Häromdagen skedde en "fångutväxling" mellan Israel och Hezbollah. Hezbollah fick fem fångar ur israeliska fängelser och kropparna efter 199 arabiska krigare. Fyra av fångarna var Hezbollahmedlemmar, men det var den femte, Samir Kuntar, som väckte störst uppståndelse. Av förståeliga skäl, mer om det nedan.
Israels utbyte i "fångutväxlingen" var kropparna av de kidnappade och mördade soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev.
Eldad Regev (t v) och Ehud Goldwasser (t h).
I DN läser jag följande intressanta kommentar om byteshandeln:
- I Israel finns en prestige i att ta hem sina egna trots att det sker till ett högt pris. Men det ger också en bild av att israeliska liv är värda mer, på sätt och vis visar man en överlägsenhet, säger Jan Joel Andersson, programchef och forskare på Utrikespolitiska Institutet, till TT.
Vad Jan Joel Andersson, programchef, forskare och "nummer två" på Utrikespolitiska Institutet, egentligen menade vill jag höra från honom personligen (han är tillfrågad och kommer att få tillfälle att svara här på bloggen utan klipp). Jag behöver däremot inte gissa vad TT försöker antyda med sitt citat. De försöker framställa denna "fångutväxling" som ännu ett exempel på att Israel är rasistiskt.
Det råder ingen tvekan om att det råder en avgrundsdjup skillnad mellan de värderingar som är grundläggande för Israel å ena sidan och dess fiender å den andra, men den slutsats som TT med ovanstående citat försöker få läsarna att dra är milt sagt långsökt. Det ligger inte i Israels makt att ensidigt bestämma "priset" i denna makabra byteshandel. Och skulle Israel ha trissat upp priset på sina döda soldater i någon pervers motsats till prutning?
Låt oss ta en titt på de olika värderingarna in action. Vi börjar med Samir Kuntar.
Han avtjänade ett straff på fem livstidsdomar plus 47 år för sin medverkan i ett vämjeligt terrordåd 1979. Bland annat tog Kuntar under vapenhot med sig 31-årige Danny Haran och dennes 4-åriga dotter Einat ner till stranden i Nahariya, där han mördade Danny framför ögonen på dottern genom att först skjuta honom i ryggen och sedan dränka honom i havet för säkerhets skull. Därefter krossade han den 4-åriga flickans huvud mot en sten med sin gevärskolv. Se denna film om Samir Kuntar:
Under sin fängelsevistelse gavs Kuntar tillfälle att både gifta sig och skaffa sig en universitetsutbildning.
Jämför nu detta med Regev och Goldwasser. Deras enda brott var att de var israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon. Den 12 juli 2006 attackerade Hezbollah en israelisk patrull med sprängämnen och raketer. Tre soldater dödades, tre sårades och två kidnappades, Regev och Goldwasser.
De kidnappade soldaterna fick ingen universitetsutbildning under fångenskapen. De mördades. Och deras familjer tvangs leva i ovisshet om huruvida de var vid liv eller inte.
To tell you the truth, we envy our enemies. The way they care for a body and will go to the end of the world in order to get it back, and how they care for the hostage and will go all the way to return him
Vari ligger då skillnaden i värderingar? Golda Meir sade en gång att
Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.
Golda menade naturligtvis inte att araber inte älskar sina barn, vilket vore ett absurt påstående. Nej, hon satte fingret på själva kärnan i konflikten, vilken idag förvanskas medvetet. Flyktingar och landtvister är inte orsak till utan följder av konflikten. Det är arabernas vägran att låta judar ha en egen stat som är konfliktens kärna. Denna vägran har sin grund i islams (och i viss mån kristendomens) judehat.
Idag ser det muslimska judehatet ut som det kristna judehatet gjorde för 100 år sedan - judar utmålas som onda, blodtörstiga och framför allt mäktiga. Denna variant av judehat är relativt ny i den muslimska världen. Den såg sin gryning i Damaskusaffären 1840, och tog fart under andra hälften av 1800-talet, i huvudsak som en importvara från Europa.
Men judehatet har funnits i islam sedan Muhammeds dagar, fast i en annan skepnad. Judar sågs inte som mäktiga konspiratörer, utan tvärtom som maktlösa och värdelösa. Eliezer Ben-Yehuda, den moderna hebreiskans fader, uttryckte det så här:
The Muslim Arabs hate [the Jews] perhaps less than they hate all other non-Muslims, but they despise them as they do not despise any other creature [...] in the world.
Benny Morris skriver i sin bok Righteous Victims - A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-1999:
The view of the Jews as objects, unassertive and subservient, was to underlie to some degree both the initial weak, irresolute Ottoman and Arab responses to the gradual Zionist influx into Palestine - Why bother, the Jews could achieve nothing anyway! - and the eventual aggressive reactions, including vandalism and murder - the Jews were accursed of God and meant only harm; their lives and property were therefore forfeit. And the traditional view of the Jews as inconsequential weaklings was for decades thereafter to stoke the fires of resentment and humiliation. In the course of the twentieth century the Arabs of the Levant were repeatedly to be humbled by the Jews, and none more so than the Palestinians, ultimately transformed into a weak minority in their own land. Such slights the Muslim world found difficult to countenance; such a situation could not be allowed to endure.
Här är konfliktens kärna och kärnan i Golda Meirs uttalande! Araberna har haft alla chanser att välja fredlig samexistens, men tanken på en självständig judisk stat mitt i det muslimska folkhavet tycks oacceptabel, så till den milda grad att man väljer krig och de tragedier det leder till hellre än att låta Israel existera.
Den dagen muslimerna kan förlika sig med Israels existens, när Israels fiender sätter större värde på att bygga välfärd för sig själva än på att rasera judars välfärd, först då kan det bli fred.
Mycket jobb ger lite tid till bloggning, men ett litet svep genom det svenska medieträsket kan jag bjuda på, och samtidigt passa på att visa upp fyra av den rasistiska vänsterns trynen.
Al-Qaidas andreman, Ayman al-Zawahiriuppmanar till kamp mot judar (inte israeler eller sionister). Behövde han göra det? Det var liksom underförstått...
I SvD läser jag att vissa delar av den svenska intelligentian bibehåller sin låga kvalitet. Islamologen Jan Hjärpe har tidigare tyckt att Irans president Ahmadinejad hade en poäng när han i ett tal den 24:e april 2006 sa att Israels judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa, vilket jag skrev om här. Att hälften av Israels judiska befolkning har rötter i muslimska länder, och att Ahmadinejads israeliske presidentkollega vid tillfället för Ahmadinejads utspel, Moshe Katsav, själv är flykting från Iran, bekommer inte Hjärpe.
Jan Hjärpe, tänker så det knakar.
Denna gång har Hjärpe lagt pannan i djupa veck:
Jag menar att vi nu ser en ganska tydlig sekulariseringsprocess i den muslimska världen. Maktens religiösa legitimitet underkänns av dem som är mest religiöst engagerade. Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet. Oppositionen med religiöst språk kommer så – som vi har sett i det palestinska valet, liksom i Egypten och i Pakistan – att lieras med strävan efter demokrati (så som ”folkrörelserna” i Sverige gjorde). Då blir det nödvändigt för makten att finna andra grunder än det religiösa för sin legitimitet.
Genom kravet på mer religion i samhället blir det istället mindre. Den religiösa aktiviteten ökar, men staten sekulariseras på sikt.
Ja, just det, Jan...tydliga tecken på sekularisering.
Mats Skogkär (Sydsvenskan) ställer sig något tveksam till den respekterade islamologens skarpsinniga slutsatser:
För några veckor sedan uppmärksammades en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. En slutsats av denna framstår som tämligen otvetydig: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar.
Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia – den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel – skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. I Egypten och Pakistan ansåg en klar majoritet att sharia borde vara den enda juridiska källan. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.
Flera artiklar ger bilden av att Fatah är i krig med islamister (SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 och Sydsvenskan 1, 2). Det påminner mer om maffiakrig.
Men Bitte Hammargren (SvD) vet naturligtvis var skon skaver. Hon har letat upp "Khalil Shikaki och hans Palestinian Center for Policy and Survey Research, vars mätningar både statsmakter och analytiker runt om i världen brukar följa noga – även om det inte lyckades förutsäga Hamas valseger 2006", och Shikaki kan förtälja att:
Det har skett en markant förändring i den palestinska opinionen. Under de senaste tre månaderna har stödet för Hamas ökat kraftigt, medan tilltron till president Mahmoud Abbas har avtagit, också på Västbanken. [...] [B]rytpunkten kom när Hamasaktivister stormade gränsbarriären i det instängda Gaza i januari, vilket följdes av israeliska räder mot Gaza som skördade 130 dödsoffer, samtidigt som raketbeskjutningarna mot civila i Sderot och Ashkelon ökade i intensitet och attentatet mot en judisk religiös skola i Jerusalem, vilken står bosättarhögern nära, ledde till åtta döda.
Jag antar att Bitte kände sig extra nöjd när hon hittat en så pålitlig analytiker (synd på den där missade valprognosen) som vet hur man sammanfattar på ett så kärnfullt sätt. Det vore väl onödigt att komplicera saker och ting. Läsare kan ju knappast förväntas ha något utbyte av en kronologi. Försök själva, och se om ni hänger med:
Den 27/2 sprängs den 47-årige fyrabarnspappan Roni Yichiyah till döds i Sderot av en raket.
Ambulanspersonal för bort Roni Yichiyah, som dör strax efteråt av skadorna.
Därefter slår Israel till mot Hamas. Enligt en palestinsk medborgarrättsgrupp, oberoende av Hamas, miste Hamas och dess allierade (såsom Jihad) mellan 97 och 105 väpnade män, medan antalet civila dödsoffer uppgick till ca 27. Hamas använder rutinmässigt civila som "sköldar".
Den 6/3 tar sig en palestinier in i en judisk skola och skjuter ihjäl 8 personer. Många skadas. Hamas tar stolt på sig ansvaret.
Se, så komplicerat allting blev. Lika bra att säga att allting skedde samtidigt, annars förleds man att tro att israelerna agerar rationellt. Med palestinierna föreligger naturligtvis ingen sådan risk, och heller inget krav. Några kallar Gazaremsan för ett utomhusfängelse. Jag tycker att "dagis" är en bättre jämförelse. Inga krav ställs. Mat skickas in i ena änden (några hundra långtradare per vecka forslar in förnödenheter från Israel, inte ett lingon från Egypten), och ut kommer bara skit. Detta leder mig till den första nyansen av brunvänster. Jens Börjesson, ordförande för Ung Vänster i Blekinge, har skrivit en smått fantastisk insändare i Blekinge Läns Tidning den 12/3. Hans insändare är ett svar på en tidigare insändare av en israelisk kvinna, och han inleder med att kritisera henne:
I det inlägg som skrevs om Israel–Palestina-konflikten kunde man tydligt se vem som talade. Var det en av dem som dagligen blir trakasserade av israeliska bosättare? Eller en av dem som inte kan få den sjukvård de behöver tack vare återkommande isoleringsblockader av mediciner? Lever hon vid sidan av den åtta meter höga betongmuren, som hon måste passera för att ta sig till jobbet varje dag?Var hon en av dem som blev nedskjuten av israelisk militär efter att ha fredligt demonstrerat mot ockupationsmakten?Var det en av dem som lever i ett totalt misär tack vare en ohuman ockupationspolitik?
Tragiskt nog tror jag inte han är medveten om vilket självmål han gör - en bleking som läxar upp en israel om krigets allvar. Även Börjesson sopar undan kronologin ovan och gör följande sammanfattning (min fetstil):
För någon helg sedan rapporterades en israelisk offensiv in i Gazaremsan. Resultatet var flera 100 döda palestinier och ett halvt dussin israeler. Anledningen var just att en av de palestinska ropen på hjälp i form av en raket hade träffat sitt mål.
Som sagt...ett stort dagis. Och så en storstilad sorti, när ordföranden för Ung Vänster i Blekinge briljerar med sina historiekunskaper:
Kriget började år 1948 då israelerna intog ett redan befintligt land.
Ung Vänster och Vänsterpartiet är emot betyg inte bara i historia, utan i alla ämnen...
Människor i Gaza upplever den värsta situationen på 40 år. [...] Vi SSU:are är besvikna och bestörta över omvärldens reaktion efter det val där Hamas vann makten. Vi menar att omvärlden, och därmed också Sverige, bär ansvar för det ökade våldet. [...] Bildt skrev dessutom bara några dagar före sin utnämning under ett upprop tillsammans med 134 före detta premiärministrar, utrikesministrar och andra dignitärer från hela världen, där det bland annat står att vi bör ”stödja en palestinsk nationell samlingsregering och avsluta den politiska och ekonomiska bojkotten av den palestinska staten”.
Trots detta svek omvärlden och genomförde en förödande ekonomisk och politisk bojkott. Vilket vi nu ser vidriga skadeverkningar av.
Ibland märks det tydligt att brunvänsterns "debatt" till stor del går på autopilot. Ett exempel har vi här, där det är givet att Guteland ska bearbeta läsarna med "fakta från en rapport som Amnesty International, Rädda Barnen, Care och flera andra organisationer har publicerat nyligen" som framhäver palestiniernas lidande. Den tänkta effekten är sympati med palestinierna, och naturligtvis att skulden läggs på Israel.
Hade Guteland brytt sig om att reflektera över vad som sägs, skulle hon säkert helst ignorerat rapporten. Den värsta situationen på 40 år - i klartext betyder det att så illa som det är nu när Israel lämnat Gazaremsan har det inte varit sedan Gaza var ockuperat av Egypten. Den israeliska ockupationen var tydligen bra för Gaza.
Naturligtvis har vi dagisaspekten igen. Omvärlden bär skulden för våldet, och har gjort sig skyldig till svek i form av "en förödande ekonomisk och politisk bojkott".
För det första har pengarna fortsatt att strömma in. Carl Bildt inledde med att öka bidragen till palestinierna, men att inte kanalisera pengarna via Hamas. Vilket irriterar SSU.
Är vi skyldiga att stödja en nazistisk regim, bara för att den vunnit ett demokratiskt val?
Har kanske "omvärlden" tvingat palestinierna att välja mellan ett korrupt Fatah och ett nazistiskt Hamas? Jag trodde det var deras egna skapelser...
Guteland avslutar med SSUs kravlista:
1. Omedelbart stopp för det israeliska övervåldet. 2. Bestraffning av den israeliska invasionen. 3. Ett slut på de av Hamas understödda terroraktionerna. 4. Ett slut på bojkotten av Palestina och Gazaremsan. 5. Omedelbar dialog för att lösa de senaste kriserna. Carl Bildt måste kritisera omvärldens svek och inleda dialog med Hamas.
Punkt ett är extra intressant - "det israeliska övervåldet"?
Benny Morris skrev en kritik av pekoralen "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt i The New Republic. Här finns ett stycke om det påstådda övervåldet:
Without a doubt, the ratio of Israeli power to Palestinian power in 2000-2005, the years of the second intifada, was at least 100:1 in Israel's favor, in terms of raw conventional military strength. (This, without taking into account Israel's non conventional military capabilities.) This intifada, this war, was launched by the Palestinians, who enjoyed the propaganda benefit of underdog status. The photograph of the disheveled stone-throwing or Kalashnikov-brandishing fighter facing down the Merkava Mark-III main battle tank became a representative image of this conflict. But it was a misleading representation. For the fearsome Merkava tanks almost never used their firepower against the Palestinians, much as the IAF F-16s and Apache attack helicopters usually (but not always) attacked empty Palestinian public buildings or individual terrorists in cars. The Hamas and Fatah fighters operated from behind a shield of Palestinian civilians and from crowded urban refugee camps and neighborhoods, and so Israel fought with both hands tied behind its back. Its actual firepower--its tanks, aircraft, and cannon--was never unleashed.
This accounts for the relatively low number of Arab deaths (four thousand in five years of warfare), and the relatively low proportion of Arab to Jewish deaths (3.5:1), as compared with the actual calculus of Israeli versus Arab military strength (100:1) and the relative proportion of armed to unarmed Arab casualties(about 2:1). Most of the Arabs killed in the intifada, despite the fact that it was mostly fought in heavily populated Arab areas, were armed fighters, not civilians. And the ratio of armed to unarmed Arab casualties has steadily risen in recent years as the IDF has perfected its modus operandi and become more careful. The famous battle of the Jenin refugee camp in spring 2002 is an illuminating example. Arab lies and gullible journalism about an indiscriminate slaughter notwithstanding (Human Rights Watch and other non-partisan bodies subsequently upheld the Israeli version), only fifty-three Jeninites died, all but five or six of them armed combatants. Israel lost twenty-three infantrymen in the battle. Had Israel dealt with that Fatah-Hamas bastion as, say, the Russians dealt with Grozny--from afar, with massive ground and aerial bombardments--no Israeli lives would have been lost, and Jenin would no longer be standing.
Throughout the second intifada, Israeli policy was to avoid, so far as possible, harm to non-combatants, and the IDF generally took great operational care to avoid civilian casualties. Some "collateral damage" did occur, given the nature of the battlefield. Some Israeli soldiers were trigger-happy and exceeded orders. But generally the targeted killing of terrorists--who see themselves, quite correctly, as soldiers in a war, and hence are legitimate targets for attack--resulted in few civilian casualties. (The Israeli air and artillery attacks in Gaza earlier this month offer a characteristic example: of eighteen Arabs killed, fifteen or sixteen, by Palestinian admission, were combatants.)
On the other hand, during the second intifada Arab attacks on Israelis claimed twice as many civilians' lives as soldiers' lives. (Mearsheimer and Walt bury this fact in a footnote, without explanation.) This was a result of deliberation and intention, not accident. Throughout the intifada, Hamas, Fatah, and Islamic Jihad primarily targeted "soft" civilian targets (buses, restaurants, shopping malls, and last week a Tel Aviv falafel kiosk), preferring them to "hard" military targets, which were more difficult and more dangerous. The Palestinian objective was to sow terror in Israel's rear areas. The difference in strategy, and all that this implies in terms of moral orientation, was stark. The Palestinian aim was to kill as many civilians as possible; and the Palestinian masses rejoiced in the streets of Gaza and Ramallah every time a suicide bomber successfully blew up a bus or a shopping mall or a café in Israel. And this, historically speaking, was merely a refinement of the Palestinian tactics of terror used against the Yishuv since the 1920s (and not, as Arab propagandists would have it, only after 1967).
The IDF's aim, by contrast, was to kill guerrillas/terrorists and their commanders, such as Sheik Ahmed Yassin. Mearsheimer and Walt misleadingly call him the "spiritual" head of Hamas. One might, with equal accuracy, call Hitler the "spiritual" head of the Nazi Party. Neither actually murdered anyone with his bare hands. But their differences notwithstanding, both were the organizational and operational directors of their respective movements, as well as the movements' "spiritual" leaders.
Vilket för mig till den tredje nyansen av brunvänster, representerad av Andreas Malm, syndikalistisk skribent i Arbetaren och DN Kultur.
2002 kontaktade Andreas Malm svenska medier och påstod att han med egna ögon såg hundratals, kanske tusentals dödade palestinier i Jenins flyktingläger. TT nappade på Malms berättelser och släppte ett långt telegram med hans utsagor. Senare bekräftade Amnesty, HRW, FN och även Palestinska Myndigheten att i Jenin dödades 23 israeler och 56 palestinier, de flesta beväpnade män. Men Malm driver fortfarande konspirationsteorin att det skedde en stor massaker i Jenin. På bilden ovan syns Andreas Malm i mitten. Några palestinier och ISMare sparkar israeliska soldater. De tycks inte frukta något övervåld.
Andreas Malm blev rikskändis pga sitt stöd till Hezbollah (läs mer här). Tydligen är detta tillräckliga meriter för att platsa som skribent på DN Kultur. Man kan undra varför TT agerade megafon åt Malms fantasier. Bloggen TT-kritik har länge granskat TTs agerande, och TT får illustrera den fjärde nyansen av brunvänster. I TT-kritiks arkiv finns en uppsjö av exempel på vinklingar, lögner, undanhållna fakta och felöversättningar.
En av de fulare fiskarna har tidigare varit Stefan Hjertén, numera pensionerad. Han har visat framfötterna genom att försvara förintelseförnekaren Robert Faurisson:
När man kommer över den första chocken over Faurissons påstående och börjar bläddra i historieböckerna, upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvarliga ur källsynpunkt.
Hur demokratiskt valda Hamas än är, så är det utsiktslöst att försöka få till en fredsuppgörelse med dem, av två skäl: a) En fredsupppgörelse kräver någon form av kompromiss, ett mellanting mellan vad parterna har som mål. Hamas mål är att utrota alla judar (inte bara i Israel). Hur kompromissar man om något sådant? b) Hamas agerar utifrån religiösa övertygelser. Det gör att de inte är villiga att kompromissa.
Svenska Dagbladet har en artikel idag ( tisdag ) om konflikten mellan Hamas och Israel som ytligt sett handlar om vad som kanske är början till ett verkligt eld upphör. Men i sina glidningar och luddigheter är artikeln också ett gott vardagsexempel på hur en svensk propalestinsk reporter manipulerar fakta - lägger till och drar ifrån.
Reportern är Bitte Hammargren, som oftast numera fungerar som tidningens utsända i Gazaremsan.
Uppgifterna om ett stundande eld upphör i formell mening är ännu mycket lösa. Både ministrarna i den israeliska regeringen och Hamas förnekar att man förhandlat med varandra direkt eller indirekt. I den vevan skriver Hammargren att "Hamas och Israel inte erkänner varandra som motparter."
Det är inte en korrekt beskrivning av förhållandena:
Hamas har på sitt program att utplåna Israel och antingen döda eller fördriva den israeliska befolkningen från Mellanöstern. Med den inställningen och det programmet är det klart att Hamas inte vill förhandla direkt med Israel. Hamas kan på sin höjd låta Egypten agera medlare. Man skulle i sammanhanget inte heller någonsin erkänna att man är intresserad av en informell vapenvila, för att kunna hämta sig efter ett hårt militärt bakslag.
Hammargren tar givetvis inte upp faktum att en israelisk regering inte skulle ha mycket att förhandla om, så länge motparten till och med vägrar att betrakta samma regering som en förhandlingspartner. Vad ska man förhandla om när den ena parten säger till den andra: Vi tänker utplåna er!
Men skulle Hamas en gång erkänna Israels rätt att finnas till, skulle israelerna gladeligen inleda direkta politiska samtal med Hamas. För erkännandet skulle ju innebära, åtminstone i teorin, att Hamas ändrat ståndpunkt och är redo att förhandla om lösningar, byggda på ömsesidiga kompromisser.
När PLO/Fatah efter flera decenniers vägran att tala med israelerna, till sist erkände Israels existensrätt, inledde parterna samtal med varandra. Det var den dåvarande israeliska regeringen som tog initiativet till samtalen.
Hammargren låtsas aldrig ha hört talas om detta.
Enligt henne är Israels vägran att tala med Hamas av samma obevekliga sort som Hamas vägran att erkänna israelernas existensrätt. Hon verkar inte förstå begreppen orsak och verkan.
"Israel har ingen fredspartner!"
Det har vi hört några gånger, från olika håll. Från israeliskt håll, allvarligt menat. Från brunvänstern med syrlig ton, antydandes att oavsett vad araberna tar sig för kommer Israel inte acceptera dem som fredspartner.
Så det är väl en himla tur att palestinierna nu lyckats vaska fram en "moderat" ledare för Fatah, Mahmoud Abbas.
Helyllekille
Abbas föddes i Safed, och hans familj blev flyktingar 1948, varpå de flyttade till Syrien. Efter studier i Syrien och Egypten åkte han till Sovjetunionen, där han 1982 doktorerade vid Institutet för orientaliska studier i Moskva på en avhandling med titeln Kopplingen mellan nazism och sionism 1933-1945.
I denna doktorsavhandling argumenterar Abbas för att ingen kan säga hur många judar som dödades, men framhäver att det kan ha varit avsevärt färre än 6 miljoner, "till och med färre än 1 miljon". Han hävdar dessutom att historikern Raul Hilberg tror antalet var färre än 896.000, vilket Hilberg aldrig påstått.
Vidare hävdar Abbas att gaskamrar aldrig användes för att döda judar - ett påstående han hämtar från Robert Faurisson. Huvudtesen i avhandlingen är att Förintelsen var en gemensam aktion utförd av nazister och sionister tillsammans.
"Avhandlingen" utgavs senare på engelska, med titeln The Other Side: the Secret Relationship Between Nazism and Zionism. Här avfärdar Abbas
"den sionistiska fantasin, den fantastiska lögnen att sex miljoner judar dödades. Det begränsade antal som dukade under föll offer för en [nazistisk-sionistisk] komplott."
Var står han nu då? Tja, MEMRI (en annan utmärkt nyhetskanal, som jag också härmed länkar till i högerkanten) har läst den sammanfattning, som den 28:e februari trycktes i den jordanska tidningen Al-Dustour, av en genomgång som Abbas gett till redaktionen på samma tidning. Några exempel därifrån är
Han vägrar erkänna en judisk stat.
Han skryter med att han avfyrade den första kulan i "motståndskampen":
It was I who, in 1965, had the honor of firing the first bullet.
Han skryter med att de (Fatah) lärt upp så käcka grupper som exempelvis Hezbollah:
We [Fatah] had the honor of leading the resistance. We instructed everyone, including Hizbullah, as to what the resistance means. They were educated in our camps...
Hezbollahs sympatiske ledare, Hassan Nasrallah, har bland många kloka ord sagt:
If they (Jews) all gather in Israel, it will save us the trouble of going after them worldwide.
Trevliga kompisar Abbas har...
Han är emot väpnad kamp just nu, av den enkla anledningen att de inte har förmågan att vinna, men i framtiden däremot...:
At this time, I object to the armed struggle, since we are unable to conduct it; however, in future stages things may change...
Som jag lovade häromdagen kommer här bilder från massakern i Jerusalem. Samtliga bilder är tagna av Avy Ohayon på GPO. SvD (1, 2, 3,4) Sydsvenskan (1, 2, 3, 4)
Tyvärr har jag glömt ta med mig nätsladden till min bärbara dator hit till tassemarkerna, så jag lever på lånad tid (batteriet tar snart slut). Därför kommer jag lägga ut bilderna så fort jag återvänder till Göteborg.
Ju mer intensiv Qassam-beskjutningen blir och ju längre raketerna når, desto mer kommer de att dra på sig en större förintelse eftersom vi kommer att använda alla våra till buds stående medel för att försvara oss, sade Vilnai.
Vilnai är Israels biträdande försvarsminister. Ännu roligare hade rubrikmakarna i England:
Att döma av rubrikerna planeras ett folkmord, eller hur?
Det hebreiska ordet för Förintelsen, HaShoah (השואה), betyder ordagrant katastrofen. Vad Vilnai sade var däremot Shoah (שואה), dvs utan bestämd artikel. Då betyder det katastrof.
Har ni sett filmen Wag the Dog? Den handlar om hur en politiker tar hjälp av en Hollywoodproducent för att avleda folks uppmärksamhet från riktiga problem. Ett krig hittas på, och kring det fiktiva kriget produceras falska nyhetsreportage och en hel del annat. En mycket underhållande film...rekommenderas.
Om ni inte sett filmen, så behöver ni inte springa iväg till videoaffären...slå på valfritt nyhetsprogram på TV eller öppna en tidning. Där finns verklighetens Wag the Dog. Inte allt, naturligtvis, men i sektionen för Mellanösternrapportering hittar ni det definitivt. Industrin har fått ett smeknamn - Pallywood.
Nu senast hade vi "energikrisen" i Gaza, som var en samproduktion mellan Hamas och den kritikerrosade TV-kanalen Al Jazeera. De som hängt med i rapporteringen om den arabisk-israeliska konflikten blir knappast förvånade. Vi har sett det så många gånger förr. Det som var mest förvånande den här gången var att det var så taffligt genomfört, och att folk går på det ändå! Riktigt komiskt blir det när man lägger fram bevisen, svart på vitt, och de mest inbitna antiisraelerna ändå anser att Israel måste fördömas.
Här tvingas t ex parlamentet arbeta till ljuset av stearinljus...
...fast det hade varit enklare att dra bort gardinerna, eftersom bilden togs vid 13-tiden på dagen. Neonbelysningen verkar ha fungerat...
...liksom gatubelysningen.
Och den stackars bebisen i kuvösen, som syntes i tidningar världen över...
...kunde åtminstone glädja sig åt att det fanns el till kuvösen.
Det här har pågått i åratal. Intensivast var arbetet i sagofabriken under kriget i Libanon 2006, och det fick snabbt namnet Hezbollywood. Ett av de mer kända exemplen är ambulansen på bilden nedan, som påstods ha träffats av en israelisk missil. Bluff, så klart. Hålet i taket, som påstods vara missilens ingångshål, visade sig vara en ventil.
Fallet med Libanons mest otursförföljda kvinna: Först dök hon upp på omslaget till The Spectator den 22 juli, begråtandes sitt hus som bombats sönder av israelerna. Samma dag som föregående bild publicerades bombade israelerna sönder ett annat av hennes hus i södra Beirut. (Reuters) Och som lök på laxen bombade israelerna sönder ytterligare ett av hennes hus i en förort till Beirut den 5 augusti. (AP)
Hennes olycka blev knappast mindre av att hon gjordes till driftkucku, bl a med denna bild:
Tricket med en jämrande äldre kvinna användes även av Saddam Hussein under Gulfkriget på 90-talet, då det uppdagades att samma kvinna jämrade sig och skrek slagord mot USA i flera TV-inslag från olika bombade ställen.
Allra mest uppmärksamhet just under kriget i Libanon fick Adnan Hajj, en libanesisk frilansfotograf som arbetade åt Reuters. När det uppdagades att han photoshoppat bilder avbröt Reuters samarbetet med honom.
Men det finns subtilare sätt att manipulera bilder. Exempelvis vill man kanske ge omvärlden intrycket att Israel bombar civila byggnader. Då gör man så här:
Ta med en hoper leksaker, gärna dockor eller kramdjur, till en ruin (bombad av Israel eller inte, det spelar ingen roll). Placera sedan ut leksakerna där de gör sig bra på bild, och vips... ...har man dramatiska vittnesmål om judisk blodtörst. De tre första leksaksbilderna är tagna av en och samma fotograf, Sharif Karim (Reuters).
Jag har faktiskt sett det här tricket i en film - en krigsreporter som alltid hittar en (medhavd) docka i ruinerna - men jag kan inte komma på vilken film det var. Om någon läsare vet vilken film det är...lämna en kommentar! Fiffigt är det hursomhelst. Man skulle kunna försörja sig på det...eh, just det...det är ju det vissa gör.
Det mest kända falsariet är det om Muhammed al-Durrah. Den officiella arabiska versionen skapades av den palestinske kameramannen Talal Abu Rahma. Enligt denna hamnade Muhammed och hans far i en eldstrid i Netzarimkorsningen i Gazaremsan den 30 september 2000, och den 12-årige pojken Muhammed sköts kallblodigt till döds av israeliska soldater. Hela incidenten visade sig vara dikt. Det finns inget som tyder på att det ens avlossades några skott från israelisk sida, eller att pojken i filmen skulle skadats på något vis. Bluffen har blivit rättssak i Frankrike.
TT rapporterar (SvD, Sydsvenskan) att en Hamasledare dödats av en robot från ett israeliskt obemannat flygplan. Han hade till och med ett namn - Mohammed Mutar.
I förbigående sägs att:
En raket från Gazaremsan tidigare på lördagen sårade ett åttaårigt israeliskt barn allvarligt.
Även åttaåringen har ett namn, även om TT inte anser det relevant. Namnet är Osher Twito, och han kommer aldrig att dansa tango. Hans ena ben amputerades nämligen. På bilden ovan syns hans 19-årige bror, Rami, som också skadades allvarligt i attacken.
Det händer grejer i Gaza minsann. Hamas senaste propagandatrick, att slå av strömmen och skylla på Israel gick hem, men kanske inte i lika hög grad som de tänkt sig, eftersom det genomfördes så klumpigt. Se mitt förrförra inlägg. Nu har palestinska journalister vittnat om hur de deltagit i denna teater:
On at least two occasions this week, Hamas staged scenes of darkness as part of its campaign to end the political and economic sanctions against the Gaza Strip, Palestinian journalists said Wednesday.
In the first case, journalists who were invited to cover the Hamas government meeting were surprised to see Prime Minister Ismail Haniyeh and his ministers sitting around a table with burning candles.
In the second case on Tuesday, journalists noticed that Hamas legislators who were meeting in Gaza City also sat in front of burning candles.
But some of the journalists noticed that there was actually no need for the candles because both meetings were being held in daylight.
"They had closed the curtains in the rooms to create the impression that Hamas leaders were also suffering as a result of the power stoppage," one journalist told The Jerusalem Post. "It was obvious that the whole thing was staged."
Another journalist said he and his colleagues were told to wait for a few minutes before entering the chamber of the Palestinian Legislative Council so that each legislator would have time to light his candle. He said that when he saw that the curtains had been closed to prevent the light from entering, he realized that Hamas was trying to manipulate the media for political gain.
Propaganda, näst raketer är det Gazas främsta exportprodukt.
Efter den senaste utvecklingen, där Hamas rivit apartheidmuren mot Egypten (läs SvD, DN, Sydsvenskan, SvD och DN) och Israel sagt sig vilja "bryta kontakten" med Gaza (läs SvD, DN och Sydsvenskan) undrar några kanske om det inte vore en god idé att inkorporera Gaza i Egypten.
Det kommer inte att ske. Som ägaren till ett sunkigt vandrarhem i Tiberias, där jag bodde några nätter 2005, sa till mig angående palestiniernas status i arabvärlden:
Everybody loves them, but nobody wants them.
Vad han menade var uppenbart. I sin retorik ger samtliga arabiska ledare sitt stöd åt palestinierna, och spyr galla över Israel. Men det är enbart i Jordanien som palestinierna ges fullt medborgarskap. På andra ställen är de inspärrade i egna städer eller flyktingläger, och de tillåts inte inneha vilka yrken som helst. Hade palestinierna, som andra flyktingar, sorterat under UNHCR så skulle FN arbetat för att åtgärda detta. Men nu har palestinska flyktingar ett eget organ, UNRWA, som permanentar eländet istället. Se mitt tidigare inlägg, De glömda flyktingarna. Så länge palestinierna lever i misär, så länge kan man fortsätta sitt krig mot Israel.
Därtill kommer Hamas själva. Den egyptiska regimen vill inte ha in fler islamister, de har tillräckliga problem med Muslimska Brödraskapet.
Yad Vashem
Det händer grejer i Gaza minsann. 
Som ägaren till ett sunkigt vandrarhem i 
