Israeliska bosättare sköt på torsdagen ihjäl två palestinier, som hade attackerat elever på en skola med kniv. De två palestinierna hade tagit sig in i en skola i bosättningen Kfar Etzion på Västbanken där de knivhögg några elever.Vad som är förvirrande är orden bosättare och bosättningen. Vad menas?
Enligt Wikipedia är en bosättning en "plats där flera människor bor". Enligt Svenska Akademiens ordlista "område med bostäder", men även "handlingen att bosätta sig". Kan det vara så enkelt? Naturligtvis inte. När kallades senast någon för bosättare, som inte var israel? Vi är ju alla bosättare.
Anledningen att man använder uttrycket bosättning enbart om israeler är att man vill få läsarna att själva dra den felaktiga slutsatsen att det handlar om något som tillkommit efter sexdagarskriget. Att judarna har stulit marken och börjat flytta in för att tränga undan araberna. Drömmen om Stor-Israel har ni väl hört talas om?
Detta har påståtts om Har Homa, vilket jag kommenterade i En liten lektion i konsten att ljuga.
Det har påståtts om Atarot, vilket jag kommenterade i Fler lögner.
Det har påståtts om Ma'ale Adumim, vilket jag kommenterade i Vilseledningen fortsätter.
Och nu har turen kommit till Kfar Etzion. Bilden ovan visar Kfar Etzion i slutet av 1920-talet. Kibbutzen grundades 1927, och hade ett stort inslag av judiska flyktingar från Jemen. Ursprungligen hette kibbutzen Migdal Eder, vilket betyder "flocktorn", ett torn där man skyddar djurflockar mot rövare. Det är vad som står på skylten på bilden.Precis som judarna i Gaza och Hebron tvingades invånarna i Migdal Eder fly undan de arabiska judeförföljelserna 1929. 1934 gjordes ett nytt försök. Mer land köptes in, och namnet Kfar Etzion var en hyllning till en av grundarna, Shmuel Tzvi Holtzman (Holz betyder trä på tyska och yiddish, och Etz betyder trä på hebreiska). Han syns på bilden nedan.
1939 var man tvungna att fly igen, undan judeförföljelserna under det arabiska upproret 1936-9. I april 1943 gjorde man ett nytt försök. Tillsammans med 3 andra kibbutzer i närheten utgjorde Kfar Etzion vad som kallades Gush Etzion, eller Etzionblocket.
Enligt FNs delningsplan 29 november 1947 skulle dessa kibbutzer hamna långt in i den arabiska staten. Delningsplanen föreskrev att alla skulle få stanna och behålla sin mark, både judar i den arabiska staten och vice versa. Men detta var som bekant inte vad som hände. Araberna anföll redan några timmar efter delningsplanen, och Gush Etzion belägrades. Man stod inför ett val. Skulle man försöka stanna kvar, eller skulle man överge sina hem?
Eftersom läget var strategiskt viktigt, på vägen mellan Hebron och Jerusalem, valde man att stanna kvar. Flera konvojer från Jerusalem med förnödenheter misslyckades eller led stora förluster. Kvinnor och barn evakuerades i januari 1948 med brittisk hjälp.
I några månader var de fyra kibbutzerna belägrade, och den 13:e maj 1948, dagen före Israel utropade sin självständighet, gav Kfar Etzions försvarare upp. Men araberna ville ha hämnd för den massaker som Irgun och Lehi utfört i Deir Yassin 34 dagar tidigare, då mellan 107 och 120 araber dödades.
Ungefär 130 personer dödades i massakern i Kfar Etzion. Endast 3 män och en flicka lyckades undkomma, tre av dem med hjälp av araber som beskyddade dem. De övriga tre kibbutzerna gav upp dagen därpå, och försvararna togs till fånga, men frigavs efter några månader.
