25 mars 2008

Fyra nyanser av brunvänster

Underrubrik:
Gaza - världens största utomhusdagis

Mycket jobb ger lite tid till bloggning, men ett litet svep genom det svenska medieträsket kan jag bjuda på, och samtidigt passa på att visa upp fyra av den rasistiska vänsterns trynen.


Al-Qaidas andreman, Ayman al-Zawahiri uppmanar till kamp mot judar
(inte israeler eller sionister). Behövde han göra det? Det var liksom underförstått...


I SvD läser jag att vissa delar av den svenska intelligentian bibehåller sin låga kvalitet. Islamologen Jan Hjärpe har tidigare tyckt att Irans president Ahmadinejad hade en poäng när han i ett tal den 24:e april 2006 sa att Israels judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa, vilket jag skrev om här. Att hälften av Israels judiska befolkning har rötter i muslimska länder, och att Ahmadinejads israeliske presidentkollega vid tillfället för Ahmadinejads utspel, Moshe Katsav, själv är flykting från Iran, bekommer inte Hjärpe.

Jan Hjärpe, tänker så det knakar.
Denna gång har Hjärpe lagt pannan i djupa veck:
Jag menar att vi nu ser en ganska tydlig sekulariseringsprocess i den muslimska världen. Maktens religiösa legitimitet underkänns av dem som är mest ­religiöst engagerade. Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet. Oppositionen med religiöst språk kommer så – som vi har sett i det palestinska valet, liksom i Egypten och i Pakistan – att lieras med strävan efter demokrati (så som ”folkrörelserna” i Sverige gjorde). Då blir det nödvändigt för makten att finna andra grunder än det religiösa för sin legitimitet.

Genom kravet på mer religion i samhället blir det istället mindre. Den religiösa aktiviteten ökar, men staten sekulariseras på sikt.
Ja, just det, Jan...tydliga tecken på sekularisering.

Mats Skogkär (Sydsvenskan) ställer sig något tveksam till den respekterade islamologens skarpsinniga slutsatser:
För några veckor sedan uppmärksammades en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. En slutsats av denna framstår som tämligen otvetydig:
Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar.

Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia – den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel – skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. I Egypten och Pakistan ansåg en klar majoritet att sharia borde vara den enda juridiska källan.
På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.

Flera artiklar ger bilden av att Fatah är i krig med islamister (SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 och Sydsvenskan 1, 2). Det påminner mer om maffiakrig.

Men Bitte Hammargren (SvD) vet naturligtvis var skon skaver. Hon har letat upp "Khalil Shikaki och hans Palestinian Center for Policy and Survey Research, vars mätningar både statsmakter och analytiker runt om i världen brukar följa noga – även om det inte lyckades förutsäga Hamas valseger 2006", och Shikaki kan förtälja att:
Det har skett en markant förändring i den palestinska opinionen. Under de senaste tre månaderna har stödet för Hamas ökat kraftigt, medan tilltron till president Mahmoud Abbas har avtagit, också på Västbanken.
[...]
[B]rytpunkten kom när Hamasaktivister stormade gränsbarriären i det instängda Gaza i januari, vilket följdes av israeliska räder mot Gaza som skördade 130 dödsoffer, samtidigt som raketbeskjutningarna mot civila i Sderot och Ashkelon ökade i intensitet och attentatet mot en judisk religiös skola i Jerusalem, vilken står bosättarhögern nära, ledde till åtta döda.
Jag antar att Bitte kände sig extra nöjd när hon hittat en så pålitlig analytiker (synd på den där missade valprognosen) som vet hur man sammanfattar på ett så kärnfullt sätt. Det vore väl onödigt att komplicera saker och ting. Läsare kan ju knappast förväntas ha något utbyte av en kronologi. Försök själva, och se om ni hänger med:


  1. Det börjar med sju års konstant raketbeskjutning av det judiska flyktinglägret Sderot.
  2. Den 23/1 spränger Hamas apartheidmuren mot Egypten. Israel fruktar då att terrorister ska ta sig in i Israel via Sinai.
  3. Som ett brev på posten...den 4/2 slår en självmordsbombare till i Dimona. En kvinna mördas. Detta heroiska dåd firas i Gaza med godisutdelning på gatorna.
  4. Den 9/2 sprängs 8-årige Osher Twitos ena ben bort av en raket som skjuts mot Sderot. Hans storebror skadas också allvarligt.
  5. Den 27/2 sprängs den 47-årige fyrabarnspappan Roni Yichiyah till döds i Sderot av en raket.
    Ambulanspersonal för bort Roni Yichiyah, som dör strax efteråt av skadorna.

  6. Därefter slår Israel till mot Hamas. Enligt en palestinsk medborgarrättsgrupp, oberoende av Hamas, miste Hamas och dess allierade (såsom Jihad) mellan 97 och 105 väpnade män, medan antalet civila dödsoffer uppgick till ca 27. Hamas använder rutinmässigt civila som "sköldar".
  7. Den 6/3 tar sig en palestinier in i en judisk skola och skjuter ihjäl 8 personer. Många skadas. Hamas tar stolt på sig ansvaret.
Se, så komplicerat allting blev. Lika bra att säga att allting skedde samtidigt, annars förleds man att tro att israelerna agerar rationellt.
Med palestinierna föreligger naturligtvis ingen sådan risk, och heller inget krav. Några kallar Gazaremsan för ett utomhusfängelse. Jag tycker att "dagis" är en bättre jämförelse. Inga krav ställs. Mat skickas in i ena änden (några hundra långtradare per vecka forslar in förnödenheter från Israel, inte ett lingon från Egypten), och ut kommer bara skit.

Detta leder mig till den första nyansen av brunvänster. Jens Börjesson, ordförande för Ung Vänster i Blekinge, har skrivit en smått fantastisk insändare i Blekinge Läns Tidning den 12/3. Hans insändare är ett svar på en tidigare insändare av en israelisk kvinna, och han inleder med att kritisera henne:
I det inlägg som skrevs om Israel–Palestina-konflikten kunde man tydligt se vem som talade. Var det en av dem som dagligen blir trakasserade av israeliska bosättare? Eller en av dem som inte kan få den sjukvård de behöver tack vare återkommande isoleringsblockader av mediciner? Lever hon vid sidan av den åtta meter höga betongmuren, som hon måste passera för att ta sig till jobbet varje dag?Var hon en av dem som blev nedskjuten av israelisk militär efter att ha fredligt demonstrerat mot ockupationsmakten?Var det en av dem som lever i ett totalt misär tack vare en ohuman ockupationspolitik?
Tragiskt nog tror jag inte han är medveten om vilket självmål han gör - en bleking som läxar upp en israel om krigets allvar. Även Börjesson sopar undan kronologin ovan och gör följande sammanfattning (min fetstil):
För någon helg sedan rapporterades en israelisk offensiv in i Gazaremsan. Resultatet var flera 100 döda palestinier och ett halvt dussin israeler. Anledningen var just att en av de palestinska ropen på hjälp i form av en raket hade träffat sitt mål.
Som sagt...ett stort dagis. Och så en storstilad sorti, när ordföranden för Ung Vänster i Blekinge briljerar med sina historiekunskaper:
Kriget började år 1948 då israelerna intog ett redan befintligt land.
Ung Vänster och Vänsterpartiet är emot betyg inte bara i historia, utan i alla ämnen...


Över till den andra nyansen av brunvänster. I en artikel i SvDs Brännpunkt skriver SSUs ordförande Jytte Guteland:
Människor i Gaza upplever den värsta situationen på 40 år.
[...]
Vi SSU:are är besvikna och bestörta över omvärldens reaktion efter det val där Hamas vann makten. Vi menar att omvärlden, och därmed också Sverige, bär ansvar för det ökade våldet.
[...]
Bildt skrev dessutom bara några dagar före sin utnämning under ett upprop tillsammans med 134 före detta premiärministrar, utrikesministrar och andra dignitärer från hela världen, där det bland annat står att vi bör ”stödja en palestinsk nationell samlingsregering och avsluta den politiska och ekonomiska bojkotten av den palestinska staten”.

Trots detta svek omvärlden och genomförde en förödande ekonomisk och politisk bojkott. Vilket vi nu ser vidriga skadeverkningar av.

Ibland märks det tydligt att brunvänsterns "debatt" till stor del går på autopilot. Ett exempel har vi här, där det är givet att Guteland ska bearbeta läsarna med "fakta från en rapport som Amnesty International, Rädda Barnen, Care och flera andra organisationer har publicerat nyligen" som framhäver palestiniernas lidande. Den tänkta effekten är sympati med palestinierna, och naturligtvis att skulden läggs på Israel.

Hade Guteland brytt sig om att reflektera över vad som sägs, skulle hon säkert helst ignorerat rapporten. Den värsta situationen på 40 år - i klartext betyder det att så illa som det är nu när Israel lämnat Gazaremsan har det inte varit sedan Gaza var ockuperat av Egypten. Den israeliska ockupationen var tydligen bra för Gaza.


Naturligtvis har vi dagisaspekten igen. Omvärlden bär skulden för våldet, och har gjort sig skyldig till svek i form av "en förödande ekonomisk och politisk bojkott".

För det första har pengarna fortsatt att strömma in. Carl Bildt inledde med att öka bidragen till palestinierna, men att inte kanalisera pengarna via Hamas. Vilket irriterar SSU.

Är vi skyldiga att stödja en nazistisk regim, bara för att den vunnit ett demokratiskt val?

Har kanske "omvärlden" tvingat palestinierna att välja mellan ett korrupt Fatah och ett nazistiskt Hamas? Jag trodde det var deras egna skapelser...



Guteland avslutar med SSUs kravlista:
1. Omedelbart stopp för det israeliska övervåldet.
2. Bestraffning av den israeliska invasionen.
3. Ett slut på de av Hamas understödda terroraktionerna.
4. Ett slut på bojkotten av Palestina och Gazaremsan.
5. Omedelbar dialog för att lösa de senaste kriserna. Carl Bildt måste kritisera omvärldens svek och inleda dialog med Hamas.
Punkt ett är extra intressant - "det israeliska övervåldet"?

Benny Morris skrev en kritik av pekoralen "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt i The New Republic. Här finns ett stycke om det påstådda övervåldet:
Without a doubt, the ratio of Israeli power to Palestinian power in 2000-2005, the years of the second intifada, was at least 100:1 in Israel's favor, in terms of raw conventional military strength. (This, without taking into account Israel's non conventional military capabilities.) This intifada, this war, was launched by the Palestinians, who enjoyed the propaganda benefit of underdog status. The photograph of the disheveled stone-throwing or Kalashnikov-brandishing fighter facing down the Merkava Mark-III main battle tank became a representative image of this conflict. But it was a misleading representation. For the fearsome Merkava tanks almost never used their firepower against the Palestinians, much as the IAF F-16s and Apache attack helicopters usually (but not always) attacked empty Palestinian public buildings or individual terrorists in cars. The Hamas and Fatah fighters operated from behind a shield of Palestinian civilians and from crowded urban refugee camps and neighborhoods, and so Israel fought with both hands tied behind its back. Its actual firepower--its tanks, aircraft, and cannon--was never unleashed.

This accounts for the relatively low number of Arab deaths (four thousand in five years of warfare), and the relatively low proportion of Arab to Jewish deaths (3.5:1), as compared with the actual calculus of Israeli versus Arab military strength (100:1) and the relative proportion of armed to unarmed Arab casualties(about 2:1). Most of the Arabs killed in the intifada, despite the fact that it was mostly fought in heavily populated Arab areas, were armed fighters, not civilians. And the ratio of armed to unarmed Arab casualties has steadily risen in recent years as the IDF has perfected its modus operandi and become more careful. The famous battle of the Jenin refugee camp in spring 2002 is an illuminating example. Arab lies and gullible journalism about an indiscriminate slaughter notwithstanding (Human Rights Watch and other non-partisan bodies subsequently upheld the Israeli version), only fifty-three Jeninites died, all but five or six of them armed combatants. Israel lost twenty-three infantrymen in the battle. Had Israel dealt with that Fatah-Hamas bastion as, say, the Russians dealt with Grozny--from afar, with massive ground and aerial bombardments--no Israeli lives would have been lost, and Jenin would no longer be standing.

Throughout the second intifada, Israeli policy was to avoid, so far as possible, harm to non-combatants, and the IDF generally took great operational care to avoid civilian casualties. Some "collateral damage" did occur, given the nature of the battlefield. Some Israeli soldiers were trigger-happy and exceeded orders. But generally the targeted killing of terrorists--who see themselves, quite correctly, as soldiers in a war, and hence are legitimate targets for attack--resulted in few civilian casualties. (The Israeli air and artillery attacks in Gaza earlier this month offer a characteristic example: of eighteen Arabs killed, fifteen or sixteen, by Palestinian admission, were combatants.)

On the other hand, during the second intifada Arab attacks on Israelis claimed twice as many civilians' lives as soldiers' lives. (Mearsheimer and Walt bury this fact in a footnote, without explanation.) This was a result of deliberation and intention, not accident. Throughout the intifada, Hamas, Fatah, and Islamic Jihad primarily targeted "soft" civilian targets (buses, restaurants, shopping malls, and last week a Tel Aviv falafel kiosk), preferring them to "hard" military targets, which were more difficult and more dangerous. The Palestinian objective was to sow terror in
Israel's rear areas. The difference in strategy, and all that this implies in terms of moral orientation, was stark. The Palestinian aim was to kill as many civilians as possible; and the Palestinian masses rejoiced in the streets of Gaza and Ramallah every time a suicide bomber successfully blew up a bus or a shopping mall or a café in Israel. And this, historically speaking, was merely a refinement of the Palestinian tactics of terror used against the Yishuv since the 1920s (and not, as Arab propagandists would have it, only after 1967).

The IDF's aim, by contrast, was to kill guerrillas/terrorists and their commanders, such as Sheik Ahmed Yassin. Mearsheimer and Walt misleadingly call him the "spiritual" head of Hamas. One might, with equal accuracy, call Hitler the "spiritual" head of the Nazi Party. Neither actually murdered anyone with his bare hands. But their differences notwithstanding, both were the organizational and operational directors of their respective movements, as well as the movements' "spiritual" leaders.
Vilket för mig till den tredje nyansen av brunvänster, representerad av Andreas Malm, syndikalistisk skribent i Arbetaren och DN Kultur.

2002 kontaktade Andreas Malm svenska medier och påstod att han med egna ögon såg hundratals, kanske tusentals dödade palestinier i Jenins flyktingläger. TT nappade på Malms berättelser och släppte ett långt telegram med hans utsagor. Senare bekräftade Amnesty, HRW, FN och även Palestinska Myndigheten att i Jenin dödades 23 israeler och 56 palestinier, de flesta beväpnade män. Men Malm driver fortfarande konspirationsteorin att det skedde en stor massaker i Jenin.

På bilden ovan syns Andreas Malm i mitten. Några palestinier och ISMare sparkar israeliska soldater. De tycks inte frukta något övervåld.

Andreas Malm blev rikskändis pga sitt stöd till Hezbollah (läs mer här). Tydligen är detta tillräckliga meriter för att platsa som skribent på DN Kultur.
Man kan undra varför TT agerade megafon åt Malms fantasier. Bloggen TT-kritik har länge granskat TTs agerande, och TT får illustrera den fjärde nyansen av brunvänster. I TT-kritiks arkiv finns en uppsjö av exempel på vinklingar, lögner, undanhållna fakta och felöversättningar.

En av de fulare fiskarna har tidigare varit Stefan Hjertén, numera pensionerad. Han har visat framfötterna genom att försvara förintelseförnekaren Robert Faurisson:
När man kommer över den första chocken over Faurissons påstående och börjar bläddra i historieböckerna, upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvarliga ur källsynpunkt.
Hans politiska hemvist är inte svår att lista ut, med tanke på hans engagemang för Nordkorea (en passion han delar med stalinisterna i KP).

SvD (1)
Intressant.se

9 kommentarer:

Anonym sa...

http://overvakning.blogspot.com/

Bra sammanställning!

Anonym sa...

Så sant som det är sagt! Blir glad att se bloggar som du har! (Y)

Sigge sa...

Bra jobbat, fortsätt så!

lubbe ferrysson sa...

Stefan Hjerten, en fanatisk försvarare av Faurisson, var under många år TT:s korrespondent i Mellanöstern. Jag känner inget annat europeiskt land där är detta möjligt, undantag Vitryssland.

Anonym sa...

innan bloggarnas tid skrev människor som var fulla med hat och bitterhet tättfyllda a4-papper som de kopierade upp och klistrade på elskåp och liknande.

en association som kom till mig.

Anonym sa...

Snyggt jobbat!
Men tyvärr serru.. fakta är inget som vänstern, i alla dess varierande nyanser, bryr sig om.
Det viktiga är att få ut Budskapet där man till sin hjälp har hela 68-maffian, (tyvärr så är jag en del av den), väl placerad i media.
Och svensson tror dem, det som står i Tidningen är alltid rätt, det var det nämligen förut, på 50-talet.
Bättre bland de yngre? Nej, med en allt större historielöshet är man enkelt mål.
Hm. med tanke på ett tidigare sannolikt "ung och progressivt" inlägg, jag borde nog skrivit detta på ett elskåp el likn...
/GGG

Anonym sa...

anonym 5:40 PM: Korrekt iakttagelse anonym. Men sen Jinge blev sjukpensionär blev det lättare att sprida hatet från datorn. / gustaf horn

Anonym sa...

En jävligt fet tumme upp för din blogg! http://israelisverige.blogspot.com/ Kolla den bloggen om folk är intresserade, en jävligt fet tumme upp för den med//Erik Martinsson Åberg, Vetlanda.

Anonym sa...

Tips:

Glada nyheter från Mellanöstern: Israeliska araber målar sin moské i Israels färger för att hylla 60-årsdagen av Israels bildande.