Om man bortser från de mest enögda fansen är det i dag allmänt accepterat att Michael Moore använder lögnen alltför flitigt för att hans filmer ska vara trovärdiga.Iakttagelsen har inte något att göra med hans politiska positioner. Att hans roll har gått från debattörens till gycklarens och är på väg mot clownens är helt och hållet en följd av Moores tricksande vid klippbordet.Märkligt är att den här utvecklingen tycks ha gått svenska journalister helt förbi. Man får intrycket av att de i stället för att kritiskt granska bluffaren Moores inlägg i debatten gläds över det och vill sprida det.Martinsson menar att det som borde varit rapportering om en film (som i sin tur borde varit en dokumentär), i stället har blivit ett ypperligt tillfälle för Sveriges vänstervridna medieelit att argumentera mot privatisering av vården.
Här ett axplock ur nyhetsflödet:Problemet med amerikansk sjukvård ligger enligt Martinsson inte i den privatiserade sjukvården, utan i sjukförsäkringssystemet (läs hans artikel).
SvD:s Anna-Lena Haverdahl skriver att Moores film ”borde sända chockvågor” till Europa, då den visar hur illa det kan ”bli om privata vinstintressen totalt får styra vården”.
Aftonbladets Wolfgang Hansson räds en svensk import av världens sjukaste sjukvård - kommer den hit ”ligger vi illa till”.
Expressen ger socialminister Göran Hägglund frågan med anledning av filmpremiären: ”Vad säger du till dem som oroar sig för att Sverige är på väg mot USA:s håll?”
SVT:s Agenda påstår att Sicko ”skakar om i debatten om offentlig eller privat sjukvård i Sverige”.
Kalla Fakta, TV4, noterar att Sicko ”med sina avslöjanden om bristerna i den privata vården har skakat USA”.
TT beskriver filmens tema som en ”kamp mellan ont och gott” – gissa var man finner det onda? Samma glidning upprepas snart sagt överallt. Jag har utelämnat många exempel.
Själv har jag i flera omgångar jobbat inom den svenska vården, både som fast anställd och som timvikarie (så sent som i år). Låt mig ge er en bild av hur vården ser ut där jag jobbat senast. Det handlar om ett gruppboende för förståndshandikappade i Göteborg. Vårdbehovet varierar kraftigt. Någon klarar sig på egen hand, men vill ha tryggheten i ett gruppboende. En annan behöver hjälp med absolut allt. Låt oss kalla sistnämnda person X.
Det krävs inte någon som helst utbildning för att få jobba på ett sånt här gruppboende. Däremot måste man få utbildning (ca en dag) för att få dela ut mediciner. Extra utbildning krävs naturligtvis om man ska få ge insulin. Det finns en kärna av fast anställda som jobbat på samma ställe många år, en periferi av folk som jobbat där ofta och hoppar in då och då, och så finns det en aldrig sinande ström av ny personal.
Personalsituationen är rent ut sagt kaotisk. X behöver tillsyn dygnet runt, och är av Försäkringskassan beviljad personlig assistent 19,5 timmar/dygn. Ytterligare en boende har personlig assistent ungefär halva dygnet. För övriga boende finns två anställda på dagtid och en på natten ("basen").
Arbetsbelastningen i basen är extremt låg. Ett tag bakade jag bröd eller kakor varenda dag, bara för att ha något att göra, och för att det var populärt både bland personal och boende. När man jobbar med X är det mer att göra, men det hinns vanligen med utan problem. Jag har aldrig varit med om en situation där det krävts två personer i basen, men kanske är tanken att det alltid måste finnas en i beredskap.
När jag jobbade hos X städade jag mycket. Varför var det alltid så skitigt? Det kan jag tala om - därför att ingen i personalen brydde sig ett smack! Det fanns gott om tid att städa, men ingen hade lust. Dammsuga och svabba golv, visst, det gjordes regelbundet, men när smutsen inte är på golvet måste man kanske göra något annat, eller? När jag kom tillbaks till X efter att inte ha jobbat där på två år, var det uppenbart att ingen under tiden städat under diskbänken, under badkaret, under kylen, bakom spisen, osv. Att folk kanske inte gör det hemma hos sig på två år, det är deras ensak, men hos X får de betalt för att sköta just sådana saker. Lathet!
En stor del av den aktiva tiden går åt till att ringa runt och leta efter folk som kan jobba på lediga pass. Några fastanställda har extremt hög sjukskrivningsfrekvens. Vi började leta nattpersonal till vartannat helgpass redan i förväg, eftersom vi visste att telefonsamtalet skulle komma på fredagen från en nattarbetande som alltid blev sjuk då. Svårast var att hitta personal till X, eftersom X kan vara besvärlig.
Sjukskrivningarna var i många fall relaterade till personliga problem av olika slag, vilket man får respektera. Däremot är det svårt att ha förståelse för någon som helt sonika struntar i att komma till jobbet. Inget telefonsamtal eller nåt. Detta hände upprepade gånger. Nonchalans!
Ofta hände det att det helt enkelt inte fanns någon personal till X, utan "basen fick ta honom". Nu är det så att Försäkringskassan betalar ut ersättning till omsorgsverksamheten för de timmar X haft personlig assistent. Dessa pengar ville chefen naturligtvis inte gå miste om, så det sattes i system att då X inte hade någon personlig assistent, så angavs till Försäkringskassan att en ur baspersonalen varit assistent. Denna "reservassistent" kunde då hjälpa X med det grundläggande, men inte åka iväg på andra aktiviteter med X. Detta pågick i flera år, och en i baspersonalen hade till och med till uppgift att en gång per månad se till att det inte fanns några luckor i Xs assistentlista. Detta är rent bedrägeri!
Själv klagade jag inte på underbemanningen, eftersom det var ett lätt sätt för mig som timvikarie att håva in pengar. Som mest jobbade jag 211,5 timmar på en månad. Olagligt, javisst, och chefen klagade halvhjärtat vid flera tillfällen, men alla visste att det inte fanns annan personal att tillgå.
I våras, när personalsituationen för X var som mest kaotisk, sa jag till chefen att jag vägrade fylla i assistentlistan för de tillfällen då han faktiskt inte haft någon assistent, och uppmanade andra att göra likadant. Tanken var att chefen, som dittills varit helt passiv, kanske skulle inse att något behövde göras, i stället för att se den usla personalsituationen som ett ypperligt tillfälle att bättra på omsorgsverksamhetens ekonomi. Om det hjälpte vet jag inte, eftersom jag slutade kort därefter.
Så vad borde göras för att förbättra verksamheten? Jag har tre förslag:
- Högre löner. Detta skulle locka fler att ta jobben, och säkerligen minska sjukskrivningarna.
- Dra ner på personalen. Med så mycket inaktiv tid (och annan tid som går åt till helt meningslösa möten och enkäter som inte går att uttyda något ur) skulle man lätt kunna dra ner på personaltätheten och därigenom ha råd med högre löner.
- Ge de lata och nonchalanta sparken! Gör man inte det man har betalt för, eller struntar man i att komma till jobbet, så ajöss! Nä...det går ju inte. Vi har ju något som heter LAS. Därför får denna punkt bli: Skrota/omarbeta LAS!
Slutligen några länkar om Michael Moore:
1 kommentar:
På pricken. Exakt så har jag upplevt det under alla mina år inom handikappomsorgen. För mycket personal och för lite att göra. Finns ingen annan grupp i vårt samhälle som får så mycket resurser som de utvecklingsstörda. Titta på psykiatrin, där är det mkt sämre, för att inte tala om äldreomsorgen. Där är det rent förfärligt och personalen är underbemannad och hinner inte med de gamla som de hade önskat. Har aldrig sett en person med t ex Downs syndrom som uteliggare men jag har sett massor av uteliggare med psykisk sjukdom, alkoholism eller narkomani. Varför skall bara vissa grupper åka gräddfil och andra ha det så jävligt.
Skicka en kommentar