Humanisternas feltänk

Humanisterna, en organisation som jag är mycket positivt inställd till, beskriver sig på sin hemsida bl a med orden:

Grundläggande för humanismen är kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn. Humanismen är en sekulär - icke-religiös - livssyn som anser att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på religiösa dogmer, gudar eller övernaturliga förklaringar av tillvaron. Humanister har en kritisk inställning till alla former av religion, nyandlighet och ockultism.
[...]
Humanister vill ha en klar åtskillnad mellan kyrka och stat, respektive religion och skola. Religionen är en privatsak och skall inte blandas in i det offentliga samhället. Den internationella humaniströrelsen slår vakt om det sekulariserade samhället som en omistlig grund för demokratin.

Detta skriver jag under på utan att tveka.

Men...ständigt detta men...

Att omsätta dessa lovvärda tankar i politisk praktik kräver emellanåt en djupare analys än ett-snäpp-bättre-är-rätt-riktning. Det gäller, återigen, lagstiftningen kring äktenskap/partnerskap, vilket jag skrivit om tidigare i bloggposten Äktenskapsbekymmer. Den bloggposten är kanske i kortfattadaste (nytt ord!) laget, men vad jag avser framgår tydligt om ni läser den långrandiga diskussion som förts i kommentarerna.

Nu hyllar Carl-Johan Kleberg, ordförande för Humanisterna 1999- 2004, på Expressens debattsida Göran Hägglunds förslag att "äktenskapet återförs till det civila samhället". Problemet är, enligt Klebergs analys, att homosexuella diskrimineras med nuvarande lagstiftning (vilket han har rätt i) och "det motstånd att viga homosexuella som finns inom Svenska kyrkan och alla samfund" (rätt igen).

Kleberg blickar ut mot Europa och säger att

Civiläktenskap är den europeiska lösningen. Stora länder i Europa som Tyskland, Frankrike och Italien har sedan länge den formen som kan kompletteras av den religiösa eller borgerliga ceremoni om man önskar.

Här har Kleberg gått fullständigt vilse.

Varför ha en äktenskapsbalk överhuvudtaget? Vilken funktion fyller den? Att folk vill gifta sig innebär inte att detta behöver regleras enligt lag, eller? Själva uttryckssättet att "äktenskapet återförs till det civila samhället" implicerar att äktenskap ursprungligen varit en civil angelägenhet som sedan kidnappats av religionen. Så är inte fallet.

Det finns ingen anledning att ordet äktenskap ens skall nämnas i lagtexter. Att leva tillsammans och att skaffa barn är inte ekvivalent med äktenskap, och det kräver inte heller att någon präst, imam eller person "som länsstyrelsen har utsett för respektive kommun" (s k borgerlig vigsel) gör ett smack. Det är bara att flytta ihop och kopulera.

De som ändå vill ha festligheter och ceremonier (de flesta) får ha det om de vill, men att tvinga sig på de religiösa samfunden är emot själva grundtanken i humanismen. Ingen präst ska tvingas välsigna ett äktenskap som han/hon av religiösa skäl anser syndigt.

Humanisterna har här tänkt helt fel. Den rätta vägen att gå är inte att hitta rätt lagstiftning för äktenskap, för varje sådan lagstiftning kommer att diskriminera mer än avsaknaden av dito. Tydligen är äktenskapet så djupt rotat i folks medvetanden att tanken på att avskaffa det helt ur lagstiftningen inte ens fallit Kleberg in.

Intressant.se

Ny blogg

Jag vill passa på att göra reklam för ett nytillskott i bloggosfären - Mellanöstern Aktualia mm.

Författaren, Arieh Fürth, är född och uppvuxen i Stockholm, flyttade till Israel 1972 och bor numera i Maale Adumim.

Vems värderingar?

Häromdagen skedde en "fångutväxling" mellan Israel och Hezbollah. Hezbollah fick fem fångar ur israeliska fängelser och kropparna efter 199 arabiska krigare. Fyra av fångarna var Hezbollahmedlemmar, men det var den femte, Samir Kuntar, som väckte störst uppståndelse. Av förståeliga skäl, mer om det nedan.

Israels utbyte i "fångutväxlingen" var kropparna av de kidnappade och mördade soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev.

Eldad Regev (t v) och Ehud Goldwasser (t h).

I DN läser jag följande intressanta kommentar om byteshandeln:

- I Israel finns en prestige i att ta hem sina egna trots att det sker till ett högt pris. Men det ger också en bild av att israeliska liv är värda mer, på sätt och vis visar man en överlägsenhet, säger Jan Joel Andersson, programchef och forskare på Utrikespolitiska Institutet, till TT.

Vad Jan Joel Andersson, programchef, forskare och "nummer två" på Utrikespolitiska Institutet, egentligen menade vill jag höra från honom personligen (han är tillfrågad och kommer att få tillfälle att svara här på bloggen utan klipp). Jag behöver däremot inte gissa vad TT försöker antyda med sitt citat. De försöker framställa denna "fångutväxling" som ännu ett exempel på att Israel är rasistiskt.

Det råder ingen tvekan om att det råder en avgrundsdjup skillnad mellan de värderingar som är grundläggande för Israel å ena sidan och dess fiender å den andra, men den slutsats som TT med ovanstående citat försöker få läsarna att dra är milt sagt långsökt. Det ligger inte i Israels makt att ensidigt bestämma "priset" i denna makabra byteshandel. Och skulle Israel ha trissat upp priset på sina döda soldater i någon pervers motsats till prutning?

Låt oss ta en titt på de olika värderingarna in action. Vi börjar med Samir Kuntar.

Han avtjänade ett straff på fem livstidsdomar plus 47 år för sin medverkan i ett vämjeligt terrordåd 1979. Bland annat tog Kuntar under vapenhot med sig 31-årige Danny Haran och dennes 4-åriga dotter Einat ner till stranden i Nahariya, där han mördade Danny framför ögonen på dottern genom att först skjuta honom i ryggen och sedan dränka honom i havet för säkerhets skull. Därefter krossade han den 4-åriga flickans huvud mot en sten med sin gevärskolv. Se denna film om Samir Kuntar:


Under sin fängelsevistelse gavs Kuntar tillfälle att både gifta sig och skaffa sig en universitetsutbildning.

Jämför nu detta med Regev och Goldwasser. Deras enda brott var att de var israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon. Den 12 juli 2006 attackerade Hezbollah en israelisk patrull med sprängämnen och raketer. Tre soldater dödades, tre sårades och två kidnappades, Regev och Goldwasser.

De kidnappade soldaterna fick ingen universitetsutbildning under fångenskapen. De mördades. Och deras familjer tvangs leva i ovisshet om huruvida de var vid liv eller inte.

Kuntar, som krossade en 4-årig flickas huvud mot en sten på stranden i Nahariya, mottogs som en hjälte i Libanon. Lustigt nog hade Kuntar en del att säga till Hezbollahs TV al-Manar:

To tell you the truth, we envy our enemies. The way they care for a body and will go to the end of the world in order to get it back, and how they care for the hostage and will go all the way to return him

Vari ligger då skillnaden i värderingar? Golda Meir sade en gång att

Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.

Golda menade naturligtvis inte att araber inte älskar sina barn, vilket vore ett absurt påstående. Nej, hon satte fingret på själva kärnan i konflikten, vilken idag förvanskas medvetet. Flyktingar och landtvister är inte orsak till utan följder av konflikten. Det är arabernas vägran att låta judar ha en egen stat som är konfliktens kärna. Denna vägran har sin grund i islams (och i viss mån kristendomens) judehat.

Idag ser det muslimska judehatet ut som det kristna judehatet gjorde för 100 år sedan - judar utmålas som onda, blodtörstiga och framför allt mäktiga. Denna variant av judehat är relativt ny i den muslimska världen. Den såg sin gryning i Damaskusaffären 1840, och tog fart under andra hälften av 1800-talet, i huvudsak som en importvara från Europa.

Men judehatet har funnits i islam sedan Muhammeds dagar, fast i en annan skepnad. Judar sågs inte som mäktiga konspiratörer, utan tvärtom som maktlösa och värdelösa. Eliezer Ben-Yehuda, den moderna hebreiskans fader, uttryckte det så här:

The Muslim Arabs hate [the Jews] perhaps less than they hate all other non-Muslims, but they despise them as they do not despise any other creature [...] in the world.

Benny Morris skriver i sin bok Righteous Victims - A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-1999:

The view of the Jews as objects, unassertive and subservient, was to underlie to some degree both the initial weak, irresolute Ottoman and Arab responses to the gradual Zionist influx into Palestine - Why bother, the Jews could achieve nothing anyway! - and the eventual aggressive reactions, including vandalism and murder - the Jews were accursed of God and meant only harm; their lives and property were therefore forfeit. And the traditional view of the Jews as inconsequential weaklings was for decades thereafter to stoke the fires of resentment and humiliation. In the course of the twentieth century the Arabs of the Levant were repeatedly to be humbled by the Jews, and none more so than the Palestinians, ultimately transformed into a weak minority in their own land. Such slights the Muslim world found difficult to countenance; such a situation could not be allowed to endure.

Här är konfliktens kärna och kärnan i Golda Meirs uttalande! Araberna har haft alla chanser att välja fredlig samexistens, men tanken på en självständig judisk stat mitt i det muslimska folkhavet tycks oacceptabel, så till den milda grad att man väljer krig och de tragedier det leder till hellre än att låta Israel existera.

Den dagen muslimerna kan förlika sig med Israels existens, när Israels fiender sätter större värde på att bygga välfärd för sig själva än på att rasera judars välfärd, först då kan det bli fred.

Intressant.se