Lost in translation

Bloggen TT-kritik är numera inte så aktiv, tyvärr. Men det kanske inte behövs. Det material bloggen samlat under årens lopp räcker långt för att föra i bevis att TT driver en vedervärdig politisk agenda.

Ikväll läste jag en TT-text (finns även här), och tänkte att jag skulle jämföra med originalet från Reuters. Jämförelsen bjöd inte på några överraskningar - dvs texterna är helt väsensskilda. Följande stycke har tagits bort:

A U.N. report prepared by a team of independent border security experts appeared to confirm Israel's allegations that arms still flow into Lebanon from Syria, despite a ban that the Lebanese border authorities are responsible for enforcing.

Apart from some limited progress in tightening up border monitoring, it said the situation had improved little since a year ago, when the Lebanon Independent Border Assessment Team (LIBAT) made recommendations on improving the situation.

"The overall situation renders Lebanon's borders as penetrable as was the case one year ago," LIBAT's new report said. It did not say it had uncovered specific cases of arms smuggling.

The Lebanese government's rate of progress implementing the previous year's recommendations has been "insufficient" and has "achieved, at most, disconnected islands of progress without a decisive impact on overall border security."

Däremot har ett nytt stycke lagts till:

Libanonkriget pågick under 34 dagar 2006 då 1 200 libaneser, merparten civila, och över 160 israeler, varav de flesta soldater, dödades.

Likt Palestinagrupperna driver TT linjen att "de det dör flest av har rätt". Behöver man påpeka att det dog fler tyskar än engelsmän under 2:a världskriget?

TT är dessutom noga med att inte ange källor för sina siffror. De israeliska förlusterna är lätt att redogöra för. Den journalist som så önskar kan säkert ta reda på vad samtliga dödade israeler hade för skostorlek...Israel är ett öppet samhälle. Men den merpart civila dödade libaneser TT talar om är och förblir en hörsägen. Ingen vet, och att lita på de siffror Libanon eller Hizbollah serverar hamnar någonstans i skalan mellan naivitet och medlöperi.

Den libanesiska regeringen gjorde inte skillnad på civila och Hezbollahsoldater i siffrorna på antalet döda. Som MyUSTINET skriver:

The report lists the 1,086 dead as "martyrs." It does not differentiate between civilians and Hezbollah combatants, because the government considers them all Lebanese citizens. It also can be difficult to tell a Hezbollah fighter because many do not wear military uniforms.

Därför får man gissa utifrån andra källor:

• Hezbollah själva medgav bara ett fåtal stupade. Den 21/7 medgav de att sex soldater dödats (samtidigt som Israel hävdade 100), fyra dagar senare var siffran uppe i 27. Den 21/2 året därpå (2007) rapporterade International Herald Tribune:

  More than 1,000 Lebanese were killed during last year's fighting, according to tallies by government agencies, humanitarian groups and The Associated Press. The count includes 250 Hezbollah fighters that the group's leaders now say died during Israel's intense air, ground and sea bombardments in Lebanon. Israel has estimated its forces have killed 600 Hezbollah fighters.

• Telegraph skrev den 4/8 att:

  Lebanese officials estimate that up to 500 fighters have been killed in the past three weeks of hostilities with Israel, and another 1,500 injured.

• Den 22/8 skrev Telegraph att:

  A UN official estimated the deaths at 500, 10 per cent of the force Hizbollah is thought to muster, not all of whom are front-line fighters.

• MyUSTINET skrev den 28/12 att:

  Israel initially said 800 Hezbollah fighters died but later lowered that estimate to 600.

• Kuwait Times skrev den 30/8 att Hezbollah begravt 700 av sina krigare, och hade fler att begrava.
• The New York Sun skrev den 4/8 att:

  Although Hezbollah has refused to make public the extent of the casualties it has suffered, Lebanese officials estimate that up to 500 fighters have been killed in the past three weeks of hostilities with Israel, and another 1,500 injured.

  Lebanese officials have also disclosed that many of Hezbollah's wounded are being treated in hospitals in Syria to conceal the true extent of the casualties.They are said to have been taken through al-Arissa border crossing with the help of Syrian security forces.

Hur stor andel av de libanesiska "martyrerna" som var Hezbollahsoldater får vi aldrig veta, men en sak framstår klart, nämligen att Hezbollah (och den libanesiska regeringen) gjort allt för att blåsa upp siffran över civila offer. Ännu en del av det propagandakrig som fick namnet Hezbollywood.

Intressant.se

Vems värderingar?

Häromdagen skedde en "fångutväxling" mellan Israel och Hezbollah. Hezbollah fick fem fångar ur israeliska fängelser och kropparna efter 199 arabiska krigare. Fyra av fångarna var Hezbollahmedlemmar, men det var den femte, Samir Kuntar, som väckte störst uppståndelse. Av förståeliga skäl, mer om det nedan.

Israels utbyte i "fångutväxlingen" var kropparna av de kidnappade och mördade soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev.

Eldad Regev (t v) och Ehud Goldwasser (t h).

I DN läser jag följande intressanta kommentar om byteshandeln:

- I Israel finns en prestige i att ta hem sina egna trots att det sker till ett högt pris. Men det ger också en bild av att israeliska liv är värda mer, på sätt och vis visar man en överlägsenhet, säger Jan Joel Andersson, programchef och forskare på Utrikespolitiska Institutet, till TT.

Vad Jan Joel Andersson, programchef, forskare och "nummer två" på Utrikespolitiska Institutet, egentligen menade vill jag höra från honom personligen (han är tillfrågad och kommer att få tillfälle att svara här på bloggen utan klipp). Jag behöver däremot inte gissa vad TT försöker antyda med sitt citat. De försöker framställa denna "fångutväxling" som ännu ett exempel på att Israel är rasistiskt.

Det råder ingen tvekan om att det råder en avgrundsdjup skillnad mellan de värderingar som är grundläggande för Israel å ena sidan och dess fiender å den andra, men den slutsats som TT med ovanstående citat försöker få läsarna att dra är milt sagt långsökt. Det ligger inte i Israels makt att ensidigt bestämma "priset" i denna makabra byteshandel. Och skulle Israel ha trissat upp priset på sina döda soldater i någon pervers motsats till prutning?

Låt oss ta en titt på de olika värderingarna in action. Vi börjar med Samir Kuntar.

Han avtjänade ett straff på fem livstidsdomar plus 47 år för sin medverkan i ett vämjeligt terrordåd 1979. Bland annat tog Kuntar under vapenhot med sig 31-årige Danny Haran och dennes 4-åriga dotter Einat ner till stranden i Nahariya, där han mördade Danny framför ögonen på dottern genom att först skjuta honom i ryggen och sedan dränka honom i havet för säkerhets skull. Därefter krossade han den 4-åriga flickans huvud mot en sten med sin gevärskolv. Se denna film om Samir Kuntar:


Under sin fängelsevistelse gavs Kuntar tillfälle att både gifta sig och skaffa sig en universitetsutbildning.

Jämför nu detta med Regev och Goldwasser. Deras enda brott var att de var israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon. Den 12 juli 2006 attackerade Hezbollah en israelisk patrull med sprängämnen och raketer. Tre soldater dödades, tre sårades och två kidnappades, Regev och Goldwasser.

De kidnappade soldaterna fick ingen universitetsutbildning under fångenskapen. De mördades. Och deras familjer tvangs leva i ovisshet om huruvida de var vid liv eller inte.

Kuntar, som krossade en 4-årig flickas huvud mot en sten på stranden i Nahariya, mottogs som en hjälte i Libanon. Lustigt nog hade Kuntar en del att säga till Hezbollahs TV al-Manar:

To tell you the truth, we envy our enemies. The way they care for a body and will go to the end of the world in order to get it back, and how they care for the hostage and will go all the way to return him

Vari ligger då skillnaden i värderingar? Golda Meir sade en gång att

Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.

Golda menade naturligtvis inte att araber inte älskar sina barn, vilket vore ett absurt påstående. Nej, hon satte fingret på själva kärnan i konflikten, vilken idag förvanskas medvetet. Flyktingar och landtvister är inte orsak till utan följder av konflikten. Det är arabernas vägran att låta judar ha en egen stat som är konfliktens kärna. Denna vägran har sin grund i islams (och i viss mån kristendomens) judehat.

Idag ser det muslimska judehatet ut som det kristna judehatet gjorde för 100 år sedan - judar utmålas som onda, blodtörstiga och framför allt mäktiga. Denna variant av judehat är relativt ny i den muslimska världen. Den såg sin gryning i Damaskusaffären 1840, och tog fart under andra hälften av 1800-talet, i huvudsak som en importvara från Europa.

Men judehatet har funnits i islam sedan Muhammeds dagar, fast i en annan skepnad. Judar sågs inte som mäktiga konspiratörer, utan tvärtom som maktlösa och värdelösa. Eliezer Ben-Yehuda, den moderna hebreiskans fader, uttryckte det så här:

The Muslim Arabs hate [the Jews] perhaps less than they hate all other non-Muslims, but they despise them as they do not despise any other creature [...] in the world.

Benny Morris skriver i sin bok Righteous Victims - A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-1999:

The view of the Jews as objects, unassertive and subservient, was to underlie to some degree both the initial weak, irresolute Ottoman and Arab responses to the gradual Zionist influx into Palestine - Why bother, the Jews could achieve nothing anyway! - and the eventual aggressive reactions, including vandalism and murder - the Jews were accursed of God and meant only harm; their lives and property were therefore forfeit. And the traditional view of the Jews as inconsequential weaklings was for decades thereafter to stoke the fires of resentment and humiliation. In the course of the twentieth century the Arabs of the Levant were repeatedly to be humbled by the Jews, and none more so than the Palestinians, ultimately transformed into a weak minority in their own land. Such slights the Muslim world found difficult to countenance; such a situation could not be allowed to endure.

Här är konfliktens kärna och kärnan i Golda Meirs uttalande! Araberna har haft alla chanser att välja fredlig samexistens, men tanken på en självständig judisk stat mitt i det muslimska folkhavet tycks oacceptabel, så till den milda grad att man väljer krig och de tragedier det leder till hellre än att låta Israel existera.

Den dagen muslimerna kan förlika sig med Israels existens, när Israels fiender sätter större värde på att bygga välfärd för sig själva än på att rasera judars välfärd, först då kan det bli fred.

Intressant.se

Hårda och mjuka ord om döda män

Död man XX

Citat 1:

Beskedet om XXs död kom som en chock för oss, som haft förmånen att jobba tillsammans med XX. Han arbetade på SvD under två decennier och alltid med samma brinnande lust. Kanske var det just den lusten som blev hans öde.

I morse hörde vi XX försvara dagens publicering av Muhammedteckningen. Han såg inget märkvärdigt i den och han ansåg den inte vara någon medveten provokation. Just bilder var ett av XXs stora publicistiska intressen. Under sin tid på SvD stred han framgångsrikt för bildernas journalistiska betydelse i nyhetsförmedlingen. Vi är många som minns hans smittande entusiasm, hans leenden och positiva syn på de mest komplicerade problem. Han var en tidsoptimistisk lagspelare och en god representant för SvD-andan. Det känns ofattbart att han ryckts ur sin gärning. Nyligen tilldelades XX som första mottagare förre pressombudsmannen Olle Stenholms pris för pressetik och debatt.

Citat 2:

Salam Alyikom

Idag (Onsdag) beslutade Tidningen Sydsvenskan att publicera Muhammed bilderna ännu en gång.

>http://sydsvenskan.se/varlden/article300796.ece
För visa sitt stöd för Jyllands Posten och yttrande friheten.

Han som tog beslutet idag heter XX och är Chefredaktör på Tidningen.

Allahdulliah Allah sände direkt sitt straff till denna otrogna Hund och XX dog senare under dagen.

Vi Tackar Allah för denna underbara gåva att han släckt denna gris liv.

>http://sydsvenskan.se/globalinfo/article300839.ece

Jag vill samtidigt Tacka Alllah att det finns bröder som kämpar för släcka dom 2 andras liv

Lars Vilks och Kurt Westergaard, jag önskar dom all lycka och ber Allah skänka dom en underbar seger och hoppas någon dödar dom mycket plågsamt.

Död man YY

Citat 3:

Den eliminerade Hezballah-ärketerroristen och massmördaren YY kommer inte bli saknad i den civiliserade delen av världen.

Citat 4:

The assassination (of YY) has destroyed all hopes to revive the peace process between Israel and Syria. Whoever seeks peace does not act in terror.

Som synes har inte alla människor samma värderingar. För två nyligen avlidna män finns fyra helt skilda epitafier.

Person XX är Peter Melin, som var chefredaktör på Sydsvenskan.

Citat 1 är taget från SvDs epitafium, SvD sörjer Peter Melin.

Citat 2 är taget från en diskussion på Sindbad.se, "muslimernas mötesplats i Skandinavien", återgivet av bloggen Højrebladet Komet.

Här skriver Sydsvenskan om sin bortgångne chefredaktör, och här skriver Sydsvenskan om beslutet att publicera Kurt Westergaards teckning av profeten Muhammed:

Muhammedteckningen är lika smaklös som alltid, tycker Peter Melin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan. Han publicerar den ändå i dagens tidning eftersom han anser att teckningen fått ett nyhetsvärde.
– Vi publicerade inte första gången när Jyllands-Posten gjorde det eftersom vi inte ville stötta den provokation det var.Men nu finns det nyhetsmässiga skäl för publicering, det är rimligt att våra läsare får se hur den ser ut, säger han.

Skäl nog att tacka "Allah för denna underbara gåva att han släckt denna gris liv"? Tydligen anser de som debatterar på "muslimernas mötesplats i Skandinavien" det. Och de är inte ensamma:

SvD: Bangladesh fördömer Muhammedbild (DN)
DN: Muslimska protester mot Danmark ökar
DN: Muhammedteckningarna på diplomatnivå
DN: Advokat bekräftar karta över Vilks hus
DN: Minst 11 tidningar tryckte teckning
DN: Protester mot utvisning av tunisier
SvD: Bränderna skakar Danmark
SvD: Fler anlagda bränder i Danmark
SvD: Hoten tvingar Vilks att flytta
SvD: al-Qaida belönar mord på Vilks
SvD: Muslimska protester även mot Sverige
SvD: Danska avbilder värre än Irans egna porträtt
SvD: Iransk protest mot Muhammedbild
Sydsvenskan: Ännu en stökig natt i Köpenhamn
...och så vidare...

Kravet är att alla måste visa respekt för islam och profeten Muhammed. Inte så svårt, eller? Det borde vi kanske bjuda på?

Tillåt mig citera Rowan Atkinson (från The Daily Telegraph):

To criticise a person for their race is manifestly irrational and ridiculous but to criticise their religion - that is a right. That is a freedom.
The freedom to criticise ideas - any ideas even if they are sincerely held beliefs - is one of the fundamental freedoms of society.
And the law which attempts to say you can criticise or ridicule ideas as long as they are not religious ideas is a very peculiar law indeed.
It all points to the promotion of the idea that there should be a right not to be offended. But in my view the right to offend is far more important than any right not to be offended.
The right to ridicule is far more important to society than any right not to be ridiculed because one in my view represents openness - and the other represents oppression.

Jag kan inte påstå att valet mellan Rowan Atkinson å ena sidan och den skränande pöbeln i Pakistan och Köpenhamn å den andra är särskilt svårt. Därför lägger jag nu också ut den berömda bilden.

Är det en provokation? Ja, absolut! Det är en provokation mot alla de som anser att islam är höjt över all kritik. Och sådana finns det gott om. Bilder från London 2006:







Det här är inte kränkta människor. Det är potentiella mördare. Och deras älskade profet var en massmördare. Varför skulle jag visa respekt för någon som inte är värdig att respekteras?

Det finns fler som tycker som jag, så därför har den muslimska mobben kommit på ett skäl för oss att visa respekt, nämligen hot.

---

Person YY är Imad Mughniyeh, en annan muslimsk massmördare med hundratals liv på sitt samvete, bl a de 85 som mördades då det judiska centret i Buenos Aires bombades 1994.
Citat 3 är av en vän till mig, och jag håller fullständigt med honom.

Det minst sagt löjeväckande citat 4 kommer från den syriske utrikesministern Walid Muallem. För det första stod världens säkerhetstjänster i kö för att avliva Mughniyeh, så att skylla på Israel är förhastat, men tradition. För det andra är det svårt att matcha Muallems chutzpah när han klagar på terrorhandlingar, dels med tanke på vem som avlivades och dels med tanke på hur Syrien beter sig i Libanon. Som en extra krydda kom Muallems uttalande exakt på dagen 3 år efter att Syrien mördade Libanons tidigare president Rafik Hariri, just med en bilbomb.

SvD: Hizbollah: Öppet krig med Israel (Sydsvenskan)
SvD: Hizbollah hotar hämnas
SvD: Hizbollah-kidnappare dödad i Syrien
DN: Hizbollah hotar med krig
DN: Tusentals libaneser marscherar för Hariri

Intressant.se

Pallywood

Har ni sett filmen Wag the Dog? Den handlar om hur en politiker tar hjälp av en Hollywoodproducent för att avleda folks uppmärksamhet från riktiga problem. Ett krig hittas på, och kring det fiktiva kriget produceras falska nyhetsreportage och en hel del annat. En mycket underhållande film...rekommenderas.

Om ni inte sett filmen, så behöver ni inte springa iväg till videoaffären...slå på valfritt nyhetsprogram på TV eller öppna en tidning. Där finns verklighetens Wag the Dog. Inte allt, naturligtvis, men i sektionen för Mellanösternrapportering hittar ni det definitivt. Industrin har fått ett smeknamn - Pallywood.

Nu senast hade vi "energikrisen" i Gaza, som var en samproduktion mellan Hamas och den kritikerrosade TV-kanalen Al Jazeera. De som hängt med i rapporteringen om den arabisk-israeliska konflikten blir knappast förvånade. Vi har sett det så många gånger förr. Det som var mest förvånande den här gången var att det var så taffligt genomfört, och att folk går på det ändå! Riktigt komiskt blir det när man lägger fram bevisen, svart på vitt, och de mest inbitna antiisraelerna ändå anser att Israel måste fördömas.

Här tvingas t ex parlamentet arbeta till ljuset av stearinljus...

...fast det hade varit enklare att dra bort gardinerna, eftersom bilden togs vid 13-tiden på dagen.
Neonbelysningen verkar ha fungerat...

...liksom gatubelysningen.

Och den stackars bebisen i kuvösen, som syntes i tidningar världen över...

...kunde åtminstone glädja sig åt att det fanns el till kuvösen.

Det här har pågått i åratal. Intensivast var arbetet i sagofabriken under kriget i Libanon 2006, och det fick snabbt namnet Hezbollywood. Ett av de mer kända exemplen är ambulansen på bilden nedan, som påstods ha träffats av en israelisk missil.
Bluff, så klart. Hålet i taket, som påstods vara missilens ingångshål, visade sig vara en ventil.

Fallet med Libanons mest otursförföljda kvinna:
Först dök hon upp på omslaget till The Spectator den 22 juli, begråtandes sitt hus som bombats sönder av israelerna.
Samma dag som föregående bild publicerades bombade israelerna sönder ett annat av hennes hus i södra Beirut. (Reuters)
Och som lök på laxen bombade israelerna sönder ytterligare ett av hennes hus i en förort till Beirut den 5 augusti. (AP)

Hennes olycka blev knappast mindre av att hon gjordes till driftkucku, bl a med denna bild:

Tricket med en jämrande äldre kvinna användes även av Saddam Hussein under Gulfkriget på 90-talet, då det uppdagades att samma kvinna jämrade sig och skrek slagord mot USA i flera TV-inslag från olika bombade ställen.

Allra mest uppmärksamhet just under kriget i Libanon fick Adnan Hajj, en libanesisk frilansfotograf som arbetade åt Reuters. När det uppdagades att han photoshoppat bilder avbröt Reuters samarbetet med honom.

Men det finns subtilare sätt att manipulera bilder. Exempelvis vill man kanske ge omvärlden intrycket att Israel bombar civila byggnader. Då gör man så här:

Ta med en hoper leksaker, gärna dockor eller kramdjur, till en ruin (bombad av Israel eller inte, det spelar ingen roll).
Placera sedan ut leksakerna där de gör sig bra på bild, och vips...





...har man dramatiska vittnesmål om judisk blodtörst. De tre första leksaksbilderna är tagna av en och samma fotograf, Sharif Karim (Reuters).

Jag har faktiskt sett det här tricket i en film - en krigsreporter som alltid hittar en (medhavd) docka i ruinerna - men jag kan inte komma på vilken film det var. Om någon läsare vet vilken film det är...lämna en kommentar! Fiffigt är det hursomhelst. Man skulle kunna försörja sig på det...eh, just det...det är ju det vissa gör.

Det mest kända falsariet är det om Muhammed al-Durrah.
Den officiella arabiska versionen skapades av den palestinske kameramannen Talal Abu Rahma. Enligt denna hamnade Muhammed och hans far i en eldstrid i Netzarimkorsningen i Gazaremsan den 30 september 2000, och den 12-årige pojken Muhammed sköts kallblodigt till döds av israeliska soldater.
Hela incidenten visade sig vara dikt. Det finns inget som tyder på att det ens avlossades några skott från israelisk sida, eller att pojken i filmen skulle skadats på något vis. Bluffen har blivit rättssak i Frankrike.

SvD Brännpunkt: Bildt tiger om helvetet i Gaza

Intressant.se