De glömda flyktingarna

Det är rubriken på en artikel i Sydsvenskan av Mats Skogkär. Det är även en direkt översättning av titeln på en film, The forgotten refugees. Det är även adressen till filmens hemsida, med mycket informationsmaterial, theforgottenrefugees.com.


Vad handlar dessa om? Precis som det låter, det handlar om ett bortglömt flyktingproblem. Eller ska man säga ett nonchalerat flyktingproblem? Eller kanske rentav ett av politiska skäl undanskuffat flyktingproblem?

Läsare av denna blogg förstår nog att det handlar om judiska flyktingar från arabländerna och Iran, en skara på ca 900.000, ungefär 150.000 fler än de långtifrån bortglömda palestinska flyktingarna.

En annan artikel på samma tema hittar vi i Gotlands Allehanda häromdagen. Ett ämne som det aktivt tigits om i mer än ett halvt sekel nämns två (!) gånger på en knapp vecka i svenska (!!) medier.

Det är inget sammanträffande. För det första är det idag (29:e) 60 år sedan FN antog sin delningsplan för det brittiska Palestinamandatet, och för det andra hade nyligen JJAC ett möte i New York (i vilket jag personligen deltog).

JJAC står för Justice for Jews from Arab Countries. Vid mötet lades fram 9 dokument som tillsammans visar hur arabförbundets medlemmar samordnade sina åtgärder med syftet att slänga ut sin judiska befolkning, lägga beslag på deras tillgångar och använda dessa tillgångar i sitt krig mot judarna i det som skulle bli staten Israel. Dokumenten är daterade från 24/11 1947 till 21/6 1948, åtta av dem kommer från FNs arkiv, det nionde är en artikel ur New York Times.

Det finns både likheter och olikheter mellan de bortglömda judiska flyktingarna från arabvärlden och de palestinska flyktingarna. Båda har de blivit av med allt de ägde och hade. Båda hamnade i tältläger. Där slutar likheterna.

Olikheterna är lättare att räkna upp:

• Palestinierna är världens mesta mottagare av ekonomiskt bistånd per capita. De judiska flyktingarna har inte fått ett öre.
  
• Palestinierna har, till skillnad från andra flyktingar, ett eget FN-organ, UNRWA. De judiska flyktingarna har, till skillnad från andra flyktingar, inte ens fått hjälp från FNs "ordinarie" flyktingorgan, UNHCR.
  
• Palestinierna flydde under ett krig de själva startat, när den gryende staten Israel kämpade för sin fysiska överlevnad. De judiska flyktingarna flydde från ett religiöst förtryck de levt under i 1300 år.
  
• Palestinierna flydde oftast några kilometer. De judiska flyktingarna oftast hundratals mil.

Mats Skogkär refererar till en utmärkt artikel i Wall Street Journal. För att läsa den, klicka på bilden nedan.

Ett talande klipp ur Skogkärs artikel:

Lozowick konstaterar: ”Israel gav de judiska flyktingarna ett hem, medan arabstaterna gav palestinierna permanenta läger.” Historikern och Mellanösternexperten Bernard Lewis gjorde i en artikel i Wall Street Journal i måndags en liknande reflektion. I Jordanien fick palestinierna visserligen en form av medborgarskap, men de fick stanna i lägren. I övriga arabstater har palestinierna förblivit statslösa främlingar utan rättigheter, utan möjligheter, försörjda genom FN:organet UNRWA:s försorg. ”Om en palestinier däremot flydde till Storbritannien eller USA kunde han, paradoxalt nog, få medborgarskap efter fem år och hans barn som föddes i det nya landet blev medborgare där vid födseln. Men om han begav sig av till Syrien, Libanon eller Irak, förblev han och hans efterkommande, nu på väg mot fjärde och femte generationen, statslösa.”

Den judiske författaren Albert Memmi, född i Tunisien, skrev ett öppet brev till Khadaffi 1973, som mycket väl fångar världens svek. Men först bakgrunden:

För 60 år sen bodde ca 38.000 judar i Libyen. De flesta tvingades fly, många mördades. 1970 konfiskerades judarnas kvarlämnade ägodelar. Libyska judar i exil i Italien protesterade, och därpå följde en officiell libysk inbjudan till judarna att återvända och en försäkran att alla ägodelar skulle återlämnas. Vid det laget fanns bara några hundra judar kvar i Libyen, och de hade nyligen förbjudits att lämna landet ens för kortare utlandsbesök.

Inga judar nappade på det generösa erbjudandet. Det finns idag inte en enda jude kvar i Libyen.

Detta är vad Memmi skrev:

Is it true that you have said that the Jews have always lived at peace in the Arab countries? And that you have nothing against Jews, only Zionists? ...

The error which may have been made at Deir Yassine is constantly being thrown in our faces. Ah, but we have undergone a hundred Deir Yassines, a thousand Deir Yassines! And not only in Russia, Germany or Poland, but also at the hand of Arab people; yet the world has never been upset over it! ...

... if you really wanted to avoid having us come together on this particular bit of land, ... Israel ... , then why did you hound us and expel us from the regions over which your power extends? ...

Do you believe that the Jews born in Arab countries can go back and live in the countries from which they were expelled, before being plundered and massacred? ...

... your constant affirmation [is] of the unity of the Arab nation... When you come right down to it, the Palestinian Arabs' misfortune is having been moved about thirty miles within one vast nation. Is that so serious? Our own misfortune, as Jews from the Arab countries, is much much greater, for we have been moved thousands of miles away, after having also lost everything. And today [we] are ... half the population of Israel. ... And no one has the right to challenge our possibility of taking in our past and also, alas!, our future survivors.

Intressant.se

Annapolis, Schmannapolis...

De flesta verkar ha mycket lågt ställda förväntningar på det pågående Annapolis-mötet. Så även jag, tyvärr. Man får hoppas att vi har fel. Att mötet skulle förvärra situationen verkar åtminstone avlägset. Optimisterna ser det som en framgång att flera arabstater överhuvudtaget sätter sig vid ett förhandlingsbord med representanter från Israel, då de ju inte erkänner staten Israel.

En titt på vad som skrivs om mötet (löjligt stort axplock finns nedan) ger vid handen att våra svenska journalister är odugliga inom de flesta områden utom ordbajseri.

Två saker är värda att nämnas ur denna uppsjö med artiklar:

1. Carl Bildt lyckas ta sig in på floskeltoppen med sitt uttalande

   Nu är vi framme vid den sista stora möjligheten till en tvåstatslösning mellan Israel och palestinierna.

   Hur många gånger har vi hört det förut? Vilken bisarr definition av "sista chansen" tillämpas? Att pressen gör sig skyldig till sånt är en sak, de vill ju locka folk att läsa, men en utrikesminister? Löjligt!
2. DNs analys for dummies är löjeväckande. Här får man veta att det är några detaljer som återstår att lösas innan man har ett slutligt fredsfördrag. Dessa detaljer är
   • gränsdragning
   • palestinska flyktingar
   • Jerusalems status
   Detaljer som inte anses viktiga av DN är således
   • arabernas vägran att erkänna en judisk stat inom några som helst gränser
   • judiska flyktingar

Artiklar om mötet:
SvD: Hamas avfärdar Annapolismötet
SvD: Hoppfullt om fredsförhandlingar
SvD: Kvartetten till Mellanösternmötet
SvD: Låga förväntningar inför fredssamtal
SvD: "Sista chansen för tvåstatslösning"
SvD: Fredsförhandlingar på onsdagen
SvD: Flyktingar i källare sedan 16 år
DN: Hamas avfärdar Annapolismötet
DN: Tusentals protesterar mot fredsmöte
DN: "Sista stora chansen nå en tvåstatslösning"
DN: Fyrtio länder samlade i Annapolis
DN: Bildt om Annapolis: Kan vara sista möjligheten
DN: Rice i diplomatisk spurt
DN: Abbas och Olmert i USA för fredsmöte
DN: Mellanösternmöte fjärran från bistra realiteter
DN: Efter tragedin
DN: En chans för Rice.
DN: Ännu djupfryst

DN: Snabb start på förhandlingarna
DN: Bildt försiktigt optimistisk
DN: Palestinsk stat målet för Bush
DN: Problemen ligger i detaljerna
Sydsvenskan: Tusentals protesterar mot fredsmöte
Sydsvenskan: Försiktigt optimistiskt om start för fredsprocess
Sydsvenskan: Kvartetten till Mellanösternmötet
Sydsvenskan: Efter Annapolis

Intressant.se

Frankrike - Sverige: 1 - 0

Jag läser i SvD att den franske premiärministern François Fillon varit på besök i Sverige. Ack, dessa franska besök...man blir aldrig klok på dem. Å ena sidan har fransmännen, genom sin historia, visat sig helt inkompatibla med...ja, vad ska man kalla det...hyfs? Å den andra har de idag en president som politiskt har lämnat Sverige (och större delen av EU) vid skampålen.

Jag kan inte låta bli att småle över hur olika jag föreställer mig att föregående stycke kommer att tolkas av de två huvudsakliga fraktioner som läser min blogg, nämligen proisraeler och antiisraeler. Jag vet redan hur min handledare (vänster, inte extrem men ovillig att resonera logiskt) känner. Han kallade Sarkozy fascist i våras. Han sa dock inte vad som gjorde Sarkozy till fascist, och jag frågade inte, för det var inte till mig han pratade vid tillfället.

OK. Till att börja med ska jag grundlägga första stycket.

Vad är det för (historiskt) fel på fransmän? De kom ju med sin revolution och krävde 'Frihet, Jämlikhet, Broderskap', vilket väl är en våt dröm för varje liberal, eller hur? Sant, men försvann judehatet för det? Nej! Varför? För att det kom från prästerskapet, inte från aristokratin.

Det finns en dålig vits med en poäng:

Om en (europeisk) jude skulle säga till en annan år 1930 att det inom 20 år skulle bli ännu ett världskrig, och att judarna i det kriget nästan skulle utrotas, så skulle han fått till svar
-Ja, fransmännen är för djävliga!

Glöm inte att Theodor Herzl, utnämnd till den politiska sionismens grundare i efterhand, fick sina politiska idéer just från hur judar behandlades i Frankrike (Dreyfussaffären).

En annan aspekt av franska statsbesök är Mitterands besök i Sverige på 90-talet (tacksam för länktips) då han lade sitt officiella tal åt sidan, och i stället höll ett timslångt tal (ur minnet, får man förmoda) om relationen Sverige-Frankrike genom historien. Sånt gillar vi!

Jag kan med glädje säga att jag återigen köper franska produkter, vilket är en lättnad. Jag saknade Dijonsenapen.

Valet av Sarkozy inger hopp. Och nu läser man att en av Sarkozys främsta fördelar är en stötesten för Reinfeldt, nämligen Turkiets vilja att gå med i EU. Sarkozy vill inte ha med Turkiet i EU. Gissning...Bildt, som helst skulle se att hela världen blir EU-medlemmar, pressar Reinfeldt?

Bildt verkar leva i den typen av sagovärld där alla onda féer blir till goda älvor bara de får tillgång till en fri marknad. Tja, vad ska man säga...mer än att det är trevligt för Calle att han så lätt kan somna om nätterna. Sov gott, Calle!

Själv är jag LITE mer oroad, men så har ju inte Calle ett tyngande etniskt ok om halsen. Om ett muslimskt land där Hitlers "Mein Kampf" är storsäljare kommer in i EU, och blir (rätta mig om jag har fel) näst folkrikaste land i EU, ja då känner jag mig inte alls trygg. Det är ett snäpp mot att flytta tillbaks in i ghettot (eller mellahn som det kallades i nordafrika).

Tyvärr säger mig historien att europeer är mer intresserade av pengar än av ideal, till skillnad från amerikaner. Kan det bero på att amerikanerna är ättlingar till dem som flydde just för sina ideal? Antagligen. Så om det är ekonomiskt fördelaktigt att låta Turkiet bli EU-medlem, kommer antagligen övriga EU-länder låta det ske, oavsett konsekvenserna för obetydliga minoriteter, såsom judar.

Intressant.se

Besserwisser

Får man lov att skippa politiken för ett slag? Ja, för det är min blogg. Därför passar jag på att berätta att det första (av hur många säger jag inte...det kanske bara är ett) avsnitt av Besserwisser där jag är med sänds på Kanal 9 tisdag 4/12 kl 19.30.

Jag har viss erfarenhet av frågesport. Det första frågesportsprogram i TV jag deltog i (2001, på TV mars 2002) var Jeopardy! Det blev inga pengar där, men en trevlig vistelse på Söderköpings Brunn. Bilden ovan är från samma år när jag vann 400.000 i Vem vill bli miljonär?

Jeopardy! hade en regel om att man fick vara stormästare högst 5 gånger. Denna regel togs bort för några år sedan, och jag fick då en inbjudan att komma till en ny uttagning. Trots att jag kvalificerade mig kom jag inte med igen, eftersom programmet lades ner innan dess (på tiden, kan man tycka).

2005 lyckades jag vinna en resecheck på 20.000 i en frågesport anordnad av G-P, se bilden nedan. En bonus här var att G-P stod för skatten, så jag fick faktiskt 20.000. I andra program gäller inkomstskatt på vinsten. Av de 400.000 jag vann 2001 gick 160.000 till skatt och drygt 20.000 till att betala tillbaks det bostadsbidrag vi inte längre var berättigade till. Denna skatt slipper man om man vinner på exempelvis Bingolotto. Sedan var det dags för Postkodmiljonären i början av 2006. Där kammade jag hem 75.000. Och nu var det dags igen.

Tillåt mig jämföra lite. Den första iakttagelsen är att svårighetsgraden INTE är proportionell mot vad man kan tjäna. Vinsterna är snarare relaterade till underhållningsvärdet, vilket är naturligt. För att komma med i Jeopardy! krävdes en rejäl dos allmänbildning. Uttagningarna som turnerade runt Sverige var tuffa. För att komma med i Vem vill bli miljonär? krävdes det mer tur - man skulle ringa dyra samtal, och hade man tur blev man uppringd och fick svara på 5 snabba frågor och en utslagsfråga. Jag ringde för kanske 1.000 kronor under ett års tid, men jag bedömde att det skulle löna sig, och jag hade rätt.

Programmet Besserwisser är lite för nytt för att jag ska kunna bedöma hur svårt det är att kvalificera sig. Det var inte jag som sökte upp programmet, utan de som sökte upp mig. Tydligen hade de en pressad tidsplan. Kanal 9 är ganska ny (och liten), och programmet likaså. Att förlita sig till att folk ska hitta ansökningssidan på nätet var för optimistiskt, så produktionsbolaget Eyeworks letade i sina rullor efter gamla deltagare (de producerade Postkodmiljonären), och således blev jag uppringd. Jag fick svara på 10 frågor över telefon, och lyckades komma med.

Vad jag KAN uttala mig om är kvalitén på programmet. Tummen upp! Den nisch de försöker fylla är den som Jeopardy! förut upptog, och Besserwisser är både roligare och mer skicklighetsbaserat.

För det första slipper man det evinnerliga "Vad är...?", som var löjligt från första början.

För det andra slipper man knapptryckningarna. I Jeopardy! hängde allt för mycket på ens förmåga att trycka i rätt ögonblick. I Besserwisser svarar man på varannan fråga (7 sekunders betänketid), och frågan går över till motståndaren (3 sekunder) om man inte svarar rätt.

För det tredje hänger inte så mycket på att man får dubbelchanser. Utan dessa har man liten chans att vinna i Jeopardy!

För det fjärde inbjuder spelplanens upplägg till både roliga kombinationer och, framför allt (tycker jag), till en bra möjlighet att spela taktiskt...ge motståndaren de kategorier man helst undviker själv.

I övrigt kan jag säga att jag hade väldigt roligt. Produktionsteamet var genomgående väldigt avslappnade och trevliga, och Lennart "Hoa-Hoa" var en riktigt trevlig och rolig typ. Men OJ vad han gnällde om mitt "stenansikte", samtidigt som jag ansträngde mig att le. Fast det är inte första gången min sammanbitna min kommenteras...

Tålamod...

Jag ser att trafiken fortsätter på bloggen, och jag har inte uppdaterat den sen jag kom hem från New York för snart en vecka sen. Misströsta inte - bloggen lever! Anledningen att jag inte uppdaterat bloggen är

1. att jag är överhopad med arbete.
2. att inga riktigt heta nyheter dykt upp som jag känt att jag bara måste kommentera.

Under tiden kan ni förkovra er i lite material från det möte jag närvarade i New York.

Om några timmar beger jag mig till Gamlestaden för att än en gång delta i TV-frågesport, något jag vid det här laget får anses rutinerad inom. Denna gång är det programmet Besserwisser på Kanal 9, med Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren som programledare.

Jag återkommer så fort jag hinner!