En liten lektion i konsten att ljuga

...the truth, the whole truth, and nothing but the truth...

Det känner väl de flesta igen från diverse filmer och TV-serier, en del av den ed man svär innan man vittnar i en amerikansk domstol. Här antyds att det finns två sätt att vilseleda:

1. Att ljuga, dvs att säga något som inte är sant.
2. Att förtiga en del av sanningen, dvs utelämna delar på ett sånt vis att helhetsbilden blir skev.

Jag ska ge några talande exempel på hur båda dessa metoder används i svartmålningen av Israel. Exemplen är otaliga och tar sig ibland absurda former, som när en brittisk tidning "avslöjade" att Israel höll på att utveckla en "genetisk bomb" som skulle döda araber men inte judar. Behöver man påpeka att svenska tidningar med glädje återgav den "nyheten"?

I denna veckas skörd av antiisraelisk smörja hittar jag bland annat denna slutreplik i en debatt i Västerbottens-Kuriren. Det är inte mycket skribenten, Göran Burén, lyckas få rätt.

Göran Burén, ljuger som en häst travar.

Det blev aldrig någon palestinsk stat 1948 som avsågs i delningsresolutionen, detta av två orsaker. För det första är det helt klarlagt att Israel inte avsåg att acceptera en sådan stat. För det andra var det palestinska samhället fullständigt raserat efter kriget och FN-medlarna Folke Bernadotte och Ralph Bunche föreslog därför att det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten. Detta var alltså sanktionerat av FN och därför ingen ockupation i folkrättslig mening.

Detta stycke är ren lögn.

1. Israel avsåg visst att acceptera en palestinsk stat. Detta bevisade Israel i både ord och handling. Att en författare som livnär sig på kommunistiska tidningar anser det "helt klarlagt" att motsatsen gäller stärker till och med mitt påstående.
2. Bernadotte och Bunche föreslog inte alls att "det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten". Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza. En av anledningarna att araberna förlorade kriget var för övrigt att de konkurrerade sinsemellan om vem som kunde roffa åt sig mest. Buréns teori om Bernadottes förslag är minst sagt banbrytande, eftersom Bernadotte faktiskt varit död i 160 dagar då det första vapenstilleståndsavtalet, med Egypten, slöts. Bernadotte mördades ju av Lehi i Jerusalem den 17:e september 1948.
3. Burén vänder totalt på begreppen när han menar att Israel, till skillnad från Egypten och Jordanien, gör sig skyldig till en "ockupation i folkrättslig mening". Det råkar vara tvärtom. Vad gäller Västbanken är det ett område Israel erövrat i ett försvarskrig, och det tillhörde heller ingen stat. Området är således "omtvistat", inte ockuperat. Varje försök från Israels sida att lämna ifrån sig land i utbyte mot fred och erkända gränser har avslagits av araberna. Golanhöjderna erövrades också i ett försvarskrig, men tillhörde Syrien. De landområden som judar ägde där stals helt sonika 1920. Judarna som bodde i Gaza slängdes ut av araberna 1948.

Nästa stycke är lite väl magstarkt, till och med för en blaska som VK:

Det är sant att det finns stark antipati mot judar på en del håll i arabvärlden, till och med antisemitism med samma uttryck som vi sett i Europa. Men det är ett nytt fenomen, det framträder i huvudsak först efter 1948. Det är en reaktion på bildandet av staten Israel, vilket överallt i arabvärlden uppfattades som djupt orättfärdigt. Rått uttryckt kan man säga att sionisterna tog antisemitismen med sig till arabvärlden.

Antisemitismen är judarnas fel... Den var fin!

Liten (EJ uttömmande) förteckning över muslimska massakrer på judar FÖRE 1948:

• Medina (Saudiarabien) 627
• Khaybar (Saudiarabien) 629
• Fez (Marocko) 1032
• Granada (Spanien) 1066
• Fez (Marocko) 1146
• Marrakesh (Marocko) 1146
• Sijilmasa (Marocko) 1148
• Fez (Marocko) 1275
• Fez (Marocko) 1465
• Tu-at (Algeriet) 1492
• Alger (Algeriet) 1736
• Basra (Irak) 1776
• Stora delar av Libyen 1785
• Tetuán (Marocko) 1790
• Alger (Algeriet) 1805
• Alger (Algeriet) 1815
• Bagdad (Irak) 1828
• Alger (Algeriet) 1830
• Tabriz (Iran) 1830
• Mashhad (Iran) 1839
• Marrakesh (Marocko) upprepade ggr 1864-1880
• Barfurush (Iran) 1867
• Taza (Marocko) 1903
• Settat (Marocko) 1903
• Casablanca (Marocko) 1907
• Shiraz (Iran) 1910
• Fez (Marocko) 1912
• Jaffa (Israel) 1921
• Damaskus (Syrien) 1925
• Jerusalem (Israel) 1929
• Safed (Israel) 1929
• Hebron (Israel) 1929
• Constantine (Algeriet) 1934
• Bagdad (Irak) 1941
• Tripoli (Libyen) 1945
• Aleppo (Syrien) 1947
• Aden (Jemen) 1947

Massakrernas omfattning varierar från något dussin till flera tusen dödsoffer. Burén är tyvärr inte ensam om att försöka sprida denna lögn. Exempelvis finns under uppslagsordet islam följande att läsa i Nationalencyklopedins internetversion:

Fråga Varför tror du att judar och muslimer står så långt ifrån varandra idag trots att det finns mycket som förenar dem?

Svar Motsättningarna mellan judar och muslimer är i första hand politiska, inte religiösa. Under århundraden levde många judar under muslimskt välde, både Orienten och i det moriska Spanien utan att det blev några svåra konflikter. Det är upprättandet av Israel som stat och fördrivandet av palestinierna som har väckt sådan vrede på muslimskt håll och har fått judarna att framstå som deras huvudfiender.

Per Beskow, docent

Det moriska Spanien framställs ofta som extra idylliskt. Att enbart massakern i Granada tog 5000 judars liv betraktas tydligen som historisk kuriosa. Men Burén står fast vid att judarna tog med sig antisemitismen till araberna. Petitesser som att profeten Muhammed själv uppmanade till folkmord på judarna är i det sammanhanget oväsentliga, "rått uttryckt".

Han skriver vidare:

Massor av judar tvingades eller kände sig tvingade att lämna olika arabländer som en följd av de antijudiska stämningarna. Jag försvarar självklart inte detta, men glöm inte att judiska styrkor satte igång en brutal etnisk rensning omedelbart efter FN-omröstningen 1947.

Det är väl sympatiskt att han inte försvarar den etniska rensningen av judar från arabländer? Men han ljuger igen. Omedelbart efter FN-omröstningen 1947 (delningsplanen 29:e november) så gjorde judarna vaddå? Jo de firade! Dansade på gatorna!

Och vad gjorde araberna? De började mörda judar, både i och utanför Israel.

Försöker jag påstå att Israel inte gjorde sig skyldig till etnisk rensning? Nej. Men jag vill sätta det i rätt sammanhang:

• För det första var det ingen i förväg planerad fördrivning av araber som skedde. Att idén funnits inom den sionistiska rörelsen är sant, liksom att idén förkastades av både etiska och realpolitiska skäl. När FN antog delningsplanen hade den sionistiska rörelsen inga som helst planer på att kasta ut araberna.
• För det andra förhöll det sig tvärtom på den arabiska sidan. Redan 1947 drog arabförbundets (då Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jordanien och Jemen) politiska kommitté upp riktlinjer för antisemitisk lagstiftning. Lagarna, som till största delen genomfördes, gällde konfiskering av judisk egendom, fängslande av judar som misstänktes vara sionister, och användande av deras konfiskerade egendom till att finansiera kampen mot sionismen.
• För det tredje försökte Haganah, föregångaren till Israels armé, in i det längsta bibehålla goda relationer med araberna. Så sent som den 24:e mars 1948 utfärdade befälhavaren Israel Galili en order till alla enheter att

  abide, in their behavior toward the Arab communities inside the designated Jewish state areas, by the Zionist movement's long-standing policy of co-existence and mutual respect for life and property.

  Denna order var hemlig och på hebreiska, och således inte en motsvarighet till vad dagens palestinska förhandlare säger på engelska om fred och erkännande, bara för att nästa dag mana till heligt krig mot judar på arabiska. Vad var det då som ändrades? Framför allt var det belägringen av Jerusalem, den största judiska staden. Striderna om förbindelsevägen Tel Aviv-Jerusalem var hårda, och läget för de belägrade judarna var desperat.

Jag skulle kunna fylla en bok med alla rena lögner som florerar kring Israel, och det är förmodligen en mycket bättre idé än att försöka pressa in det i ett blogginlägg. Därför går jag vidare till några exempel på det andra sättet att ljuga, nämligen att bara berätta en del av sanningen.

Låt mig börja med en artikel i SvD som berättar att

Israel planerar att låta bosättningen Har Homa på ockuperat område expandera ytterligare [...] På kullarna mellan östra Jerusalem och Betlehem, på ockuperat palestinskt område, ligger den stora bosättningen Har Homa. Bosättningen, byggd som en judisk förstad till Jerusalem, är en nagel i ögat på Betlehemborna, som ser den som ett exempel på den markstöld som undergrävt palestiniernas tilltro till fredsprocessen. [...] För många år sedan var Har Homa en grön kulle, kallad Jabal Abu Ghneim av palestinierna, där den israeliska Fred Nu-rörelsen demonstrerade mot planerna på att bygga en bosättning.

Artikeln följer mall 1a för rapportering från Israel. Intressant är vad artikeln INTE nämner om Har Homa.

• Den mesta marken i Har Homa ägdes av judar innan det ockuperades av Jordanien 1948.
• Ingen bodde där eller brukade marken där då byggandet av stadsdelen Har Homa inleddes.
• Alla landägare (de flesta israeler) kompenserades för den exproprierade marken.

Ett annat exempel hittar jag i DN, signerat Per Jönsson. Han har gnuggat sina geniknölar och kommit fram till att FNs delningsplan från 1947 (resolution 181) är konfliktens orsak:

Delningsplanen var från början orättvis. Den gav 56 procent av Palestinas mark till judarna, som då blott utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde sex procent av marken. Det är inte det minsta märkligt att araberna såväl i som utanför Palestina motsatte sig 181:an

Som jag påpekat tidigare är det inte sant att delningsplanen "gav 56 procent av Palestinas mark till judarna". Delningsplanen innebar en gränsdragning mellan två stater (och ett FN-kontrollerat Jerusalem). Den innebar INTE förflyttning av invånarna eller omfördelning av landägandet. Med andra ord fick varken araber eller judar en kvadratmeter mark enligt resolution 181.

Jönsson aktar sig noga för att nämna två saker.

• Det första gäller landägandet. Enkel huvudräkning ger vid handen att araberna ägde 100-6=94% av marken. Eller hur? Nej! Drygt 70% av marken var statsägd, 6-7% ägdes av judar och ca 20% av araber. Redan i Survey of Palestine lades grunden för framtida misstag genom att tabellerna över landägande delas upp i vad som ägdes av judar å ena sidan, och allt som inte ägdes av judar å den andra. Benny Morris påpekar också att

  many if not most Palestinian notable families, including the Husseinis, Nashashibis, al Alamis, Dajanis, Abd al Hadis, and so on-the leaders of the Palestinian national movement-sold land to the Jews, and that the meagerness of Zionist purchases was largely dictated by a lack of funds, not by any Arab indisposition to sell.

• Det andra gäller Negev. 60% av den mark som skulle utgöra den judiska staten bestod av Negevöknen, en obrukbar sandlåda.

När jag ändå är inne på frågan om markägande vill jag dela med mig av en riktig pärla, taget ur Hudiksvalls Tidning den 8/6 2005 (och jag har sett påståendet på andra ställen också). Gunnar Olofsson argumenterar för att Israel är en apartheidstat, och påstår bl a att

i Israel [...] kan icke-judar inte förvärva statsägd mark.

Detta är ett korrekt påstående. Låt oss se vad herr Olofsson väljer att inte nämna:

• I Israel kan judar inte förvärva statsägd mark. Ingen kan det! Däremot står det både judar och icke-judar fritt att leasa marken.
• Den Palestinska myndigheten har också lagar om markförsäljning. En sådan lag är att det är förbjudet, även för privatpersoner, att sälja mark till judar. Försäljning av mark till judar räknas som förräderi, och är belagt med dödsstraff! Läs om det här, eller googla er fram! Dödsstraffet har dessutom verkställts ett flertal gånger.

Slut på lektionen för denna gång.

Intressant.se