliga subventioner) har fått ett uppsving av de höjda oljepriserna. Alla medel måste tas till för att hindra Irans efterlängtade kärnvapenkrig. Fredliga medel till att börja med.

      Så se upp! Dadlarna i din affär kan komma från Iran! Likaså saffran till lussekatterna. Titta på ursprungsmärkningen, och köp inte iranska varor! Gör världen en tjänst och ta cykeln till jobbet!

      Bojkotta Iran!

      Uppdatering: Jag ser att Sydsvenskan är inne på samma spår.

      20 oktober 2007

      Hatets drivkraft

      På ledarsidorna i både SvD och DN kommenteras den nya filmen Det svider i hjärtat, i vilken filmaren Oscar Hedin söker anledningen att unga svenskar vill offra sina liv för islam. Skribenterna kommer till helt olika slutsatser. DNs anonyme ledarskribent skriver bl a:
      Att vara muslim i väst innebär ofta ett socialt utanförskap. Islam lockar med innanförskap. Och det är ett innanförskap som är större, varmare och i viss mån mer fördelaktigt än det som andra religioner eller sekter erbjuder. Som Ralf Lennart i filmen, tidigare skinnhuvudet numera radikal muslim, konstaterar i sitt val av religion: islam är från A till Ö.

      Muslim är inget man är på fredagar, det är man dygnet runt alla veckans dagar. Koranens levnadsregler gäller hela livet. Extrema uttolkare menar därför att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenligt med islam.
      [...]
      Några av männen i filmen framträder som sökande. Ralf Lennart är inte ensam om att ha ett kriminellt förflutet. Systern till Hassan, som lämnade Sverige för att offra sitt liv i Tjetjenien, berättar att brodern tidigare höll på med droger och ser hans kamp för jihad som ett annat uttryck för den verklighetsflykt som präglat hela hans liv.
      Den Ralf Lennart som nämns bytte namn till Abdu-Raouf Wadman då han konverterade, och är på nätet känd som Abu Usama el-Swede. DN visar sin handlingskraft (ironi) genom att presentera 5 åtgärder:
      Om vi i Sverige ska leta efter förklaringar måste vi börja där vi står. Här är vad som bör göras:

      1. Bryt kopplingen mellan islam och utanförskap. Med arbetskraftsinvandring och en rörligare arbetsmarknad skulle vi kunna få en större muslimsk medel- och överklass också i Sverige. Det skulle minska stigmatiseringen.

      2. Skilj på tro och terrorism. Islam är ett välkommet inslag i Sverige. Militant islamism är det inte.

      3. Likställ världsreligionernas ställning i Sverige. Om svenska universitet erbjuder prästutbildning finns ingen anledning att inte också erbjuda imamutbildningar. Och om vi accepterar klockringningar bör vi också välkomna minareter och böneutropare.

      4. Ställ krav på muslimska samfund, skolor och andra rörelser. Ska statsbidrag utgå ska företrädarna också ställa upp på samhällets liberala värderingar. Den aktör som bistår med råd, kontakter eller uppmuntran till terrorhandlingar har förverkat sin trovärdighet i ett demokratiskt, öppet samhälle.

      5. Skärp den sociala kontrollen och uppmärksamheten så att fanatiker tidigare möter motstånd. Oscar Hedins film är ett viktigt bidrag till vaksamheten.
      Per Gudmundson drar andra slutsatser:
      Filmen presenterar tydligt de gemensamma nämnarna för denna första generation svenska heliga krigare. De skiljer sig inte från de faktorer som ofta finns i bakgrunden för andra som ställer sig utanför samhället. Socialt utsatta miljöer, osäkra hem- förhållanden, småbrott och strulighet i tonåren. Det mest slående exemplet är svenske konvertiten Ralf Lennart, mest känd på internet som propaganda-spridaren Abu Usama el Swede, som innan han blev jihadist hunnit vara både nazist, fotbollshuligan och våldsbrottsling.

      Den här bilden stämmer inte riktigt med vad vi vet om jihadister i andra länder. Ingen undgick väl sommarens ”läkare utan gränser” i Storbritannien, och den stora förekomsten av ingenjörer i terroristgrupper är väl belagd. Kanske beror skillnaden, som Oscar Hedin antydde när jag talade med honom efter filmen, på att Sverige har haft ett annat invandringsmönster än exempelvis England. Arbetskraftsinvandring och kolonial historia har där skapat en muslimsk medelklass som Sverige, som mest haft asylinvandring, ännu inte har.

      Hedin vill förstå varför, och han lyckas bra med att förmedla det i filmen. Men som terrorism- forskaren Magnus Norell sade i en intervju angående filmen så hjälper denna förståelse bara en bit på vägen. Den lär oss inte hur vi löser problemet, och den hjälper oss inte att undvika konflikt.

      Frågan är snarast hur nästa generation martyrer kommer att se ut. Filmen ger en ledtråd. I en moské i Helsingborg får man se den unge och karismatiske svenske predikanten Anas Khalifa hålla i en perverterad variant av kyrkans barntimmar. Han förklarar inför tindrande barnaögon att paradiset har hundra särskilda nivåer bara för dem som blir martyrer och offrar sitt liv i strid för sin religion. De närvarande föräldrarna nickar gillande.

      Egentligen anser jag att man bör ställa två frågor:

      1. Vad driver människor i "västvärlden" (framöver skippar jag citationstecknen) att konvertera till Islam?
      2. Varför för islam krig mot västvärlden?
      Den första frågan har inget enkelt svar. Islam, liksom alla religioner, finns i många varianter. De psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa, oavsett vilken religion det handlar om, intresserar mig inte nämnvärt. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan rekryteringen till sekter som sjunger sånger, talar i tungor och botar cancer med handpåläggning å ena sidan, och sekter som predikar folkmord, spränger pendeltåg och har militär träning i Afghanistan å den andra. Det handlar om hat som ideologisk kärna.

      Det finns säkert en uppsjö med anledningar att folk söker sig till hatiska ideologier - vänsterextremism, nazism, islamism. Har man väl tagit steget in i någon av dessa hatideologier så är steget inte långt till någon av de andra. Exemplen är otaliga på övergångar mellan dessa grupper, och de har ett långtgående samarbete, vilket jag ska skriva om i ett separat inlägg längre fram. Ovan nämnde Abu Usama el-Swede är ett exempel på övergången nazism-islamism. Karolina Matti är ett exempel på övergången vänsterextremism (syndikalism i hennes fall)-nazism.

      En gemensam faktor för dessa ideologier är hatet mot USA och judar. Idag har islamismen en långt större dragningskraft än för bara några år sedan. Ökningen kan bero på många saker - krigen i Irak och andra länder, det stora antalet muslimer (däribland många islamister) som kommit till västvärlden, de näst intill obegränsade resurserna i islamisternas händer. Men framför allt är anledningen att islamisterna inte vilar på sina lagrar, utan genomför terrordåd på terrordåd, och det i stor stil. En våt dröm för varje politisk ligist som tycker det blivit segt att gå omkring med knogjärn i fickan och leta lite action.

      Den andra frågan är lättare att besvara. Och nej, det handlar inte om en reaktion på förtryck eller kolonialism. Muslimer har inte utsatts för detta i högre grad än andra folkgrupper, och definitivt inte av USA eller judar. En avhoppad islamist, Hassan Butt, skrev i en mycket läsvärd artikel i brittiska The Observer i somras:
      When I was still a member of what is probably best termed the British Jihadi Network, a series of semi-autonomous British Muslim terrorist groups linked by a single ideology, I remember how we used to laugh in celebration whenever people on TV proclaimed that the sole cause for Islamic acts of terror like 9/11, the Madrid bombings and 7/7 was Western foreign policy.

      By blaming the government for our actions, those who pushed the 'Blair's bombs' line did our propaganda work for us. More important, they also helped to draw away any critical examination from the real engine of our violence: Islamic theology.

      Svårare är det inte. I ett tidigare inlägg nämnde jag att JK Göran Lambertz inte ansåg det olagligt att moskén på Södermalm sålde kassetter som uppmanade till folkmord på judar. Han menade att hetsen var ett led i en konflikt (den arabisk-israeliska)...

      där stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag i den retorik som omger konflikten.
      Vad han medvetet blundar för är att

      • "traditionen" att kalla judar för bröder till apor och grisar kommer från koranen.
      • uppmaningen att utrota judarna kommer från Haditherna, dvs nedtecknade vittnesmål om Muhammeds liv och uttalanden.
      Muhammed dog år 632, och satte aldrig sin fot i dagens Israel. Muslimerna ockuperade Jerusalem först 6 år efter hans död, så en arabisk-israelisk konflikt fanns helt enkelt inte när detta skrevs. Däremot fanns det en konflikt mellan islam och judar. Muhammed hade väntat sig att judarna glatt skulle anamma hans nya religion, och blev hatisk när det visade sig att han hade fel. Därför lät han slakta ett stort antal judar i Medina när han invaderade staden. Detta är konfliktens kärna - islam hatar judar just för att Muhammed gjorde det.

      Som jag sa finns det olika riktningar inom islam, liksom i alla religioner. Men hatet mot judar är inget perifert eller nytt påfund inom islam. Att säga som Moualla Mourtada gjorde i SvD
      Vi som verkligen är troende muslimer, närmare 1,5 miljarder världen över, blir offer för en liten grupps handlingar. Extremisterna utgör inte ens en procent av alla muslimer.
      är befängt. Vem är han att göra sig till sann uttolkare av koranen? Ingen, lika lite som Åke Green har monopol på kristendomens syn på homosexualitet. Ur luften tar Mourtada siffran "inte ens en procent" som mått på extremismen inom islam. Hur stämmer det med verkligheten?

      I en undersökning 2004 var 65% i Pakistan, 55% i Jordanien och 45% i Marocko positivt inställda till Usama bin Ladin. En annan undersökning i Storbritannien visade att 6% av de brittiska muslimerna ansåg att 7/7-bombarna agerade i enlighet med islams sanna principer, och 7% ansåg att självmordsattacker mot civila i Storbritannien kan vara berättigat.

      Det är dags att vakna och inse att vi befinner oss i krig!

      17 oktober 2007

      Vems ansvar?

      I SvD läser jag att Amnesty kräver att Libanon ska sluta diskriminera de palestinska flyktingarna. Är det en nyhet? Nej. Dessutom säger Amnesty
      att ansvaret för flyktingarnas situation inte bara ligger hos den libanesiska regeringen, utan också hos Israel, andra länder i regionen och det internationella samfundet
      Är det en nyhet? Nej. Att Amnesty i vanlig ordning tycker att Israel bär skulden får knappast några ögonbryn att höjas. Något förvånande är väl att de för en gångs skull inte enbart lastar Israel.

      En stilla undran...vad exakt förväntas Israel göra åt saken? Vad skulle Israel gjort annorlunda i det förgångna?

      Scenario 1) Israel förväntas låta palestinska flyktingar återvända till Israel. Av de 726.000 ursprungliga flyktingarna har det blivit miljoner. Alltså leder detta scenario till att den judiska staten förvandlas till ytterligare en (den 57:e tror jag det skulle bli) muslimsk stat, och därmed är vi tillbaka på ruta 1 - judar i minoritet förföljs av religiösa skäl. Precis det var anledningen att judarna flydde till Israel för 100 år sen.

      Rättvisan kräver att de palestinska flyktingarna antingen får återvända eller får ersättning för förlorad egendom. Naturligtvis! Men det är dags för omvärlden i allmänhet, och den rasistiska vänstern i synnerhet, att betrakta konflikten i sin helhet. Den började inte med fördrivningen av araber 1948, utan är mycket äldre än så.

      Det finns tre flyktingproblem i konflikten:
      • Judiska flyktingar från Europa. Över två miljoner.
      • Judiska flyktingar från arabvärlden och Iran. Ca 900.000.
      • Arabiska flyktingar från Israel. Ca 726.000.
      Samtliga dessa har tvingats lämna allt de ägde och samtliga borde ha samma rättigheter, och de som menar att rättvisa är vägen till fred (vilket jag tror är en illusion, tyvärr) borde inse att alla dessa rättigheter måste tillgodoses på ett bräde i så fall. Israel skulle ha allt att vinna på att rättvisa skipas, men det kommer aldrig att ske. Min fars föräldrahem i Ungern plundrades när familjen deporterades till Auschwitz, och inte ett öre fick han i kompensation. I Polen beräknas värdet av enbart de fastigheter som stals från judar under kriget uppgå till 30 miljarder dollar. Inte ett öre där heller. I arabvärlden beslagtogs enorma tillgångar, framför allt i Bagdad. Gissa hur mycket kompensation som betalats ut därifrån...

      Scenario 2) Israel bär skulden därför att man aldrig borde fördrivit palestinierna. Efter 28 års arabisk terror, mitt under brinnande krig, i vilket araberna skryter med att de ska ställa till ett blodbad, när den största judiska staden (Jerusalem) är omringad och belägrad och judarna där saknar förnödenheter, när judarna kastas ut från Hebron och Gaza, när man för sin överlevnad är tvungen att lita till frivilliga besättningar som flyger in nermonterade haubitsar och Messerchmitts från Tjeckien, då förväntas man...ja, vad? Sätta upp domstolar och pröva varje arab enskilt?

      Och varför krig överhuvudtaget, tror ni? Brunvänstern är väldigt förtjust i att utmåla FNs delningsplan från 1947 som djupt orättvis. Judarna tilldelades ju enligt den 55% av Palestina. Det är tur för brunvänstern att det finns så många som inte orkar läsa delningsplanen. Den judiska staten (inte judarna) tilldelades 55%, varav merparten var (och är) obrukbar öken. Men det viktiga i sammanhanget är att inget land överhuvudtaget skulle byta ägare. Gränserna drogs utifrån demografin. Araber i Israel skulle få stanna där och behålla sina ägor, judar i den arabiska staten skulle få stanna och behålla sina ägor där. Låter det orättvist? Araberna var kanske rädda att judarna skulle behandla dem som judar själva blivit behandlade i arabländerna...

      Så förlåt mig att jag inte upprörs över att Amnesty rapporterar:
      ...finns det familjer med tio personer som tvingas leva i ett rum. Bostäderna består ofta av baracker i korrugerad plåt utan riktiga tak, ventilation eller sanitära anläggningar.
      Här är en bild av ett judiskt flyktingläger i Israel på 50-talet:
      Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Israels förre president, Moshe Katsav, är flykting från Iran. Han bodde i ett sånt här tältläger, och hans lillebror Zion drunknade vid 2 månaders ålder då tältlägret översvämmades. Men vem känner till sånt i Sverige? Knappast någon, för judar är ju aldrig flyktingar i våra vänstervridna mediers ögon.

      Sickodebatten igen

      Peter Wolodarski kommenterar filmen Sicko igen i dagens DN. Häromdagen gav jag exempel på inkompetens och fusk i svensk vård i mitt inlägg Sicko Göteborg.

      16 oktober 2007

      Att rädda haven

      Markus Hoffman, agronom på LRF, skriver på dagens Brännpunkt om Helsingforskommissionens möte idag.
      Det är ett sista försök att rädda det nya Östersjöavtalet, det femte i ordningen, som ska klubbas av miljöministrarna i Krakow den 15 ­november. Historien visar dock att avtal i Helcoms regi inte räcker för att rädda Östersjön.

      Många är oroliga för att det inte ska bli ett avtal med efterföljande kollaps för Östersjöarbetet. Eller att avtalet ska bli för tunt.
      Världens hav är allvarligt skadade, och hade inte katastrofen skett dolt under havsytan skulle det bli ett ramaskri. Några konkreta åtgärder saknar jag i Hoffmans artikel, och i debatten som helhet:
      • Anlägg våtmarker! Våtmarker är ett bra sätt att rena vatten från nitrat (en kväveförening) och fasta partiklar. Dessutom är våtmarker viktiga biotoper med stor biologisk mångfald. Det bör påpekas att kväve är den begränsande faktorn i de flesta hav. Atomerna kol, kväve och fosfor behövs i proportionerna 106:16:1 (Redfieldkvoten) för planktontillväxt, och det ämne som faller under denna kvot blir således begränsande. Tillförsel av detta ämne kan därför öka planktontillväxten. I Östersjön, däremot, liksom i många sötvattenssystem är fosfor den begränsande faktorn. Men även fosfor tas upp i våtmarker, så de gör stor nytta även kring Östersjön.
      • Odla musslor! Musslor fångar upp näring ur vattnet, och musselodlingar fungerar som stora partikelfilter. Musslor är nyttig mat, dessutom.
      • Skörda fintrådiga alger! Enligt rapporten "Ekonomisk analys av algskörd och användning av fintrådiga alger":
        Algskörd skulle idag inte kunna bära sina egna kostnader utan det skulle behövas statliga bidrag för att skörda alger. En viss effektivitetsvinst skulle troligtvis kunna göras vid en samordning med strandstädningen, men ett tillskott av pengar krävs. Effekterna av algskörd och användning av alger behöver studeras vidare för att kunna bedöma om det är samhällsekonomiskt lönsamt med algskörd. Om vidare studier visar att algskörd ökar rekryteringen av rödspotta råder det inga tvivel om att algskörden är en samhällsekonomiskt lönsam åtgärd för att restaurera grundområden som drabbas av fintrådiga alger. Användning av fintrådiga alger i papperstillverkningen och inom läkemedelsindustrin verkar lovande, men ytterligare undersökning behövs. Ett annat bra sätt att använda algerna är som gödnings/jordförbättringsmedel i parker, på campingplatser eller på golfbanor. Detta skulle vara ett bra sätt att få avsättning för algerna men blir knappast ekonomiskt lönsamt. Eftersom det ännu inte går att visa på en samhällsekonomisk lönsamhet eller ekonomiska vinster från användning av algerna skulle det behövas ett ekonomiskt bidrag för att skörda alger.
        Grundtanken är denna - övergödning leder till algtillväxt, och det gynnar framför allt de snabbväxande algerna, vilket är encelliga och fintrådiga alger. Dessa producerar syre under sin tillväxt, men när vintern kommer sjunker de till botten och bryts ner. Under nedbrytningen konsumeras syre, och vi får problem med syrefria bottnar...djuren kvävs helt enkelt. Dessutom kan fiskyngel inte leva i den sörja av trådalger som de flesta är bekanta med från badvikar. Tar man däremot upp algerna ur vattnet innan de bryts ner, så slipper man syrebristen, och man tar upp näring ur vattnet. OK, inte ekonomiskt lönsamt ännu, men jag är övertygad om att det går att göra lönsamt, särskilt när man räknar in de positiva effekterna på fiskbeståndet.
      • Den viktigaste åtgärden är att minska fisket. Tyvärr är Sverige här utlämnat åt EUs fiskekvoter. Som konsument kan man välja sin matfisk med omsorg. Här finns en liten guide från WWF. Det skulle aldrig falla mig in att köpa torsk eller ål, med tanke på hur hotade de bestånden är.

      Benny Morris idag!

      Per Gudmundson har lyssnat på Benny Morris.
      Ingen lösning på konflikten står att finna, menade Morris, så länge det inte sker en förändring i palestiniernas mentalitet. Men givet hur den offentliga debatten förs i arabvärlden, och med tanke på hur indoktrineringen av barnen ser ut, så verkar inte det särskilt aktuellt.

      Den som tyckte att det här budskapet var nedslående fick dock ännu tråkigare besked i den allmänna frågestunden efter föredraget. Då förklarade Benny Morris att allt han just sagt egentligen var ganska oviktigt. Palestinierna kommer visst att begå några terrordåd de närmsta åren, och israeler kommer att genomföra några flygräder. Men det spelar ingen roll i det stora sammanhanget. Det enda som spelar roll för Israels överlevnad är huruvida Iran får kärnvapen eller inte. Ett kärnvapenbestyckat Iran skulle få alla andra problem att blekna.

      Det är hotet om förintelsen, igen.
      För er som bor i närheten - missa inte Benny Morris föredrag i Göteborg ikväll!

      Se även mitt tidigare inlägg om Iran.