Hvergang!

Moralen gör ständigt nya landvinningar i Sudan. När den sudanesiska regimen har lite ledig tid mellan varven, så sätter man ner foten i frågor om moraliskt förfall. Nyligen tillrättavisades den brittiska lärarinnan Gillian Gibbons, som haft det synnerligen dåliga omdömet att låta en sudanesisk skolklass ge en teddybjörn namnet Muhammed (världens antagligen vanligaste namn). I ett svagt ögonblick lät man henne undslippa spöstraff, trots att hundratals demonstranter krävde att hon skulle dödas.

Nu har turen kommit till Skandinaviens Sodom och Gomorra - Danmark.

Sudan proklamerade i dag en landsomfattande bojkott mot varor från Danmark i protest mot att dansk press nyligen än en gång publicerade en av de så kallade Muhammedkarikatyrerna.

Och det är inte bara i Sudan. Jihad i Malmö skriver:

Dannebrogen brinner redan i Jordanien, Indonesien, Gaza (Hamastan), Pakistan och på fler ställen för varje dag. Islamistiska element i Danmark har startat SMS-kedjor för att bojkotta danska varor i hela arabvärlden, inklusive Nörrebro. Sudans islamistiske president har beslutat att förbjuda import av danska varor. Vad kan en vanlig Danmarks-vän egentligen göra? Att starta en mot-bojkott mot t ex Sudan torde vara meningslöst. Vår import av dadlar och slavar är minimal….

Sant. Sudan har ju olja också, men den har redan vår utrikesminister lagt vantarna på.

Från Gaza rapporteras att Hamas lyckas göra kampanjen mot Danmark så där charmig som bara de kan.

Assud, den mordiska kaninen på Hamas egen barn-TV (som efterträdde biet Nahoul, som dog martyrdöden (som i sin tur efterträdde musen Farfour, som också hade äran att dö martyrdöden)) uppmanar också barnen att bojkotta Danmark.
Ni kan nog själva räkna ut vad som bör göras. Ett tips:
För dem som är för unga att minnas reklamen och inte kan läsa vad som står:

Du Perikles - Ka' Du sige mig - hvornaar smager en Tuborg bedst?

Hvergang!

Uppdatering:

SvD (1,2,3,4)

Sydsvenskan (1)

Intressant.se

Hårda och mjuka ord om döda män

Död man XX

Citat 1:

Beskedet om XXs död kom som en chock för oss, som haft förmånen att jobba tillsammans med XX. Han arbetade på SvD under två decennier och alltid med samma brinnande lust. Kanske var det just den lusten som blev hans öde.

I morse hörde vi XX försvara dagens publicering av Muhammedteckningen. Han såg inget märkvärdigt i den och han ansåg den inte vara någon medveten provokation. Just bilder var ett av XXs stora publicistiska intressen. Under sin tid på SvD stred han framgångsrikt för bildernas journalistiska betydelse i nyhetsförmedlingen. Vi är många som minns hans smittande entusiasm, hans leenden och positiva syn på de mest komplicerade problem. Han var en tidsoptimistisk lagspelare och en god representant för SvD-andan. Det känns ofattbart att han ryckts ur sin gärning. Nyligen tilldelades XX som första mottagare förre pressombudsmannen Olle Stenholms pris för pressetik och debatt.

Citat 2:

Salam Alyikom

Idag (Onsdag) beslutade Tidningen Sydsvenskan att publicera Muhammed bilderna ännu en gång.

>http://sydsvenskan.se/varlden/article300796.ece
För visa sitt stöd för Jyllands Posten och yttrande friheten.

Han som tog beslutet idag heter XX och är Chefredaktör på Tidningen.

Allahdulliah Allah sände direkt sitt straff till denna otrogna Hund och XX dog senare under dagen.

Vi Tackar Allah för denna underbara gåva att han släckt denna gris liv.

>http://sydsvenskan.se/globalinfo/article300839.ece

Jag vill samtidigt Tacka Alllah att det finns bröder som kämpar för släcka dom 2 andras liv

Lars Vilks och Kurt Westergaard, jag önskar dom all lycka och ber Allah skänka dom en underbar seger och hoppas någon dödar dom mycket plågsamt.

Död man YY

Citat 3:

Den eliminerade Hezballah-ärketerroristen och massmördaren YY kommer inte bli saknad i den civiliserade delen av världen.

Citat 4:

The assassination (of YY) has destroyed all hopes to revive the peace process between Israel and Syria. Whoever seeks peace does not act in terror.

Som synes har inte alla människor samma värderingar. För två nyligen avlidna män finns fyra helt skilda epitafier.

Person XX är Peter Melin, som var chefredaktör på Sydsvenskan.

Citat 1 är taget från SvDs epitafium, SvD sörjer Peter Melin.

Citat 2 är taget från en diskussion på Sindbad.se, "muslimernas mötesplats i Skandinavien", återgivet av bloggen Højrebladet Komet.

Här skriver Sydsvenskan om sin bortgångne chefredaktör, och här skriver Sydsvenskan om beslutet att publicera Kurt Westergaards teckning av profeten Muhammed:

Muhammedteckningen är lika smaklös som alltid, tycker Peter Melin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan. Han publicerar den ändå i dagens tidning eftersom han anser att teckningen fått ett nyhetsvärde.
– Vi publicerade inte första gången när Jyllands-Posten gjorde det eftersom vi inte ville stötta den provokation det var.Men nu finns det nyhetsmässiga skäl för publicering, det är rimligt att våra läsare får se hur den ser ut, säger han.

Skäl nog att tacka "Allah för denna underbara gåva att han släckt denna gris liv"? Tydligen anser de som debatterar på "muslimernas mötesplats i Skandinavien" det. Och de är inte ensamma:

SvD: Bangladesh fördömer Muhammedbild (DN)
DN: Muslimska protester mot Danmark ökar
DN: Muhammedteckningarna på diplomatnivå
DN: Advokat bekräftar karta över Vilks hus
DN: Minst 11 tidningar tryckte teckning
DN: Protester mot utvisning av tunisier
SvD: Bränderna skakar Danmark
SvD: Fler anlagda bränder i Danmark
SvD: Hoten tvingar Vilks att flytta
SvD: al-Qaida belönar mord på Vilks
SvD: Muslimska protester även mot Sverige
SvD: Danska avbilder värre än Irans egna porträtt
SvD: Iransk protest mot Muhammedbild
Sydsvenskan: Ännu en stökig natt i Köpenhamn
...och så vidare...

Kravet är att alla måste visa respekt för islam och profeten Muhammed. Inte så svårt, eller? Det borde vi kanske bjuda på?

Tillåt mig citera Rowan Atkinson (från The Daily Telegraph):

To criticise a person for their race is manifestly irrational and ridiculous but to criticise their religion - that is a right. That is a freedom.
The freedom to criticise ideas - any ideas even if they are sincerely held beliefs - is one of the fundamental freedoms of society.
And the law which attempts to say you can criticise or ridicule ideas as long as they are not religious ideas is a very peculiar law indeed.
It all points to the promotion of the idea that there should be a right not to be offended. But in my view the right to offend is far more important than any right not to be offended.
The right to ridicule is far more important to society than any right not to be ridiculed because one in my view represents openness - and the other represents oppression.

Jag kan inte påstå att valet mellan Rowan Atkinson å ena sidan och den skränande pöbeln i Pakistan och Köpenhamn å den andra är särskilt svårt. Därför lägger jag nu också ut den berömda bilden.

Är det en provokation? Ja, absolut! Det är en provokation mot alla de som anser att islam är höjt över all kritik. Och sådana finns det gott om. Bilder från London 2006:







Det här är inte kränkta människor. Det är potentiella mördare. Och deras älskade profet var en massmördare. Varför skulle jag visa respekt för någon som inte är värdig att respekteras?

Det finns fler som tycker som jag, så därför har den muslimska mobben kommit på ett skäl för oss att visa respekt, nämligen hot.

---

Person YY är Imad Mughniyeh, en annan muslimsk massmördare med hundratals liv på sitt samvete, bl a de 85 som mördades då det judiska centret i Buenos Aires bombades 1994.
Citat 3 är av en vän till mig, och jag håller fullständigt med honom.

Det minst sagt löjeväckande citat 4 kommer från den syriske utrikesministern Walid Muallem. För det första stod världens säkerhetstjänster i kö för att avliva Mughniyeh, så att skylla på Israel är förhastat, men tradition. För det andra är det svårt att matcha Muallems chutzpah när han klagar på terrorhandlingar, dels med tanke på vem som avlivades och dels med tanke på hur Syrien beter sig i Libanon. Som en extra krydda kom Muallems uttalande exakt på dagen 3 år efter att Syrien mördade Libanons tidigare president Rafik Hariri, just med en bilbomb.

SvD: Hizbollah: Öppet krig med Israel (Sydsvenskan)
SvD: Hizbollah hotar hämnas
SvD: Hizbollah-kidnappare dödad i Syrien
DN: Hizbollah hotar med krig
DN: Tusentals libaneser marscherar för Hariri

Intressant.se

Handikappomsorgen i Övre Eufratdalen

SvD, DN och Sydsvenskan har en artikel från TT om att Bagdadbor rasar mot myndigheterna efter gårdagens bombattentat, som tog minst 99 liv. Denna gång hade terroristerna spänt fast bomber på två förståndshandikappade kvinnor (båda med Downs syndrom), och fjärrutlöst bomberna.

Inom islam anses personer med Downs syndrom vara utan synd, och därför kommer de automatiskt till paradiset när de dör.

Fiffigt.

Nu var det ju inte första gången muslimska terrorister använde sig av förståndshandikappade som självmordsbombare. På bilden ovan syns 15-årige Hussam Abdo, som av Al-Aqsa-martyrernas brigader förseddes med ett bälte med 8 kg sprängmedel och skickades till en israelisk checkpoint den 24 mars 2004 för att spränga sig själv och så många judar som möjligt. Den utlovade belöningen bestod av 100 NIS, ca 170 kronor, och sex med jungfrur i paradiset.

Men Hussam kom inte så långt. Han väckte soldaternas misstankar, och när de riktade vapnen mot honom sträckte han upp händerna i vädret. En robot skickades fram till honom, och han klippte själv av kablarna, medan han gång på gång sa till soldaterna att han inte ville dö.

Och denna bild föreställer 19-årige Amar Ahmed Mohammed, som den 30 januari 2005 sprängde sig själv till döds. Ingen annan kom till skada. Samma dag som parlamentsvalet gick av stapeln i Irak, kidnappades Amar (även han hade Downs syndrom) av terrorister, förseddes med sprängämnen och övertalades att spränga sig.

Intressant.se

Tänd ett ljus, riv en mur

Det händer grejer i Gaza minsann. Hamas senaste propagandatrick, att slå av strömmen och skylla på Israel gick hem, men kanske inte i lika hög grad som de tänkt sig, eftersom det genomfördes så klumpigt. Se mitt förrförra inlägg. Nu har palestinska journalister vittnat om hur de deltagit i denna teater:

On at least two occasions this week, Hamas staged scenes of darkness as part of its campaign to end the political and economic sanctions against the Gaza Strip, Palestinian journalists said Wednesday.

In the first case, journalists who were invited to cover the Hamas government meeting were surprised to see Prime Minister Ismail Haniyeh and his ministers sitting around a table with burning candles.

In the second case on Tuesday, journalists noticed that Hamas legislators who were meeting in Gaza City also sat in front of burning candles.

But some of the journalists noticed that there was actually no need for the candles because both meetings were being held in daylight.

"They had closed the curtains in the rooms to create the impression that Hamas leaders were also suffering as a result of the power stoppage," one journalist told The Jerusalem Post. "It was obvious that the whole thing was staged."

Another journalist said he and his colleagues were told to wait for a few minutes before entering the chamber of the Palestinian Legislative Council so that each legislator would have time to light his candle. He said that when he saw that the curtains had been closed to prevent the light from entering, he realized that Hamas was trying to manipulate the media for political gain.

Propaganda, näst raketer är det Gazas främsta exportprodukt.

Efter den senaste utvecklingen, där Hamas rivit apartheidmuren mot Egypten (läs SvD, DN, Sydsvenskan, SvD och DN) och Israel sagt sig vilja "bryta kontakten" med Gaza (läs SvD, DN och Sydsvenskan) undrar några kanske om det inte vore en god idé att inkorporera Gaza i Egypten.

Det kommer inte att ske. Som ägaren till ett sunkigt vandrarhem i Tiberias, där jag bodde några nätter 2005, sa till mig angående palestiniernas status i arabvärlden:

Everybody loves them, but nobody wants them.

Vad han menade var uppenbart. I sin retorik ger samtliga arabiska ledare sitt stöd åt palestinierna, och spyr galla över Israel. Men det är enbart i Jordanien som palestinierna ges fullt medborgarskap. På andra ställen är de inspärrade i egna städer eller flyktingläger, och de tillåts inte inneha vilka yrken som helst. Hade palestinierna, som andra flyktingar, sorterat under UNHCR så skulle FN arbetat för att åtgärda detta. Men nu har palestinska flyktingar ett eget organ, UNRWA, som permanentar eländet istället. Se mitt tidigare inlägg, De glömda flyktingarna. Så länge palestinierna lever i misär, så länge kan man fortsätta sitt krig mot Israel.

Därtill kommer Hamas själva. Den egyptiska regimen vill inte ha in fler islamister, de har tillräckliga problem med Muslimska Brödraskapet.

DN Ledare

Intressant.se

Mördaren är stoppad

Bilden ovan visar Walid Abeidi, alias Abu al-Qassam, ledare för al Quds-brigaderna, Islamiska Jihads väpnade gren. Eller snarare före detta ledare, för som SvD och DN rapporterar sköts han idag till döds av israelisk militär.

Good Riddance!

Här ser ni resultatet av ett av denne mördares dagsverken. En bomb sprängdes i en shawarmabar i Tel Aviv 17 april 2006. 11 människor mördades.

Det bästa som kan sägas om Abeidi är att han kunde skämta. I juli 2007 sade han ju att al Quds-brigaderna kunde tänka sig att sluta med självmordsbombningarna. Generöst...fast då hade ju redan säkerhetsbarriären ("apartheidmuren") satt stopp för deras blodiga korståg mot judarna.

Ajöken, Walid.

Intressant.se

Visst är Gaza ockuperat

SvD skriver om strider i Gazaremsan, eller rättare sagt TT skriver om det. Artikeln avslutas med:

Palestinierna betraktar fortfarande Gaza som ockuperat, eftersom Israel kontrollerar territoriets gränser, kust och luftrum.

Visst är Gazaremsan ockuperad, nämligen av araber. Inte en jude finns kvar efter några tusen års judiskt liv i Gaza.

Men araberna anser att det är judarna som ockuperar Gazaremsan, eftersom araberna inte tillåts trafikera gränserna till Israel som de vill. Konstigt, va?
Här ser vi ju hur ivriga araberna är att få exportera sina produkter till Israel. Som bekant blomstrar Gazaremsans ekonomi. De största importprodukterna är biståndspengar och kaliumnitrat, och exporten består av raketer.

Jag skrev i september om judarnas historia i Gaza. Vi tar det igen:

Det finns inte längre några judar i Gazaremsan. Den långa judiska närvaron där bröts första gången år 61, då romarna förvisade judarna därifrån. De kom tillbaks, men försvann igen 1799, då Napoleons här förde med sig en epidemi. Judarna kom tillbaks igen på 1800-talet, men deporterades av turkarna under 1:a världskriget. Efter kriget kom judarna tillbaks igen, men fick fly under de arabiska judeförföljelserna 1929. 1946 grundades kibbutzen Kfar Darom, men judarna fick återigen fly när Gazaremsan ockuperades av Egypten 1948. Israel ockuperade remsan under Sexdagarskriget 1967, och judiska bosättningar började byggas tre år senare. Alla dessa utrymdes 2005.

Intressant.se

Expos kamp mot väderkvarnar

Tidningen Expo har givit ut en skrift som heter Kriget mot islam. I ingressen står det:

Islamofobin är inget nytt fenomen. Men i skuggan av kriget mot terrorismen och en ökad misstro mot muslimer har en ny europeisk anti-islamsk rörelse börjat ta form. För första gången granskas den nya rörelsen mot islam. [...] Akademiker, bloggare och politiker gör gemensam sak med högerextremister. Under de två senaste åren har en rad nya anti-islamska nätverk bildats. Expo granskar personerna bakom den nya rörelsen.

Så vem är det som pekas ut? Ja, det är det som är problemet. Expo har buntat ihop en handfull nazister med andra som helt enkelt ser islamismen som ett hot. Å ena sidan de som företräder en folkmordsideologi, å andra sidan de som motarbetar en folkmordsideologi. Den bakomliggande tanken kan bara vara en - muslimer i alla dess former är höjda över varje form av kritik. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om Expos hatskrift, men eftersom flera andra bloggare redan gjort det på ett föredömligt sätt, ger jag er några länkar till dessa i stället:
argumentum ad ignorantiam
Jihad i Malmö
Östra Ölands fria horisont (flera inlägg i ämnet)
Fader Jonatans Blog
skafferitrollen
Det finns naturligtvis fler...

Intressant.se

En liten lektion i konsten att ljuga

...the truth, the whole truth, and nothing but the truth...

Det känner väl de flesta igen från diverse filmer och TV-serier, en del av den ed man svär innan man vittnar i en amerikansk domstol. Här antyds att det finns två sätt att vilseleda:

1. Att ljuga, dvs att säga något som inte är sant.
2. Att förtiga en del av sanningen, dvs utelämna delar på ett sånt vis att helhetsbilden blir skev.

Jag ska ge några talande exempel på hur båda dessa metoder används i svartmålningen av Israel. Exemplen är otaliga och tar sig ibland absurda former, som när en brittisk tidning "avslöjade" att Israel höll på att utveckla en "genetisk bomb" som skulle döda araber men inte judar. Behöver man påpeka att svenska tidningar med glädje återgav den "nyheten"?

I denna veckas skörd av antiisraelisk smörja hittar jag bland annat denna slutreplik i en debatt i Västerbottens-Kuriren. Det är inte mycket skribenten, Göran Burén, lyckas få rätt.

Göran Burén, ljuger som en häst travar.

Det blev aldrig någon palestinsk stat 1948 som avsågs i delningsresolutionen, detta av två orsaker. För det första är det helt klarlagt att Israel inte avsåg att acceptera en sådan stat. För det andra var det palestinska samhället fullständigt raserat efter kriget och FN-medlarna Folke Bernadotte och Ralph Bunche föreslog därför att det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten. Detta var alltså sanktionerat av FN och därför ingen ockupation i folkrättslig mening.

Detta stycke är ren lögn.

1. Israel avsåg visst att acceptera en palestinsk stat. Detta bevisade Israel i både ord och handling. Att en författare som livnär sig på kommunistiska tidningar anser det "helt klarlagt" att motsatsen gäller stärker till och med mitt påstående.
2. Bernadotte och Bunche föreslog inte alls att "det som blev över efter kriget, Västbanken och Gaza, skulle tillfalla Jordanien respektive Egypten". Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza. En av anledningarna att araberna förlorade kriget var för övrigt att de konkurrerade sinsemellan om vem som kunde roffa åt sig mest. Buréns teori om Bernadottes förslag är minst sagt banbrytande, eftersom Bernadotte faktiskt varit död i 160 dagar då det första vapenstilleståndsavtalet, med Egypten, slöts. Bernadotte mördades ju av Lehi i Jerusalem den 17:e september 1948.
3. Burén vänder totalt på begreppen när han menar att Israel, till skillnad från Egypten och Jordanien, gör sig skyldig till en "ockupation i folkrättslig mening". Det råkar vara tvärtom. Vad gäller Västbanken är det ett område Israel erövrat i ett försvarskrig, och det tillhörde heller ingen stat. Området är således "omtvistat", inte ockuperat. Varje försök från Israels sida att lämna ifrån sig land i utbyte mot fred och erkända gränser har avslagits av araberna. Golanhöjderna erövrades också i ett försvarskrig, men tillhörde Syrien. De landområden som judar ägde där stals helt sonika 1920. Judarna som bodde i Gaza slängdes ut av araberna 1948.

Nästa stycke är lite väl magstarkt, till och med för en blaska som VK:

Det är sant att det finns stark antipati mot judar på en del håll i arabvärlden, till och med antisemitism med samma uttryck som vi sett i Europa. Men det är ett nytt fenomen, det framträder i huvudsak först efter 1948. Det är en reaktion på bildandet av staten Israel, vilket överallt i arabvärlden uppfattades som djupt orättfärdigt. Rått uttryckt kan man säga att sionisterna tog antisemitismen med sig till arabvärlden.

Antisemitismen är judarnas fel... Den var fin!

Liten (EJ uttömmande) förteckning över muslimska massakrer på judar FÖRE 1948:

• Medina (Saudiarabien) 627
• Khaybar (Saudiarabien) 629
• Fez (Marocko) 1032
• Granada (Spanien) 1066
• Fez (Marocko) 1146
• Marrakesh (Marocko) 1146
• Sijilmasa (Marocko) 1148
• Fez (Marocko) 1275
• Fez (Marocko) 1465
• Tu-at (Algeriet) 1492
• Alger (Algeriet) 1736
• Basra (Irak) 1776
• Stora delar av Libyen 1785
• Tetuán (Marocko) 1790
• Alger (Algeriet) 1805
• Alger (Algeriet) 1815
• Bagdad (Irak) 1828
• Alger (Algeriet) 1830
• Tabriz (Iran) 1830
• Mashhad (Iran) 1839
• Marrakesh (Marocko) upprepade ggr 1864-1880
• Barfurush (Iran) 1867
• Taza (Marocko) 1903
• Settat (Marocko) 1903
• Casablanca (Marocko) 1907
• Shiraz (Iran) 1910
• Fez (Marocko) 1912
• Jaffa (Israel) 1921
• Damaskus (Syrien) 1925
• Jerusalem (Israel) 1929
• Safed (Israel) 1929
• Hebron (Israel) 1929
• Constantine (Algeriet) 1934
• Bagdad (Irak) 1941
• Tripoli (Libyen) 1945
• Aleppo (Syrien) 1947
• Aden (Jemen) 1947

Massakrernas omfattning varierar från något dussin till flera tusen dödsoffer. Burén är tyvärr inte ensam om att försöka sprida denna lögn. Exempelvis finns under uppslagsordet islam följande att läsa i Nationalencyklopedins internetversion:

Fråga Varför tror du att judar och muslimer står så långt ifrån varandra idag trots att det finns mycket som förenar dem?

Svar Motsättningarna mellan judar och muslimer är i första hand politiska, inte religiösa. Under århundraden levde många judar under muslimskt välde, både Orienten och i det moriska Spanien utan att det blev några svåra konflikter. Det är upprättandet av Israel som stat och fördrivandet av palestinierna som har väckt sådan vrede på muslimskt håll och har fått judarna att framstå som deras huvudfiender.

Per Beskow, docent

Det moriska Spanien framställs ofta som extra idylliskt. Att enbart massakern i Granada tog 5000 judars liv betraktas tydligen som historisk kuriosa. Men Burén står fast vid att judarna tog med sig antisemitismen till araberna. Petitesser som att profeten Muhammed själv uppmanade till folkmord på judarna är i det sammanhanget oväsentliga, "rått uttryckt".

Han skriver vidare:

Massor av judar tvingades eller kände sig tvingade att lämna olika arabländer som en följd av de antijudiska stämningarna. Jag försvarar självklart inte detta, men glöm inte att judiska styrkor satte igång en brutal etnisk rensning omedelbart efter FN-omröstningen 1947.

Det är väl sympatiskt att han inte försvarar den etniska rensningen av judar från arabländer? Men han ljuger igen. Omedelbart efter FN-omröstningen 1947 (delningsplanen 29:e november) så gjorde judarna vaddå? Jo de firade! Dansade på gatorna!

Och vad gjorde araberna? De började mörda judar, både i och utanför Israel.

Försöker jag påstå att Israel inte gjorde sig skyldig till etnisk rensning? Nej. Men jag vill sätta det i rätt sammanhang:

• För det första var det ingen i förväg planerad fördrivning av araber som skedde. Att idén funnits inom den sionistiska rörelsen är sant, liksom att idén förkastades av både etiska och realpolitiska skäl. När FN antog delningsplanen hade den sionistiska rörelsen inga som helst planer på att kasta ut araberna.
• För det andra förhöll det sig tvärtom på den arabiska sidan. Redan 1947 drog arabförbundets (då Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jordanien och Jemen) politiska kommitté upp riktlinjer för antisemitisk lagstiftning. Lagarna, som till största delen genomfördes, gällde konfiskering av judisk egendom, fängslande av judar som misstänktes vara sionister, och användande av deras konfiskerade egendom till att finansiera kampen mot sionismen.
• För det tredje försökte Haganah, föregångaren till Israels armé, in i det längsta bibehålla goda relationer med araberna. Så sent som den 24:e mars 1948 utfärdade befälhavaren Israel Galili en order till alla enheter att

  abide, in their behavior toward the Arab communities inside the designated Jewish state areas, by the Zionist movement's long-standing policy of co-existence and mutual respect for life and property.

  Denna order var hemlig och på hebreiska, och således inte en motsvarighet till vad dagens palestinska förhandlare säger på engelska om fred och erkännande, bara för att nästa dag mana till heligt krig mot judar på arabiska. Vad var det då som ändrades? Framför allt var det belägringen av Jerusalem, den största judiska staden. Striderna om förbindelsevägen Tel Aviv-Jerusalem var hårda, och läget för de belägrade judarna var desperat.

Jag skulle kunna fylla en bok med alla rena lögner som florerar kring Israel, och det är förmodligen en mycket bättre idé än att försöka pressa in det i ett blogginlägg. Därför går jag vidare till några exempel på det andra sättet att ljuga, nämligen att bara berätta en del av sanningen.

Låt mig börja med en artikel i SvD som berättar att

Israel planerar att låta bosättningen Har Homa på ockuperat område expandera ytterligare [...] På kullarna mellan östra Jerusalem och Betlehem, på ockuperat palestinskt område, ligger den stora bosättningen Har Homa. Bosättningen, byggd som en judisk förstad till Jerusalem, är en nagel i ögat på Betlehemborna, som ser den som ett exempel på den markstöld som undergrävt palestiniernas tilltro till fredsprocessen. [...] För många år sedan var Har Homa en grön kulle, kallad Jabal Abu Ghneim av palestinierna, där den israeliska Fred Nu-rörelsen demonstrerade mot planerna på att bygga en bosättning.

Artikeln följer mall 1a för rapportering från Israel. Intressant är vad artikeln INTE nämner om Har Homa.

• Den mesta marken i Har Homa ägdes av judar innan det ockuperades av Jordanien 1948.
• Ingen bodde där eller brukade marken där då byggandet av stadsdelen Har Homa inleddes.
• Alla landägare (de flesta israeler) kompenserades för den exproprierade marken.

Ett annat exempel hittar jag i DN, signerat Per Jönsson. Han har gnuggat sina geniknölar och kommit fram till att FNs delningsplan från 1947 (resolution 181) är konfliktens orsak:

Delningsplanen var från början orättvis. Den gav 56 procent av Palestinas mark till judarna, som då blott utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde sex procent av marken. Det är inte det minsta märkligt att araberna såväl i som utanför Palestina motsatte sig 181:an

Som jag påpekat tidigare är det inte sant att delningsplanen "gav 56 procent av Palestinas mark till judarna". Delningsplanen innebar en gränsdragning mellan två stater (och ett FN-kontrollerat Jerusalem). Den innebar INTE förflyttning av invånarna eller omfördelning av landägandet. Med andra ord fick varken araber eller judar en kvadratmeter mark enligt resolution 181.

Jönsson aktar sig noga för att nämna två saker.

• Det första gäller landägandet. Enkel huvudräkning ger vid handen att araberna ägde 100-6=94% av marken. Eller hur? Nej! Drygt 70% av marken var statsägd, 6-7% ägdes av judar och ca 20% av araber. Redan i Survey of Palestine lades grunden för framtida misstag genom att tabellerna över landägande delas upp i vad som ägdes av judar å ena sidan, och allt som inte ägdes av judar å den andra. Benny Morris påpekar också att

  many if not most Palestinian notable families, including the Husseinis, Nashashibis, al Alamis, Dajanis, Abd al Hadis, and so on-the leaders of the Palestinian national movement-sold land to the Jews, and that the meagerness of Zionist purchases was largely dictated by a lack of funds, not by any Arab indisposition to sell.

• Det andra gäller Negev. 60% av den mark som skulle utgöra den judiska staten bestod av Negevöknen, en obrukbar sandlåda.

När jag ändå är inne på frågan om markägande vill jag dela med mig av en riktig pärla, taget ur Hudiksvalls Tidning den 8/6 2005 (och jag har sett påståendet på andra ställen också). Gunnar Olofsson argumenterar för att Israel är en apartheidstat, och påstår bl a att

i Israel [...] kan icke-judar inte förvärva statsägd mark.

Detta är ett korrekt påstående. Låt oss se vad herr Olofsson väljer att inte nämna:

• I Israel kan judar inte förvärva statsägd mark. Ingen kan det! Däremot står det både judar och icke-judar fritt att leasa marken.
• Den Palestinska myndigheten har också lagar om markförsäljning. En sådan lag är att det är förbjudet, även för privatpersoner, att sälja mark till judar. Försäljning av mark till judar räknas som förräderi, och är belagt med dödsstraff! Läs om det här, eller googla er fram! Dödsstraffet har dessutom verkställts ett flertal gånger.

Slut på lektionen för denna gång.

Intressant.se

De glömda flyktingarna

Det är rubriken på en artikel i Sydsvenskan av Mats Skogkär. Det är även en direkt översättning av titeln på en film, The forgotten refugees. Det är även adressen till filmens hemsida, med mycket informationsmaterial, theforgottenrefugees.com.


Vad handlar dessa om? Precis som det låter, det handlar om ett bortglömt flyktingproblem. Eller ska man säga ett nonchalerat flyktingproblem? Eller kanske rentav ett av politiska skäl undanskuffat flyktingproblem?

Läsare av denna blogg förstår nog att det handlar om judiska flyktingar från arabländerna och Iran, en skara på ca 900.000, ungefär 150.000 fler än de långtifrån bortglömda palestinska flyktingarna.

En annan artikel på samma tema hittar vi i Gotlands Allehanda häromdagen. Ett ämne som det aktivt tigits om i mer än ett halvt sekel nämns två (!) gånger på en knapp vecka i svenska (!!) medier.

Det är inget sammanträffande. För det första är det idag (29:e) 60 år sedan FN antog sin delningsplan för det brittiska Palestinamandatet, och för det andra hade nyligen JJAC ett möte i New York (i vilket jag personligen deltog).

JJAC står för Justice for Jews from Arab Countries. Vid mötet lades fram 9 dokument som tillsammans visar hur arabförbundets medlemmar samordnade sina åtgärder med syftet att slänga ut sin judiska befolkning, lägga beslag på deras tillgångar och använda dessa tillgångar i sitt krig mot judarna i det som skulle bli staten Israel. Dokumenten är daterade från 24/11 1947 till 21/6 1948, åtta av dem kommer från FNs arkiv, det nionde är en artikel ur New York Times.

Det finns både likheter och olikheter mellan de bortglömda judiska flyktingarna från arabvärlden och de palestinska flyktingarna. Båda har de blivit av med allt de ägde och hade. Båda hamnade i tältläger. Där slutar likheterna.

Olikheterna är lättare att räkna upp:

• Palestinierna är världens mesta mottagare av ekonomiskt bistånd per capita. De judiska flyktingarna har inte fått ett öre.
  
• Palestinierna har, till skillnad från andra flyktingar, ett eget FN-organ, UNRWA. De judiska flyktingarna har, till skillnad från andra flyktingar, inte ens fått hjälp från FNs "ordinarie" flyktingorgan, UNHCR.
  
• Palestinierna flydde under ett krig de själva startat, när den gryende staten Israel kämpade för sin fysiska överlevnad. De judiska flyktingarna flydde från ett religiöst förtryck de levt under i 1300 år.
  
• Palestinierna flydde oftast några kilometer. De judiska flyktingarna oftast hundratals mil.

Mats Skogkär refererar till en utmärkt artikel i Wall Street Journal. För att läsa den, klicka på bilden nedan.

Ett talande klipp ur Skogkärs artikel:

Lozowick konstaterar: ”Israel gav de judiska flyktingarna ett hem, medan arabstaterna gav palestinierna permanenta läger.” Historikern och Mellanösternexperten Bernard Lewis gjorde i en artikel i Wall Street Journal i måndags en liknande reflektion. I Jordanien fick palestinierna visserligen en form av medborgarskap, men de fick stanna i lägren. I övriga arabstater har palestinierna förblivit statslösa främlingar utan rättigheter, utan möjligheter, försörjda genom FN:organet UNRWA:s försorg. ”Om en palestinier däremot flydde till Storbritannien eller USA kunde han, paradoxalt nog, få medborgarskap efter fem år och hans barn som föddes i det nya landet blev medborgare där vid födseln. Men om han begav sig av till Syrien, Libanon eller Irak, förblev han och hans efterkommande, nu på väg mot fjärde och femte generationen, statslösa.”

Den judiske författaren Albert Memmi, född i Tunisien, skrev ett öppet brev till Khadaffi 1973, som mycket väl fångar världens svek. Men först bakgrunden:

För 60 år sen bodde ca 38.000 judar i Libyen. De flesta tvingades fly, många mördades. 1970 konfiskerades judarnas kvarlämnade ägodelar. Libyska judar i exil i Italien protesterade, och därpå följde en officiell libysk inbjudan till judarna att återvända och en försäkran att alla ägodelar skulle återlämnas. Vid det laget fanns bara några hundra judar kvar i Libyen, och de hade nyligen förbjudits att lämna landet ens för kortare utlandsbesök.

Inga judar nappade på det generösa erbjudandet. Det finns idag inte en enda jude kvar i Libyen.

Detta är vad Memmi skrev:

Is it true that you have said that the Jews have always lived at peace in the Arab countries? And that you have nothing against Jews, only Zionists? ...

The error which may have been made at Deir Yassine is constantly being thrown in our faces. Ah, but we have undergone a hundred Deir Yassines, a thousand Deir Yassines! And not only in Russia, Germany or Poland, but also at the hand of Arab people; yet the world has never been upset over it! ...

... if you really wanted to avoid having us come together on this particular bit of land, ... Israel ... , then why did you hound us and expel us from the regions over which your power extends? ...

Do you believe that the Jews born in Arab countries can go back and live in the countries from which they were expelled, before being plundered and massacred? ...

... your constant affirmation [is] of the unity of the Arab nation... When you come right down to it, the Palestinian Arabs' misfortune is having been moved about thirty miles within one vast nation. Is that so serious? Our own misfortune, as Jews from the Arab countries, is much much greater, for we have been moved thousands of miles away, after having also lost everything. And today [we] are ... half the population of Israel. ... And no one has the right to challenge our possibility of taking in our past and also, alas!, our future survivors.

Intressant.se

Frankrike - Sverige: 1 - 0

Jag läser i SvD att den franske premiärministern François Fillon varit på besök i Sverige. Ack, dessa franska besök...man blir aldrig klok på dem. Å ena sidan har fransmännen, genom sin historia, visat sig helt inkompatibla med...ja, vad ska man kalla det...hyfs? Å den andra har de idag en president som politiskt har lämnat Sverige (och större delen av EU) vid skampålen.

Jag kan inte låta bli att småle över hur olika jag föreställer mig att föregående stycke kommer att tolkas av de två huvudsakliga fraktioner som läser min blogg, nämligen proisraeler och antiisraeler. Jag vet redan hur min handledare (vänster, inte extrem men ovillig att resonera logiskt) känner. Han kallade Sarkozy fascist i våras. Han sa dock inte vad som gjorde Sarkozy till fascist, och jag frågade inte, för det var inte till mig han pratade vid tillfället.

OK. Till att börja med ska jag grundlägga första stycket.

Vad är det för (historiskt) fel på fransmän? De kom ju med sin revolution och krävde 'Frihet, Jämlikhet, Broderskap', vilket väl är en våt dröm för varje liberal, eller hur? Sant, men försvann judehatet för det? Nej! Varför? För att det kom från prästerskapet, inte från aristokratin.

Det finns en dålig vits med en poäng:

Om en (europeisk) jude skulle säga till en annan år 1930 att det inom 20 år skulle bli ännu ett världskrig, och att judarna i det kriget nästan skulle utrotas, så skulle han fått till svar
-Ja, fransmännen är för djävliga!

Glöm inte att Theodor Herzl, utnämnd till den politiska sionismens grundare i efterhand, fick sina politiska idéer just från hur judar behandlades i Frankrike (Dreyfussaffären).

En annan aspekt av franska statsbesök är Mitterands besök i Sverige på 90-talet (tacksam för länktips) då han lade sitt officiella tal åt sidan, och i stället höll ett timslångt tal (ur minnet, får man förmoda) om relationen Sverige-Frankrike genom historien. Sånt gillar vi!

Jag kan med glädje säga att jag återigen köper franska produkter, vilket är en lättnad. Jag saknade Dijonsenapen.

Valet av Sarkozy inger hopp. Och nu läser man att en av Sarkozys främsta fördelar är en stötesten för Reinfeldt, nämligen Turkiets vilja att gå med i EU. Sarkozy vill inte ha med Turkiet i EU. Gissning...Bildt, som helst skulle se att hela världen blir EU-medlemmar, pressar Reinfeldt?

Bildt verkar leva i den typen av sagovärld där alla onda féer blir till goda älvor bara de får tillgång till en fri marknad. Tja, vad ska man säga...mer än att det är trevligt för Calle att han så lätt kan somna om nätterna. Sov gott, Calle!

Själv är jag LITE mer oroad, men så har ju inte Calle ett tyngande etniskt ok om halsen. Om ett muslimskt land där Hitlers "Mein Kampf" är storsäljare kommer in i EU, och blir (rätta mig om jag har fel) näst folkrikaste land i EU, ja då känner jag mig inte alls trygg. Det är ett snäpp mot att flytta tillbaks in i ghettot (eller mellahn som det kallades i nordafrika).

Tyvärr säger mig historien att europeer är mer intresserade av pengar än av ideal, till skillnad från amerikaner. Kan det bero på att amerikanerna är ättlingar till dem som flydde just för sina ideal? Antagligen. Så om det är ekonomiskt fördelaktigt att låta Turkiet bli EU-medlem, kommer antagligen övriga EU-länder låta det ske, oavsett konsekvenserna för obetydliga minoriteter, såsom judar.

Intressant.se

Det är tydligen svårt med perspektiv

Här, här, här, här, här och här rapporteras om Israels nedskärning av energileveranser till Gaza.

Israels justitiekansler Menahem Mazouz sade på måndagskvällen att man inte kan minska elleveranserna till Gazaremsan utan att först grundligt utreda vilka de humanitära konsekvenserna blir.

Jag har tidigare påpekat att det finns en uppsjö av länder som inget hellre vill än att överösa palestinierna med bistånd, däribland Sverige. Länder som slipper att dagligen beskjutas med raketer från Gaza.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömde på måndagen Israels bestraffningar av Gazaremsan som "oacceptabla".

Även det ryska utrikesdepartementet kritiserade Israels isolering av Gaza och sade att man knappast kan bekämpa extremism genom att förneka befolkningen dess mest grundläggande behov.

Det här är rent ut sagt obegripligt... Vad hindrar Ryssland från att förse Gaza med olja? Eller Egypten?

Ni som läser någon av ovan länkade artiklar...tänk efter nu! Var får Israel sin olja ifrån? Här kan ni läsa om det. Det borde inte komma som någon överraskning att arabländerna vägrar sälja olja till den sionistiska fienden. Undantaget är Egypten, som i fredsuppgörelsen 1979 förpliktade sig att låta Israel lägga bud på olja som Egypten inte själv behöver. Men den olja Israel importerar från Egypten stod år 2000 enbart för en åttondel av Israels import.

Fram till den islamiska revolutionen i Iran 1979 importerade Israel olja därifrån. Sedan stängdes även den kranen.

Så var kommer oljan ifrån? Svaret är att det mesta kommer från Ryssland och andra f d Sovjetrepubliker. Tidigare har man importerat mycket från Angola, Colombia, Mexiko och Norge.

Återigen, vad hindrar Ryssland eller Egypten att förse Gaza med olja? Ingenting! Men varför försitta chansen att skälla på judarna?

Sådana är perspektiven idag. Arabländerna har i över 30 år vägrat exportera olja till Israel, och ingen bryr sig. Men när Israel vägrar sälja den olja man själv importerat långväga ifrån till ett område som dagligen beskjuter dem med raketer, då djävlar får det vara nog!

Hatets drivkraft, del II

Henrik Hamrén recenserar också filmen Det svider i hjärtat i Sydsvenskan.

Debatten om terrordåden mår bra av mindre religion, inte mer.

Så inleds recensionen. Hamréns tes är att problemet endast orsakas av utanförskap:

Den svenske muslimske självmordsbombaren är inte en välintegrerad och välutbildad medelklassmänniska. Här handlar det om unga och resurssvaga killar vars liv kantas av kriminalitet, frånvarande föräldrar, våld och droger. Historien om muslimen Lennart skulle lika gärna kunna vara historien om nynazisten Lennart, eller HA-knutten, eller kanske Plymouthbrodern. Den visar kärnan i extrema sekters dragningskraft och hur längtan efter stadga, trygghet och tröst är sektens livselixir.

”Det svider i hjärtat” öppnar för nya förklaringsmodeller men ger inga definitiva svar. Utanförskapet är den tydligaste faktorn. Till det kommer globalpolitiken i form av USA:s angreppskrig mot delar av den muslimska världen (i vilket Sverige är en del genom vår vapenexport).

Den tredje faktorn är religionen. Men ”Det svider i hjärtat” handlar ganska lite om islam. Den handlar om individer. Filmen gör det än svårare att förstå den gängse mediedebattens envisa fixering vid religion, som känns ungefär lika relevant som att diskutera nynazister enbart utifrån deras upplevda fosterlandskärlek.

Jag tycker mig se en viss skillnad mellan islamister, HA och nynazister å ena sidan, och Plymouthbröder å den andra. Benägenheten att spränga folk i luften...

Som jag hävdade häromdagen, så är jag inte särskilt intresserad av de psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa. Utanförskap? Ja, kanske det. Men intressantare är vad som driver folk att vilja mörda och lemlästa urskiljningslöst. Där skiljer sig rekryteringen till Plymouthbröderna markant från rekryteringen till många muslimska samfund. Hatet kommer först, därefter väljer man mellan att bli nazist, kommunist, islamist eller MC-gangster.

Jag kan extrapolera en hel del om vilka som deltog i paneldiskussionen utifrån Hamréns påstående:

Paneldiskussionen efter visningen av ”Det svider i hjärtat” på Panora i Malmö i lördags blottade behovet av nya förklaringar. Alla är överens om att terrordåd mot civila inte är accepterade av islam.

Se mitt tidigare inlägg.

Mer nyheter om Iran

Två artiklar i den kristna tidningen Dagen är intressanta. Först rapporteras att vissa judar och kristna oroar sig för de iranska judarnas säkerhet. Andra gör det inte.

International Fellowship of Christians and Jews, IFCJ (internationella sällskapet av kristna och judar) samlar varje år in mångmiljonbelopp från evangelikaler i USA som vill skänka pengar till Israel. Nu utlovar IFCJ 10 000 dollar (65 000 kronor) till varje iransk jude som flyttar till Israel - och 82 har nappat på erbjudandet sedan projektet startade tidigare i år. IFCJ räknar med att ytterligare ett 60-tal ska utvandra till den judiska staten före årets slut.

De iranska judarnas historia är minst sagt komplex. Judar kom i större utsträckning till Persien i samband med den babyloniska fångenskapen, vilken startade 586 f Kr. Över tusen år innan islam grundades. Den gren av islam som är dominerande i Iran, shia, har varit fientligare till judar än sunni, den största grenen av islam. T ex har shia en legend som gör gällande att profeten Muhammed blev giftmördad av en judinna.

Det fanns judar som låtsades vara muslimer, men i hemlighet levde som judar. Ur en artikel av Shula Kope:

Den märkliga historien om Meshed-judarnas – Anusei Meshed, som de kallas på hebreiska – går tillbaka till en pogrom den 26 mars 1839, när en shiitisk pöbel angrep det judiska kvarteret, mördade 33 människor och sårade över ett hundra. De överlevande fick välja mellan att övergå till islam eller dö.
Många konverterade och antog muslimska namn. De byggde en moské och somliga gjorde till och med pilgrimsfärder till Mecka. Men bakom de tegelväggar som dolde deras hem tog många risken att följa judisk lag och tradition.
De följande årtiondena flyttade några från Meshed till Herat, omkring 300 kilometer bort, där de kunde leva fritt som judar. Meshed hade varit förbjudet för judar ända till mitten av 1700-talet. Staden är fortfarande islams heligaste i Iran – det är där som martyren imam Reza, shiiternas åttonde imam, har sin grav.
– Nader Shah, en av Irans mest betydande härskare, inbjöd judar att bosätta sig i staden efter sin segerrika återkomst från ett erövringståg till Indien. Han gjorde Meshed till huvudstad och kallade in judiska familjer för att bevaka hans skatter och stimulera ekonomin, berättar Moshe Hakimi, pensionerad rektor för en skola i Tel Aviv, som specialiserat sig på Meshed-gruppens historia.
Vid Nader Shahs död 1747 föll dessa familjer offer för förföljelse av fanatiska islamska ledare som ansåg att judisk närvaro i Meshed var ett helgerån.
Trots detta byggde församlingen i Meshed fyra synagogor, ett ritualbad, mikve, och en skola.
Enligt professor Amnon Netzer vid institutet för asiatiska och afrikanska studier vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem tvingades tiotusentals judar att omvända sig till islam under årens lopp, även före upploppet i Meshed.
– Det som gör fallet Meshed unikt är att de faktiskt förblev marraner i 100 år och därefter, år 1925 under shah Reza Pahlevis toleranta regim, återvände de som var kvar i Meshed officiellt till judendomen.
Han hävdar att skälet till att historien om dessa kryptojudar inte är så känd är att historieböcker i israeliska skolor inte ägnar uppmärksamhet åt judarnas historia i islamska länder.

Men det finns åtskilliga som fortfarande minns. Moshe Hakimi till exempel. Som pojke i Meshed var han bäst i klassen i Koran-kunskap, ett utmärkt skydd för den som inte ville märkas som jude. Men i en annan skola, i ett rum som var dolt för nyfikna ögon i de vindlande gränderna i hans stadsdel, studerade han judiska ämnen.
– När skolan var slut skickade läraren hem oss två i taget för att vi inte skulle dra uppmärksamheten till oss, berättar Hakimi.
Hans ögon glittrar när han talar om Meshed. Han talar en kultiverad, välformulerad hebreiska i långsamt, avmätt tempo och vokalerna rundas av hans persiska accent.
– Vi levde ett dubbelliv. I hemlighet var vi judar men för syns skull var vi muslimer. Jag minns när jag var sju år och satt bredvid min far i moskén och alla skulle gråta och klaga till minne av den shiitiske imamens död. Jag såg mig omkring och märkte att alla dolde ansiktet och låtsades gråta. Jag vände mig till min far och viskade: "Varför ser jag inga tårar?" Min far tystade mig. När vi kom hem förklarade han: "Det är bara för syns skull. Vi är judar. Vi gör det här bara för att de skall tro att vi är goda muslimer."

Fram till 1935 kallades landet Persien. Shahen Reza Pahlavi var en stor beundrare av Hitler, och ändrade officiellt namnet till Iran, vilket betyder "ariernas land". Han var däremot inte antisemit. Från Israels självständighet 1948 till den islamiska revolutionen 1979 var Iran Israels främsta bundsförvant i den muslimska världen. Den judiska minoriteten växte till och med, till följd av att en del av de 140.000 judar som flydde från Irak tog sin tillflykt till Iran, och stannade där.

Efter revolutionen blev situationen osäker. Det fanns ca 80.000 judar kvar i Iran vid revolutionen. De flesta utvandrade, majoriteten till USA. Ayatollah Khomeini deklarerade en fatwa som sa att judar skulle behandlas väl. (Dock ej Bahá'íer, mer om det nedan.) Khomeini gjorde skillnad på judendom och zionism. Judar var (och är) därför tillåtna att utöva sin religion. Samtidigt sattes ribban för Irans judar av den renodlat politiska rättegången mot, och därefter avrättningen av, den judiske ledaren Habib Elghanian. Dessutom var judar i mångt och mycket att betraktas som gisslan. Hela judiska familjer fick inte lämna landet samtidigt, utan någon var tvungen att stanna kvar som en försäkring att judar inte skulle emigrera till Israel.

---

Bábs helgedom i Haifa, Israel. Detta är Bahá'íernas näst heligaste helgedom.

Den andra artikeln talar om att Ali-Muhammad Varqa, en av Bahairörelsens stora ledare, har avlidit.

Lite vanvördigt kan man säga att bahaierna nu kastas handlöst ut i en ny tillvaro. Ali-Muhammad Varqa var nämligen den siste av rörelsens 50 ”Hands of the Cause of God” (händer som tjänar Guds sak), en liten ledargrupp som utsågs av bahais ursprungliga högsta ”väktare” fram till 1957.

Bahairörelsen har utsatts för grymma förföljelser sedan den islamiska revolutionen.

Samtidigt rapporteras nya övergrepp mot den utsatta bahai-minoriteten i Iran. Enligt rörelsens hemsida förstördes en begravningsplats med mer än 100 bahai-gravar i staden Najafabad i september. För-övarna använde grävmaskiner. I juli demolerades en begravningsplats i Yazd på samma sätt. Bahaier över hela Iran får hotelsebrev och flera har gripits; i Kermanshah dömdes en 70-årig man till 70 piskrapp och ett års fängelse för att ha ”propagerat för bahai och förtalat de sanna imamerna”.
- Förföljelsen i Iran har intensifierats efter den islamistiska revolutionen 1979. Först avrättades alla våra ledare. I dag förekommer en del mystiska dödsfall. Bahaier förvägras högre utbildning, deras pensioner konfiskeras och de avskedas från sina jobb. Statskontrollerade medier hetsar mot bahai, säger Douglas Moore och tillägger att bahaier under senare tid också har problem i Egypten där deras tro inte erkänns som religion och de därför inte kan få ut officiella identitetshandlingar.

Över 200 av rörelsens anhängare har mördats i Iran under åren 1978-1998.

Expressen på rätt spår

Dagens ledare i Expressen kräver sanktioner mot Iran, pga deras strävan efter att utveckla kärnvapen. Vad dessa vapen ska användas till vet alla - förinta Israel.

Den ansträngda iranska ekonomin (Iran tvingas importera bensin, eftersom de inte har kapacitet att raffinera oljan själva, och bensinpriset är löjligt lågt tack vare statliga subventioner) har fått ett uppsving av de höjda oljepriserna. Alla medel måste tas till för att hindra Irans efterlängtade kärnvapenkrig. Fredliga medel till att börja med.

Så se upp! Dadlarna i din affär kan komma från Iran! Likaså saffran till lussekatterna. Titta på ursprungsmärkningen, och köp inte iranska varor! Gör världen en tjänst och ta cykeln till jobbet!

Bojkotta Iran!

Uppdatering: Jag ser att Sydsvenskan är inne på samma spår.

Hatets drivkraft

På ledarsidorna i både SvD och DN kommenteras den nya filmen Det svider i hjärtat, i vilken filmaren Oscar Hedin söker anledningen att unga svenskar vill offra sina liv för islam. Skribenterna kommer till helt olika slutsatser. DNs anonyme ledarskribent skriver bl a:

Att vara muslim i väst innebär ofta ett socialt utanförskap. Islam lockar med innanförskap. Och det är ett innanförskap som är större, varmare och i viss mån mer fördelaktigt än det som andra religioner eller sekter erbjuder. Som Ralf Lennart i filmen, tidigare skinnhuvudet numera radikal muslim, konstaterar i sitt val av religion: islam är från A till Ö.

Muslim är inget man är på fredagar, det är man dygnet runt alla veckans dagar. Koranens levnadsregler gäller hela livet. Extrema uttolkare menar därför att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenligt med islam.
[...]
Några av männen i filmen framträder som sökande. Ralf Lennart är inte ensam om att ha ett kriminellt förflutet. Systern till Hassan, som lämnade Sverige för att offra sitt liv i Tjetjenien, berättar att brodern tidigare höll på med droger och ser hans kamp för jihad som ett annat uttryck för den verklighetsflykt som präglat hela hans liv.

Den Ralf Lennart som nämns bytte namn till Abdu-Raouf Wadman då han konverterade, och är på nätet känd som Abu Usama el-Swede. DN visar sin handlingskraft (ironi) genom att presentera 5 åtgärder:

Om vi i Sverige ska leta efter förklaringar måste vi börja där vi står. Här är vad som bör göras:

1. Bryt kopplingen mellan islam och utanförskap. Med arbetskraftsinvandring och en rörligare arbetsmarknad skulle vi kunna få en större muslimsk medel- och överklass också i Sverige. Det skulle minska stigmatiseringen.

2. Skilj på tro och terrorism. Islam är ett välkommet inslag i Sverige. Militant islamism är det inte.

3. Likställ världsreligionernas ställning i Sverige. Om svenska universitet erbjuder prästutbildning finns ingen anledning att inte också erbjuda imamutbildningar. Och om vi accepterar klockringningar bör vi också välkomna minareter och böneutropare.

4. Ställ krav på muslimska samfund, skolor och andra rörelser. Ska statsbidrag utgå ska företrädarna också ställa upp på samhällets liberala värderingar. Den aktör som bistår med råd, kontakter eller uppmuntran till terrorhandlingar har förverkat sin trovärdighet i ett demokratiskt, öppet samhälle.

5. Skärp den sociala kontrollen och uppmärksamheten så att fanatiker tidigare möter motstånd. Oscar Hedins film är ett viktigt bidrag till vaksamheten.

Per Gudmundson drar andra slutsatser:

Filmen presenterar tydligt de gemensamma nämnarna för denna första generation svenska heliga krigare. De skiljer sig inte från de faktorer som ofta finns i bakgrunden för andra som ställer sig utanför samhället. Socialt utsatta miljöer, osäkra hem- förhållanden, småbrott och strulighet i tonåren. Det mest slående exemplet är svenske konvertiten Ralf Lennart, mest känd på internet som propaganda-spridaren Abu Usama el Swede, som innan han blev jihadist hunnit vara både nazist, fotbollshuligan och våldsbrottsling.

Den här bilden stämmer inte riktigt med vad vi vet om jihadister i andra länder. Ingen undgick väl sommarens ”läkare utan gränser” i Storbritannien, och den stora förekomsten av ingenjörer i terroristgrupper är väl belagd. Kanske beror skillnaden, som Oscar Hedin antydde när jag talade med honom efter filmen, på att Sverige har haft ett annat invandringsmönster än exempelvis England. Arbetskraftsinvandring och kolonial historia har där skapat en muslimsk medelklass som Sverige, som mest haft asylinvandring, ännu inte har.

Hedin vill förstå varför, och han lyckas bra med att förmedla det i filmen. Men som terrorism- forskaren Magnus Norell sade i en intervju angående filmen så hjälper denna förståelse bara en bit på vägen. Den lär oss inte hur vi löser problemet, och den hjälper oss inte att undvika konflikt.

Frågan är snarast hur nästa generation martyrer kommer att se ut. Filmen ger en ledtråd. I en moské i Helsingborg får man se den unge och karismatiske svenske predikanten Anas Khalifa hålla i en perverterad variant av kyrkans barntimmar. Han förklarar inför tindrande barnaögon att paradiset har hundra särskilda nivåer bara för dem som blir martyrer och offrar sitt liv i strid för sin religion. De närvarande föräldrarna nickar gillande.

Egentligen anser jag att man bör ställa två frågor:

1. Vad driver människor i "västvärlden" (framöver skippar jag citationstecknen) att konvertera till Islam?
2. Varför för islam krig mot västvärlden?

Den första frågan har inget enkelt svar. Islam, liksom alla religioner, finns i många varianter. De psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa, oavsett vilken religion det handlar om, intresserar mig inte nämnvärt. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan rekryteringen till sekter som sjunger sånger, talar i tungor och botar cancer med handpåläggning å ena sidan, och sekter som predikar folkmord, spränger pendeltåg och har militär träning i Afghanistan å den andra. Det handlar om hat som ideologisk kärna.

Det finns säkert en uppsjö med anledningar att folk söker sig till hatiska ideologier - vänsterextremism, nazism, islamism. Har man väl tagit steget in i någon av dessa hatideologier så är steget inte långt till någon av de andra. Exemplen är otaliga på övergångar mellan dessa grupper, och de har ett långtgående samarbete, vilket jag ska skriva om i ett separat inlägg längre fram. Ovan nämnde Abu Usama el-Swede är ett exempel på övergången nazism-islamism. Karolina Matti är ett exempel på övergången vänsterextremism (syndikalism i hennes fall)-nazism.

En gemensam faktor för dessa ideologier är hatet mot USA och judar. Idag har islamismen en långt större dragningskraft än för bara några år sedan. Ökningen kan bero på många saker - krigen i Irak och andra länder, det stora antalet muslimer (däribland många islamister) som kommit till västvärlden, de näst intill obegränsade resurserna i islamisternas händer. Men framför allt är anledningen att islamisterna inte vilar på sina lagrar, utan genomför terrordåd på terrordåd, och det i stor stil. En våt dröm för varje politisk ligist som tycker det blivit segt att gå omkring med knogjärn i fickan och leta lite action.

Den andra frågan är lättare att besvara. Och nej, det handlar inte om en reaktion på förtryck eller kolonialism. Muslimer har inte utsatts för detta i högre grad än andra folkgrupper, och definitivt inte av USA eller judar. En avhoppad islamist, Hassan Butt, skrev i en mycket läsvärd artikel i brittiska The Observer i somras:

When I was still a member of what is probably best termed the British Jihadi Network, a series of semi-autonomous British Muslim terrorist groups linked by a single ideology, I remember how we used to laugh in celebration whenever people on TV proclaimed that the sole cause for Islamic acts of terror like 9/11, the Madrid bombings and 7/7 was Western foreign policy.

By blaming the government for our actions, those who pushed the 'Blair's bombs' line did our propaganda work for us. More important, they also helped to draw away any critical examination from the real engine of our violence: Islamic theology.

Svårare är det inte. I ett tidigare inlägg nämnde jag att JK Göran Lambertz inte ansåg det olagligt att moskén på Södermalm sålde kassetter som uppmanade till folkmord på judar. Han menade att hetsen var ett led i en konflikt (den arabisk-israeliska)...

där stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag i den retorik som omger konflikten.

Vad han medvetet blundar för är att

• "traditionen" att kalla judar för bröder till apor och grisar kommer från koranen.
• uppmaningen att utrota judarna kommer från Haditherna, dvs nedtecknade vittnesmål om Muhammeds liv och uttalanden.

Muhammed dog år 632, och satte aldrig sin fot i dagens Israel. Muslimerna ockuperade Jerusalem först 6 år efter hans död, så en arabisk-israelisk konflikt fanns helt enkelt inte när detta skrevs. Däremot fanns det en konflikt mellan islam och judar. Muhammed hade väntat sig att judarna glatt skulle anamma hans nya religion, och blev hatisk när det visade sig att han hade fel. Därför lät han slakta ett stort antal judar i Medina när han invaderade staden. Detta är konfliktens kärna - islam hatar judar just för att Muhammed gjorde det.

Som jag sa finns det olika riktningar inom islam, liksom i alla religioner. Men hatet mot judar är inget perifert eller nytt påfund inom islam. Att säga som Moualla Mourtada gjorde i SvD

Vi som verkligen är troende muslimer, närmare 1,5 miljarder världen över, blir offer för en liten grupps handlingar. Extremisterna utgör inte ens en procent av alla muslimer.

är befängt. Vem är han att göra sig till sann uttolkare av koranen? Ingen, lika lite som Åke Green har monopol på kristendomens syn på homosexualitet. Ur luften tar Mourtada siffran "inte ens en procent" som mått på extremismen inom islam. Hur stämmer det med verkligheten?

I en undersökning 2004 var 65% i Pakistan, 55% i Jordanien och 45% i Marocko positivt inställda till Usama bin Ladin. En annan undersökning i Storbritannien visade att 6% av de brittiska muslimerna ansåg att 7/7-bombarna agerade i enlighet med islams sanna principer, och 7% ansåg att självmordsattacker mot civila i Storbritannien kan vara berättigat.

Det är dags att vakna och inse att vi befinner oss i krig!

Vems ansvar?

I SvD läser jag att Amnesty kräver att Libanon ska sluta diskriminera de palestinska flyktingarna. Är det en nyhet? Nej. Dessutom säger Amnesty

att ansvaret för flyktingarnas situation inte bara ligger hos den libanesiska regeringen, utan också hos Israel, andra länder i regionen och det internationella samfundet

Är det en nyhet? Nej. Att Amnesty i vanlig ordning tycker att Israel bär skulden får knappast några ögonbryn att höjas. Något förvånande är väl att de för en gångs skull inte enbart lastar Israel.

En stilla undran...vad exakt förväntas Israel göra åt saken? Vad skulle Israel gjort annorlunda i det förgångna?

Scenario 1) Israel förväntas låta palestinska flyktingar återvända till Israel. Av de 726.000 ursprungliga flyktingarna har det blivit miljoner. Alltså leder detta scenario till att den judiska staten förvandlas till ytterligare en (den 57:e tror jag det skulle bli) muslimsk stat, och därmed är vi tillbaka på ruta 1 - judar i minoritet förföljs av religiösa skäl. Precis det var anledningen att judarna flydde till Israel för 100 år sen.

Rättvisan kräver att de palestinska flyktingarna antingen får återvända eller får ersättning för förlorad egendom. Naturligtvis! Men det är dags för omvärlden i allmänhet, och den rasistiska vänstern i synnerhet, att betrakta konflikten i sin helhet. Den började inte med fördrivningen av araber 1948, utan är mycket äldre än så.

Det finns tre flyktingproblem i konflikten:

• Judiska flyktingar från Europa. Över två miljoner.
• Judiska flyktingar från arabvärlden och Iran. Ca 900.000.
• Arabiska flyktingar från Israel. Ca 726.000.

Samtliga dessa har tvingats lämna allt de ägde och samtliga borde ha samma rättigheter, och de som menar att rättvisa är vägen till fred (vilket jag tror är en illusion, tyvärr) borde inse att alla dessa rättigheter måste tillgodoses på ett bräde i så fall. Israel skulle ha allt att vinna på att rättvisa skipas, men det kommer aldrig att ske. Min fars föräldrahem i Ungern plundrades när familjen deporterades till Auschwitz, och inte ett öre fick han i kompensation. I Polen beräknas värdet av enbart de fastigheter som stals från judar under kriget uppgå till 30 miljarder dollar. Inte ett öre där heller. I arabvärlden beslagtogs enorma tillgångar, framför allt i Bagdad. Gissa hur mycket kompensation som betalats ut därifrån...

Scenario 2) Israel bär skulden därför att man aldrig borde fördrivit palestinierna. Efter 28 års arabisk terror, mitt under brinnande krig, i vilket araberna skryter med att de ska ställa till ett blodbad, när den största judiska staden (Jerusalem) är omringad och belägrad och judarna där saknar förnödenheter, när judarna kastas ut från Hebron och Gaza, när man för sin överlevnad är tvungen att lita till frivilliga besättningar som flyger in nermonterade haubitsar och Messerchmitts från Tjeckien, då förväntas man...ja, vad? Sätta upp domstolar och pröva varje arab enskilt?

Och varför krig överhuvudtaget, tror ni? Brunvänstern är väldigt förtjust i att utmåla FNs delningsplan från 1947 som djupt orättvis. Judarna tilldelades ju enligt den 55% av Palestina. Det är tur för brunvänstern att det finns så många som inte orkar läsa delningsplanen. Den judiska staten (inte judarna) tilldelades 55%, varav merparten var (och är) obrukbar öken. Men det viktiga i sammanhanget är att inget land överhuvudtaget skulle byta ägare. Gränserna drogs utifrån demografin. Araber i Israel skulle få stanna där och behålla sina ägor, judar i den arabiska staten skulle få stanna och behålla sina ägor där. Låter det orättvist? Araberna var kanske rädda att judarna skulle behandla dem som judar själva blivit behandlade i arabländerna...

Så förlåt mig att jag inte upprörs över att Amnesty rapporterar:

...finns det familjer med tio personer som tvingas leva i ett rum. Bostäderna består ofta av baracker i korrugerad plåt utan riktiga tak, ventilation eller sanitära anläggningar.

Här är en bild av ett judiskt flyktingläger i Israel på 50-talet:
Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Israels förre president, Moshe Katsav, är flykting från Iran. Han bodde i ett sånt här tältläger, och hans lillebror Zion drunknade vid 2 månaders ålder då tältlägret översvämmades. Men vem känner till sånt i Sverige? Knappast någon, för judar är ju aldrig flyktingar i våra vänstervridna mediers ögon.

Lessing som rondellhund - Akademin rasande!

Jag dristar mig att publicera en teckning av Doris Lessing som rondellhund. Ett sånt helgerån, va?

Nu förväntar jag mig att få se Svenska Akademien löpa amok, med Horace i spetsen!

Bojkotta Iran!

Idag rapporteras det om Irans president Ahmadinejads tal på Columbia University. Biljetterna till spektaklet gick tydligen åt som smör i solsken. Vad hade han då att säga för att berika studenterna? Tja, dels informerade han dem om att det inte finns några homosexuella i Iran. Det vore väl förhastat att säga emot honom på den punkten utan att ha bevis för motsatsen (då skulle väl Bulten i Bo dyka upp som gubben i lådan och kräva bevis för existensen av iranska bögar och/eller flator)...låt oss i stället konstatera att de två iranska pojkarna på bilden nedan, 16 respektive 18 år gamla, som avrättades i staden Maashad för att de var homosexuella, kanske var de sista bögarna i Iran.

Vidare upplyste han oss om att Irans kärnteknikprogram enbart syftar till fredlig energianvändning. För några månader sedan lyssnade jag till den moderate riksdagsmannen och medlemmen i Europarådet Göran Lindblad. Han berättade att han på ett möte med IAEA fått förklarat för sig av en fransk expert på kärnteknik vad som skiljer civil kärnteknik från militär, och att Irans program till 100% är militärt.

Ahmadinejad medgav dessutom att Förintelsen kan ha inträffat. Det blev ju ett sånt rabalder kring några teckningar i danska Jyllands-Posten för ett tag sen, nån som minns? Eftersom det var så uppenbart att judar låg bakom denna hemska provokation, så utlystes i Iran en internationell teckningstävling kring temat Förintelsen. Nu säger sig Ahmadinejad bara undra vad Förintelsen, om den verkligen ägde rum, har med palestinierna att göra.

Den 24:e april 2006 sa Ahmadinejad i ett tal att Israels judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa. Många, däribland islamologen Jan Hjärpe, tyckte att Ahmadinejad hade en poäng där. För dem som känner till att hälften av Israels judiska befolkning har rötter i muslimska länder, och att Ahmadinejads israeliske presidentkollega vid tillfället för hans utspel, Moshe Katsav, själv är flykting från Iran, är uttalandet obegripligt.

Inte en dag för tidigt!

Både DN och SvD rapporterar att Israel beslutat betrakta Gazaremsan som en "fientlig enhet".

- Denna åtgärd kommer att lägga grunden för sanktioner mot Gaza, såsom stopp för leveranser av gas, el och vatten. Blockaden kommer att införas gradvis, förklarade tjänstemannen, som uttalade sig anonymt.

Det var på tiden! Låt någon annan stå för Gazaremsans försörjning. Hela världen (utom de oljestinna arabstaterna) står i kö för att överösa palestinierna med bidrag. Palestinierna är historiens mesta mottagare av ekonomiskt bistånd per capita, utan att någonsin ha befunnit sig i närheten av det ekonomiska bottenskiktet. Och följden? Tja, ta en titt på följande graf från CAMERA (Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America).

These statistics do not mean that foreign aid causes violence; but they do raise questions about the effectiveness of using foreign donations to promote moderation and combat terrorism. The graphs reveal that the increased budgetary aid to the Palestinian government after the start of the second Intifada in September 2000 was accompanied by a corresponding increase in the number of Palestinian homicides in 2001 and 2002. After mid-2002, Israeli countermeasures against suicide bombers began to reduce the number of Israeli dead. By August 2003, the first portion of the security barrier was in place, leading to a rapid decline in homicides in 2003. The appointment of Salam Fayyad, a moderate technocrat, to the finance ministry in late 2002 also resulted in reduced aid as Israeli tax revenue was restored to the Palestinian government. While Israeli countermeasures reduced the number of Israeli victims, Palestinian factional violence took an ever increasing toll. When including Palestinian victims of Palestinian violence as well as Israeli victims, the correlation between aid and homicides continues beyond 2003.

Är det någon som blir förvånad? Kan det vara så enkelt att det krävs pengar för att skaffa vapen, som exempelvis de raketer som dagligen regnar ner över Sderot, avskjutna i Gazaremsan?

Det finns inte längre några judar i Gazaremsan. Den långa judiska närvaron där bröts första gången år 61, då romarna förvisade judarna därifrån. De kom tillbaks, men försvann igen 1799, då Napoleons här förde med sig en epidemi. Judarna kom tillbaks igen på 1800-talet, men deporterades av turkarna under 1:a världskriget. Efter kriget kom judarna tillbaks igen, men fick fly under de arabiska judeförföljelserna 1929. 1946 grundades kibbutzen Kfar Darom, men judarna fick återigen fly när Gazaremsan ockuperades av Egypten 1948. Israel ockuperade remsan under Sexdagarskriget 1967, och judiska bosättningar började byggas tre år senare. Alla dessa utrymdes 2005.

Nazisters nyhetsvärde

Alla nazister är inte lika intressanta i nyhetsrapporteringen. Om detta beror på nyhetsredaktionernas preferenser eller på nyhetskonsumenternas dito eller bäggedera låter jag vara osagt. Igår rapporterade SvD om ett gäng nazister som gripits i Israel.

Bild på det israeliska nassegänget.

Ett liknande fall blev löpsedelsstoff för Metro för nåt år sen. Nazisterna är ryssar som invandrat till Israel och fått medborgarskap enligt lagen om återvändande, vilken garanterar judar och personer med minst en judisk far- eller morförälder israeliskt medborgarskap.

Att lagen leder till absurditeter är uppenbart, men dess syfte är lovvärt och att avskaffa den vore idiotiskt. Israels främsta raison d'être är att skydda judar från de förföljelser de utsätts för i kristna och muslimska länder. Liknande lagar finns i Armenien, Bulgarien, Finland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Japan, Kina, Kiribati, Kroatien, Libanon, Polen, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Serbien, Slovakien, Spanien, Sydkorea, Turkiet, Tyskland, Ukraina och Ungern.

Jackie Arklöf - ironisk nazist.

Ironin i judiskättade nazister som företeelse går knappast någon förbi, men det är ingalunda unikt. Vem minns inte svensken Jackie Arklöf, som var nazist och långt ifrån det ariska idealet? Och visst kan jag förstå att det är kul att frossa i dessa absurda företeelser, även om de är marginella. Blonda nazister med blå ögon är inte lika hett nyhetsstoff.

Tyvärr är inte nazister en marginell företeelse i Levanten. De fick ju de facto egen majoritet i det palestinska parlamentsvalet. Läs exempelvis ett utdrag ur Hamas programförklaring, där judarna (här bara kallade "fienderna") beskylls för att ligga bakom bägge världskrigen:

"Article Twenty-Two: The Powers which Support the Enemy
The enemies have been scheming for a long time, and they have consolidated their schemes, in order to achieve what they have achieved. They took advantage of key elements in unfolding events, and accumulated a huge and influential material wealth which they put to the service of implementing their dream. This wealth [permitted them to] take over control of the world media such as news agencies, the press, publication houses, broadcasting and the like. [They also used this] wealth to stir revolutions in various parts of the globe in order to fulfill their interests and pick the fruits. They stood behind the French and the Communist Revolutions and behind most of the revolutions we hear about here and there. They also used the money to establish clandestine organizations which are spreading around the world, in order to destroy societies and carry out Zionist interests. Such organizations are: the Freemasons, Rotary Clubs, Lions Clubs, B’nai B’rith and the like. All of them are destructive spying organizations. They also used the money to take over control of the Imperialist states and made them colonize many countries in order to exploit the wealth of those countries and spread their corruption therein. As regards local and world wars, it has come to pass and no one objects, that they stood behind World War I, so as to wipe out the Islamic Caliphate. They collected material gains and took control of many sources of wealth. They obtained the Balfour Declaration and established the League of Nations in order to rule the world by means of that organization. They also stood behind World War II, where they collected immense benefits from trading with war materials and prepared for the establishment of their state. They inspired the establishment of the United Nations and the Security Council to replace the League of Nations, in order to rule the world by their intermediary. There was no war that broke out anywhere without their fingerprints on it"

Fatahs käcka ungdomsrörelse.

Hezbollah har samma hälsning...

...liksom Arafats anhängare.

Detta parti fick alltså mer än hälften av rösterna. Det näst största partiet, Fatah, är inte mycket bättre. Hitlerhälsningen har anammats av deras ungdomsrörelse, liksom den gjorts av Hezbollah.

Efter 2:a världskriget fann många nazister en fristad i arabländerna. Värst var Syrien, där Alois Brunner fortfarande tros leva i bästa välmåga.

Nazismen hade dock ett starkt fotfäste i arabländerna redan innan kriget. Stormuftin av Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini, hjälpte under kriget till att rekrytera muslimer på Balkan till SS.

1-2 juni 1941 mördades några hundra judar i Bagdad i en nazistisk (arabisk) pogrom, känd som Farhud.

Det finns fler exempel som alla har en sak gemensam - de skedde långt innan det fanns en enda palestinsk flykting.