25 januari 2008

Vad tusan är en bosättning, egentligen?

Jag läser i SvD (uppdatering), DN och Sydsvenskan (uppdatering) att:

Israeliska bosättare sköt på torsdagen ihjäl två palestinier, som hade attackerat elever på en skola med kniv. De två palestinierna hade tagit sig in i en skola i bosättningen Kfar Etzion på Västbanken där de knivhögg några elever.
Vad som är förvirrande är orden bosättare och bosättningen. Vad menas?

Enligt Wikipedia är en bosättning en "plats där flera människor bor". Enligt Svenska Akademiens ordlista "område med bostäder", men även "handlingen att bosätta sig". Kan det vara så enkelt? Naturligtvis inte. När kallades senast någon för bosättare, som inte var israel? Vi är ju alla bosättare.

Anledningen att man använder uttrycket bosättning enbart om israeler är att man vill få läsarna att själva dra den felaktiga slutsatsen att det handlar om något som tillkommit efter sexdagarskriget. Att judarna har stulit marken och börjat flytta in för att tränga undan araberna. Drömmen om Stor-Israel har ni väl hört talas om?

Detta har påståtts om Har Homa, vilket jag kommenterade i En liten lektion i konsten att ljuga.
Det har påståtts om Atarot, vilket jag kommenterade i Fler lögner.
Det har påståtts om Ma'ale Adumim, vilket jag kommenterade i Vilseledningen fortsätter.
Och nu har turen kommit till Kfar Etzion. Bilden ovan visar Kfar Etzion i slutet av 1920-talet. Kibbutzen grundades 1927, och hade ett stort inslag av judiska flyktingar från Jemen. Ursprungligen hette kibbutzen Migdal Eder, vilket betyder "flocktorn", ett torn där man skyddar djurflockar mot rövare. Det är vad som står på skylten på bilden.


Precis som judarna i Gaza och Hebron tvingades invånarna i Migdal Eder fly undan de arabiska judeförföljelserna 1929. 1934 gjordes ett nytt försök. Mer land köptes in, och namnet Kfar Etzion var en hyllning till en av grundarna, Shmuel Tzvi Holtzman (Holz betyder trä på tyska och yiddish, och Etz betyder trä på hebreiska). Han syns på bilden nedan.

1939 var man tvungna att fly igen, undan judeförföljelserna under det arabiska upproret 1936-9. I april 1943 gjorde man ett nytt försök. Tillsammans med 3 andra kibbutzer i närheten utgjorde Kfar Etzion vad som kallades Gush Etzion, eller Etzionblocket.

Enligt FNs delningsplan 29 november 1947 skulle dessa kibbutzer hamna långt in i den arabiska staten. Delningsplanen föreskrev att alla skulle få stanna och behålla sin mark, både judar i den arabiska staten och vice versa. Men detta var som bekant inte vad som hände. Araberna anföll redan några timmar efter delningsplanen, och Gush Etzion belägrades. Man stod inför ett val. Skulle man försöka stanna kvar, eller skulle man överge sina hem?

Eftersom läget var strategiskt viktigt, på vägen mellan Hebron och Jerusalem, valde man att stanna kvar. Flera konvojer från Jerusalem med förnödenheter misslyckades eller led stora förluster. Kvinnor och barn evakuerades i januari 1948 med brittisk hjälp.

I några månader var de fyra kibbutzerna belägrade, och den 13:e maj 1948, dagen före Israel utropade sin självständighet, gav Kfar Etzions försvarare upp. Men araberna ville ha hämnd för den massaker som Irgun och Lehi utfört i Deir Yassin 34 dagar tidigare, då mellan 107 och 120 araber dödades.

Ungefär 130 personer dödades i massakern i Kfar Etzion. Endast 3 män och en flicka lyckades undkomma, tre av dem med hjälp av araber som beskyddade dem. De övriga tre kibbutzerna gav upp dagen därpå, och försvararna togs till fånga, men frigavs efter några månader.

Helsingborgs Dagblad

Dagen

Kristianstadsbladet

Trelleborgs Allehanda

Ystads Allehanda

Intressant.se

7 kommentarer:

henriik sa...

ngn tidning skrev att vakter sköt ned de vansinniga mördarna. det är väl i o f s en korrektare beskrivning, då det är en vakts uppgift att vakta och skydda något/någon, medan en bosättare bosatt sig. jag tror inte att de får lön i egenskap av bosättare ey ?

Erik Hammarström sa...

många bosättare har lägre skatt, billigare boende, och kvoterade jobb.

Händelserna i Kfar Etzion på 40 talet är fruktansvärda.


men upplys mig, israelerna ägde 12,5% av palestinaområdet när FNs delningsplan presenterades.
skulle palestinierna som ägde resten av israels föreslagna del snällt ge israelerna den och godvilligt bilda flyktingläger?


upplys mig om situationen i heberon
och finns det fortfarande fler soldater än bosättare där?

Torbjörn Karfunkel sa...

Nej, Erik, judarna ägde ca 6-7%. Bara hälften av vad du påstår. Och palestinierna ägde bara ca 20%. Se mitt inlägg En liten lektion i konsten att ljuga.

Hur många soldater som finns i Hebron vet jag inte. Vet du? Hur många judar hade kunnat bo där om soldaterna inte fanns där, tror du?

Sidney Petersson sa...

Jag kom för en tid sedan hem från Hebron efter 3 månaders tjänstgöring där.

Hebron delas in i två sektioner. I H1 bor den palestinska befolkningen ca 175 000 st. I H2 bor ca 600 bosättare, som bevakas av ca 2 500 israeliska soldater och poliser.

De få palestinier, som bor i H2 området dvs. den gamla staden har en mycket begränsad rörelsefrihet och trakasseras ständigt av såväl bosättare som de israeliska myndigheterna.

En av min uppgifter var att följa barn från en check-point till skolan så att de inte blev utsatta för trakasserier.

För mer info gå in på www.btselem.org eller någon annan människorättsorg. hemsida

Blod sa...

Det här var intressant att få läsa.

d sa...

"bosättare" är en eufemism, precis som "sionist".
För jude. De som "ogillar" jud..."sionister/bosättare" kallar sig för "israelkritiker".

För om araber, speciellt muslimska sådana, massakrerar och massdödar i terror inte bara sina grannar, utan även systrar, mammor, döttrar, ja kort sagt alla de inte kommer överens med, bryr sig "israelkritiker" inte om. Alls. Om det inte går att skylla på juda... "bosättarna" förstås.

Samma typer av "israelkritiker" trivdes (som av en ren slump) i nazityskland.

Dannie sa...

"men upplys mig, israelerna ägde"

Inte helt med sanningen överstämmande... Men visst, Erik, skall du få bli upplyst om elementära fakta:

"Ända till det första världskriget var Palestina ett land vars befolkning ständigt decimerades genom utvandring. Årligen lämnade 2.000 - 3.000 araber landet, särskilt kristna. Men sedan den judiska kolonisationen skapat förutsättningar för Palestinas uppblomstring, vände sig strömmen, En arabisk invandring började som blev så omfattande att, att arabernas antal i landet mer än fördubblats under de senaste tjugofem åren. Är 1918 fanns det 500.000 araber där. Enligt officiella beräkningar uppgick deras antal 1945 till 1.200.000
Detta innebär en arabisk befolkningsökning på över 100 procent, medan den i Libanon , ett land som har nästa lika hög levnadsstandard som Palestina, under samma period blott var 25 procent.
Påfallande är, att den starka ökningen ägt rum just i de områden, där judarna slagit sig ned, medans den är betydligt mindre i det rent arabiska distrikten.
Denna utveckling har berott på de nya existensmöjligheter, som skapats genom den judiska invandringen. Den gav arbetstillfällen också åt araberna.
En stor del av de pengar, som den judiska kolonisationen tillfört landet, har genom jordköp hamnat hos araberna, av vilka en del använt dem b.la. till att förbättra sitt jordbruk eller skapa nya företag, som givit sysselsättning åt många arabiska arbetare. Till följd blev därav lönerna betydligt högre i Palestina än de angränsande arabiska länderna, varifrån skaror av araber lockades att invandra. Många Fellaher tjänade nu så mycket på försäljning av sina jordbruksprodukter till judarna, att de kunde göra sig skuldfria, skaffa sig moderna maskiner och redskap och införa samma odlingssorter som de judiska bönderna, varigenom avkastningen på deras jord ökats. De räntor, som fellaherna får betala sina arabiska kredigivare, uppgår till 30, 50 ja, 100 procent. Sådanna förhållanden råder fortfarande i byar långt från städerna i rent arabiska distrikt liksom hela främre Orienten.

Under inflytande av den judiska arbetarrörelsen uppstod också en arabisk arbetarorganisation, den första i den arabiska världen. Ännu på 1939-talet måste de arabiska arbetarna i Palestina arbeta 15-18 timmar per dygn för en lön, som helt bestämdes av arbetsgivarna. År 1942 hade åttatimmarsdagen införts i de större företagen, medan i de små ännu blott 32 procent och i de medelstora 70 procent av arbetarna fått denna arbetstid. En arabisk kooperativ rörelse med den judiska som förebild har även börjat uppstå.

Den judiska hälsovården i Palestina har likaså bidragit till den arabiska befolkningsökningen. Sedan 1925 har dödlighetssiffran bland judarna sjunkit från 14 till 7 per tusen och bland araberna från 29 till 17 per tusen. Bland judiska barn i första levnadsåret har denna siffra sjunkit från 132 till 36 per tusen och bland arabiska från 201 till 103 per tusen under samma tidsrymd. Tack vare den judiska hälsovården har även medellivslängden bland de mohammedanska araberna i landet stigit från 37 till 50 år. I Egypten är t.ex. denna siffra 37 år."

...Arabisk närvaro av livegna trashankar är naturligtvis inte samma sak som ägande. Tidigare var området under muslimskt ottomanskt styre, de hade exempelvis beskattning av alla träd i landet, speciellt sådana som kunde ge frukt. Dessutom lockade ju sig sådana härligheter till sig turkiska soldater, vars rätt det var att slå sig ned och äta upp allt de önskade. Resultatet var ju naturligtvis att araberna inte odlade sådana träd. De som inte kunde betala skatt kunde få se sina barn tvångsrekryteras för 25 års tjänstgöring i turkiska armen...

"En arabisk opposition mot upprättande av det judiska nationalhemmet skulle snart göra sig
gällande. Det arabiska motståndet kom i första hand från del lilla gruppen storgodsägare (effendier), som ägde största delen av Palestinas jord. Dessa, som i regel föredrog att att bo i utlandet och inte hade en tanke på att söka uppodla sina stora förfallna domäner, började frukta att deras feodala makt över de arabiska massorna skulle äventyras genom den judiska invandringen Till följd av denna steg nämligen värdet på jorden och jordbruksprodukterna, vilket gav felllaherna möjlighet att befria sig från sitt ekonomiska beroende av stortgodsägarna [...] De zionistfientliga araberna sökte omintetgöra Balfourdeklarationen genom att gå till angrepp mot det judiska kolonierna. De första oroligheter ägde rum 1920 och 1921."
-Palestina, Daniel Brick, 1948

Notera att Brick inte någonstans skriver "palestinierna", då det vid denna tidpunkt var en helt otänkbart artistnamn för araber.

Så för alla de som älskar att hata den judiska staten....Israel kanske borde anamma feodalisk arabisk klansämhällstruktur och seder istället. Införa 15-18 timmars arbetsdagar för araberna, där arbetsgivaren bestämmer lön för jordbruk, och tar en 100 procent ränta på eventuell inkomst? Dvs gör araberna till livegna slavar. Samtidigt ta bort all sjukvård och därmed effektivt fördubblar barndödligheten samt sänker medellivslängden med minst ett decennium.

Dumma, dumma elaka sionister som kom och förstörde de arabiska (folktomma) paradiset.