Jag läser att Israel kommer att återuppta bränsleleveranserna till Gazaremsan på onsdag. Ingen blir förvånad. En aldrig sinande ström av mat, mediciner och bränsle färdas från Israel till Gazaremsan, och i andra riktningen färdas raketer (Qassam- och Grad-) och palestinier som söker sjukhusvård. Det kallas asymmetrisk konflikt. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare.
Vad hindrar Ryssland från att förse Gaza med olja? Eller Egypten?
Ni som läser någon av ovan länkade artiklar...tänk efter nu! Var får Israel sin olja ifrån? Här kan ni läsa om det. Det borde inte komma som någon överraskning att arabländerna vägrar sälja olja till den sionistiska fienden. Undantaget är Egypten, som i fredsuppgörelsen 1979 förpliktade sig att låta Israel lägga bud på olja som Egypten inte själv behöver. Men den olja Israel importerar från Egypten stod år 2000 enbart för en åttondel av Israels import.
Fram till den islamiska revolutionen i Iran 1979 importerade Israel olja därifrån. Sedan stängdes även den kranen.
Så var kommer oljan ifrån? Svaret är att det mesta kommer från Ryssland och andra f d Sovjetrepubliker. Tidigare har man importerat mycket från Angola, Colombia, Mexiko och Norge.
Återigen, vad hindrar Ryssland eller Egypten att förse Gaza med olja? Ingenting! Men varför försitta chansen att skälla på judarna?
Sådana är perspektiven idag. Arabländerna har i över 30 år vägrat exportera olja till Israel, och ingen bryr sig. Men när Israel vägrar sälja den olja man själv importerat långväga ifrån till ett område som dagligen beskjuter dem med raketer, då djävlar får det vara nog!
I januari, i Mörkret sänker sig över nyhetsrapporteringen, skrev jag om hur israeler riskerar livet för att förse Gazaremsan med energi, och förra veckan, i Vad hände sen?, skrev jag om två av dessa arbetare som mördades av palestinier just för att de förser Gazaremsan med energi.
Oleg Lipson
Lev Cherniak
En "vild gissning": trots att bränsleleveranserna återupptas kommer Hamas göra gällande att Israel orsakar en humanitär kris. Propaganda über alles.
The enclave's 1.5 million people were still short of fuel on Sunday, four days after militants attacked the terminal in Israel from which fuel is pumped to Gaza. Western officials confirmed Israeli statements that some two days' supply of gasoline and diesel were lying untapped in tanks in Gaza.
Hamas said Israel was causing a fuel crisis, while Israel accuses the Islamists of engineering shortages. Palestinian fuel distributors said they were on strike in protest at Israeli limits on their imports of fuel, and denied any Hamas role.
Ibland undrar jag vad det är som gör européer i synnerhet så benägna att svälja Hamas propaganda. Är det månne deras charm?
Än en gång...jag har nu på tok för mycket att göra för att hinna blogga regelbundet, men jag ska göra mitt bästa för den trogna läsarskarans skull. Idag tänkte jag följa upp några tidigare bloggposter.
Fyra av dem kommer efter förhandlingar med åklagaren att få fängelsestraff mellan 15 månader och 4½ år. För de återstående fyra nazisterna har förhandlingarna inte slutförts.
Åtminstone texten i JP har redigerats under torsdagen, för när jag läste artikeln tidigare stod där om kräkens ångerfullhet. De flesta tog nu helt avstånd från sina brott, och någon ville till och med tjänstgöra i armén. Dream on...
When I was still a member of what is probably best termed the British Jihadi Network, a series of semi-autonomous British Muslim terrorist groups linked by a single ideology, I remember how we used to laugh in celebration whenever people on TV proclaimed that the sole cause for Islamic acts of terror like 9/11, the Madrid bombings and 7/7 was Western foreign policy.
By blaming the government for our actions, those who pushed the 'Blair's bombs' line did our propaganda work for us. More important, they also helped to draw away any critical examination from the real engine of our violence: Islamic theology.
I januari, i Mörkret sänker sig över nyhetsrapporteringen, skrev jag om Hamas propagandakupp då de (inte Israel) mörklade Gazaremsan. Jag citerade då Miko Zarfati, som arbetar på Israel Electric Corporation, som beskriver den absurda situationen, där israeler, bl a vid kraftverket i Ashkelon, arbetar för att försörja Gazaremsan med elektricitet, under konstant beskjutning med Qassam- och numera även iranska Gradraketer:
"This is Palestinian spin. No one has stopped the supply of electricity to the Strip," Zarfati told Ynet. He claimed that his employees worked day and night in a power plant in Ashkelon while putting themselves in danger of being hit by Qassam rockets falling in the area. [...] "The situation is totally absurd. We're continuing to supply them electricity despite the (demand) overload for electricity in Israel and despite the fact that Israeli residents and Electric Company workers that are being sent to Gaza Vicinity communities are under threat from Qassam rockets," Zarfati railed.
"The Electric Company sends people to fix power outages that are caused from the Qassam barrages everyday in Sderot and the Gaza vicinity and more than one worker has already been injured in these rocket attacks."
Nu har två av de israeler som arbetar för att försörja Gazaremsan mördats (SvD 1, 2, 3 Sydsvenskan 1, 2). De mördade var Oleg Lipson, 37, från Uzbekistan och Lev Cherniak, 53, från Ryssland.
Oleg Lipson
Lev Cherniak
Båda arbetade som tankbilsförare, kuggar i det maskineri som försörjer Gazaremsans befolkning med förnödenheter. Just det maskineri som Hamas vill sabotera. Alltid läsvärde Dick Haas skriver:
Enligt Hamas uttolkning av den egna läran, Islam, är krig mot judarna alltid något lovvärt, för sådana krig anfördes av Muhammed själv, och om judarna försvarade sig, så var det något otillåtet och ett uttryck för ren ondska. Det är Hamas teologiska världsbild i klartext.
Av samma skäl låtsas Hamas inte om att ca 70 långtradare med livsmedel och medicin kör in i Gaza från Israel i stort sett varannan dag. Elverket i Gaza förser bland annat stadens sjukhus med ström, strömmen produceras med hjälp av dieseloljan från Israel, som levereras via Karni-terminalen direkt till elverket i remsan. Ett sabotage mot Karni-depån skulle med andra ord kunna användas som ännu ett "bevis" för att israelerna gör sitt bästa för att förpesta tillvaron för befolkningen i Gaza.
Hamas har ofta i det förflutna låtit förstå att det är så man vänder den egna propagandan mot Israel. De israeliska källorna byggde sina resonemang på vad man hört tidigare från Hamas-håll. Hur som helst skulle Hamas via attacken vid Karni ha förberett en planerad stormning av gränsen i södra änden av remsan, gränsen mot Egypten och Sinai. Där är tusentals egyptiska soldater på plats för att förhindra en upprepning av Hamas sprängning av gränsmuren i januari i år, då det beräknas att närmare 200 000 Gazabor stormade in i Egypten för att köpa förnödenheter, matvaror och annat, som Hamas med flit undanhöll Gazaborna. Man förde inte varorna vidare till de lokala grossisterna i remsan.
Oleg Lipson begravs
Lev Cherniaks fru Leah till vänster och Oleg Lipsons fru Jana i mitten
Attacken mot oljedepån Nahal Oz föregicks av en strid mellan israeliska soldater och palestinier vid Kissufim på Gazaremsan. En enhet ur den israeliska armén genomsökte området på jakt efter terroristernas infrastruktur. Det är vanligt med krypskytte mot de israeliska jordbruken runt Kissufim. Enheten hamnade i ett bakhåll och en israelisk soldat sköts ihjäl.
Den stupade israeliska soldaten var Sayef Bisan, 21, drusisk arab från Galiléen.
Sayef Bisan
Allt tyder på att propagandasegern i vintras gav Hamas mersmak. En officer i israeliska armén, Nir Press, uttalar sig i Ynetnews:
Hamas is presenting a distorted picture of reality in the Gaza Strip and creating a phony humanitarian crisis in order to score points, a senior IDF officer charged Thursday evening.
Referring to the latest terror attack at Nahal Oz, Colonel Nir Press, who heads the Erez Crossing Coordination Office, told Ynet that the attack is part of the campaign led by Hamas, aimed at "creating a false display of crisis in order to gain international legitimacy."
The claims made by Hamas regarding a supposed humanitarian crisis in the Strip have turned out to be false, Press said.
"The buds of this phenomenon emerged at the end of 2007, when we heard claims that gas used by hospitals in Gaza has run out, making it impossible to use operation rooms," the senior officer said. "We immediately brought in large quantities… Hamas' objective in that case was to direct an accusatory finger at Israel, as if it undermines the operation of hospitals."
Press said Hamas established a special body, The Popular Committee for Fighting the Siege on the Gaza Strip, in order to make accusations against Israel.
"For example, they started to count the number of patients who died of disease in the Strip and blamed us for failing to provide treatment," he said. "When the list reached 60 people we undertook a thorough examination and discovered that 20 of them were treated in Israel, while the rest did not even ask to enter Israel for treatment."
"In the past year, the defense establishment allowed more than 7,000 patients and a similar number of escorts to enter Israel for treatment," he said. "Had these 40 patients asked for it, they would have received the same permit."
"Hamas realizes that its situation on the Palestinian street is difficult, and every such accusation resonates in the media and creates international support," Press added. "In reality, the ones who cut off the electricity supply in January were Hamas."
Mycket jobb ger lite tid till bloggning, men ett litet svep genom det svenska medieträsket kan jag bjuda på, och samtidigt passa på att visa upp fyra av den rasistiska vänsterns trynen.
Al-Qaidas andreman, Ayman al-Zawahiriuppmanar till kamp mot judar (inte israeler eller sionister). Behövde han göra det? Det var liksom underförstått...
I SvD läser jag att vissa delar av den svenska intelligentian bibehåller sin låga kvalitet. Islamologen Jan Hjärpe har tidigare tyckt att Irans president Ahmadinejad hade en poäng när han i ett tal den 24:e april 2006 sa att Israels judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa, vilket jag skrev om här. Att hälften av Israels judiska befolkning har rötter i muslimska länder, och att Ahmadinejads israeliske presidentkollega vid tillfället för Ahmadinejads utspel, Moshe Katsav, själv är flykting från Iran, bekommer inte Hjärpe.
Jan Hjärpe, tänker så det knakar.
Denna gång har Hjärpe lagt pannan i djupa veck:
Jag menar att vi nu ser en ganska tydlig sekulariseringsprocess i den muslimska världen. Maktens religiösa legitimitet underkänns av dem som är mest religiöst engagerade. Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet. Oppositionen med religiöst språk kommer så – som vi har sett i det palestinska valet, liksom i Egypten och i Pakistan – att lieras med strävan efter demokrati (så som ”folkrörelserna” i Sverige gjorde). Då blir det nödvändigt för makten att finna andra grunder än det religiösa för sin legitimitet.
Genom kravet på mer religion i samhället blir det istället mindre. Den religiösa aktiviteten ökar, men staten sekulariseras på sikt.
Ja, just det, Jan...tydliga tecken på sekularisering.
Mats Skogkär (Sydsvenskan) ställer sig något tveksam till den respekterade islamologens skarpsinniga slutsatser:
För några veckor sedan uppmärksammades en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. En slutsats av denna framstår som tämligen otvetydig: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar.
Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia – den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel – skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. I Egypten och Pakistan ansåg en klar majoritet att sharia borde vara den enda juridiska källan. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.
Flera artiklar ger bilden av att Fatah är i krig med islamister (SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 och Sydsvenskan 1, 2). Det påminner mer om maffiakrig.
Men Bitte Hammargren (SvD) vet naturligtvis var skon skaver. Hon har letat upp "Khalil Shikaki och hans Palestinian Center for Policy and Survey Research, vars mätningar både statsmakter och analytiker runt om i världen brukar följa noga – även om det inte lyckades förutsäga Hamas valseger 2006", och Shikaki kan förtälja att:
Det har skett en markant förändring i den palestinska opinionen. Under de senaste tre månaderna har stödet för Hamas ökat kraftigt, medan tilltron till president Mahmoud Abbas har avtagit, också på Västbanken. [...] [B]rytpunkten kom när Hamasaktivister stormade gränsbarriären i det instängda Gaza i januari, vilket följdes av israeliska räder mot Gaza som skördade 130 dödsoffer, samtidigt som raketbeskjutningarna mot civila i Sderot och Ashkelon ökade i intensitet och attentatet mot en judisk religiös skola i Jerusalem, vilken står bosättarhögern nära, ledde till åtta döda.
Jag antar att Bitte kände sig extra nöjd när hon hittat en så pålitlig analytiker (synd på den där missade valprognosen) som vet hur man sammanfattar på ett så kärnfullt sätt. Det vore väl onödigt att komplicera saker och ting. Läsare kan ju knappast förväntas ha något utbyte av en kronologi. Försök själva, och se om ni hänger med:
Den 27/2 sprängs den 47-årige fyrabarnspappan Roni Yichiyah till döds i Sderot av en raket.
Ambulanspersonal för bort Roni Yichiyah, som dör strax efteråt av skadorna.
Därefter slår Israel till mot Hamas. Enligt en palestinsk medborgarrättsgrupp, oberoende av Hamas, miste Hamas och dess allierade (såsom Jihad) mellan 97 och 105 väpnade män, medan antalet civila dödsoffer uppgick till ca 27. Hamas använder rutinmässigt civila som "sköldar".
Den 6/3 tar sig en palestinier in i en judisk skola och skjuter ihjäl 8 personer. Många skadas. Hamas tar stolt på sig ansvaret.
Se, så komplicerat allting blev. Lika bra att säga att allting skedde samtidigt, annars förleds man att tro att israelerna agerar rationellt. Med palestinierna föreligger naturligtvis ingen sådan risk, och heller inget krav. Några kallar Gazaremsan för ett utomhusfängelse. Jag tycker att "dagis" är en bättre jämförelse. Inga krav ställs. Mat skickas in i ena änden (några hundra långtradare per vecka forslar in förnödenheter från Israel, inte ett lingon från Egypten), och ut kommer bara skit. Detta leder mig till den första nyansen av brunvänster. Jens Börjesson, ordförande för Ung Vänster i Blekinge, har skrivit en smått fantastisk insändare i Blekinge Läns Tidning den 12/3. Hans insändare är ett svar på en tidigare insändare av en israelisk kvinna, och han inleder med att kritisera henne:
I det inlägg som skrevs om Israel–Palestina-konflikten kunde man tydligt se vem som talade. Var det en av dem som dagligen blir trakasserade av israeliska bosättare? Eller en av dem som inte kan få den sjukvård de behöver tack vare återkommande isoleringsblockader av mediciner? Lever hon vid sidan av den åtta meter höga betongmuren, som hon måste passera för att ta sig till jobbet varje dag?Var hon en av dem som blev nedskjuten av israelisk militär efter att ha fredligt demonstrerat mot ockupationsmakten?Var det en av dem som lever i ett totalt misär tack vare en ohuman ockupationspolitik?
Tragiskt nog tror jag inte han är medveten om vilket självmål han gör - en bleking som läxar upp en israel om krigets allvar. Även Börjesson sopar undan kronologin ovan och gör följande sammanfattning (min fetstil):
För någon helg sedan rapporterades en israelisk offensiv in i Gazaremsan. Resultatet var flera 100 döda palestinier och ett halvt dussin israeler. Anledningen var just att en av de palestinska ropen på hjälp i form av en raket hade träffat sitt mål.
Som sagt...ett stort dagis. Och så en storstilad sorti, när ordföranden för Ung Vänster i Blekinge briljerar med sina historiekunskaper:
Kriget började år 1948 då israelerna intog ett redan befintligt land.
Ung Vänster och Vänsterpartiet är emot betyg inte bara i historia, utan i alla ämnen...
Människor i Gaza upplever den värsta situationen på 40 år. [...] Vi SSU:are är besvikna och bestörta över omvärldens reaktion efter det val där Hamas vann makten. Vi menar att omvärlden, och därmed också Sverige, bär ansvar för det ökade våldet. [...] Bildt skrev dessutom bara några dagar före sin utnämning under ett upprop tillsammans med 134 före detta premiärministrar, utrikesministrar och andra dignitärer från hela världen, där det bland annat står att vi bör ”stödja en palestinsk nationell samlingsregering och avsluta den politiska och ekonomiska bojkotten av den palestinska staten”.
Trots detta svek omvärlden och genomförde en förödande ekonomisk och politisk bojkott. Vilket vi nu ser vidriga skadeverkningar av.
Ibland märks det tydligt att brunvänsterns "debatt" till stor del går på autopilot. Ett exempel har vi här, där det är givet att Guteland ska bearbeta läsarna med "fakta från en rapport som Amnesty International, Rädda Barnen, Care och flera andra organisationer har publicerat nyligen" som framhäver palestiniernas lidande. Den tänkta effekten är sympati med palestinierna, och naturligtvis att skulden läggs på Israel.
Hade Guteland brytt sig om att reflektera över vad som sägs, skulle hon säkert helst ignorerat rapporten. Den värsta situationen på 40 år - i klartext betyder det att så illa som det är nu när Israel lämnat Gazaremsan har det inte varit sedan Gaza var ockuperat av Egypten. Den israeliska ockupationen var tydligen bra för Gaza.
Naturligtvis har vi dagisaspekten igen. Omvärlden bär skulden för våldet, och har gjort sig skyldig till svek i form av "en förödande ekonomisk och politisk bojkott".
För det första har pengarna fortsatt att strömma in. Carl Bildt inledde med att öka bidragen till palestinierna, men att inte kanalisera pengarna via Hamas. Vilket irriterar SSU.
Är vi skyldiga att stödja en nazistisk regim, bara för att den vunnit ett demokratiskt val?
Har kanske "omvärlden" tvingat palestinierna att välja mellan ett korrupt Fatah och ett nazistiskt Hamas? Jag trodde det var deras egna skapelser...
Guteland avslutar med SSUs kravlista:
1. Omedelbart stopp för det israeliska övervåldet. 2. Bestraffning av den israeliska invasionen. 3. Ett slut på de av Hamas understödda terroraktionerna. 4. Ett slut på bojkotten av Palestina och Gazaremsan. 5. Omedelbar dialog för att lösa de senaste kriserna. Carl Bildt måste kritisera omvärldens svek och inleda dialog med Hamas.
Punkt ett är extra intressant - "det israeliska övervåldet"?
Benny Morris skrev en kritik av pekoralen "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt i The New Republic. Här finns ett stycke om det påstådda övervåldet:
Without a doubt, the ratio of Israeli power to Palestinian power in 2000-2005, the years of the second intifada, was at least 100:1 in Israel's favor, in terms of raw conventional military strength. (This, without taking into account Israel's non conventional military capabilities.) This intifada, this war, was launched by the Palestinians, who enjoyed the propaganda benefit of underdog status. The photograph of the disheveled stone-throwing or Kalashnikov-brandishing fighter facing down the Merkava Mark-III main battle tank became a representative image of this conflict. But it was a misleading representation. For the fearsome Merkava tanks almost never used their firepower against the Palestinians, much as the IAF F-16s and Apache attack helicopters usually (but not always) attacked empty Palestinian public buildings or individual terrorists in cars. The Hamas and Fatah fighters operated from behind a shield of Palestinian civilians and from crowded urban refugee camps and neighborhoods, and so Israel fought with both hands tied behind its back. Its actual firepower--its tanks, aircraft, and cannon--was never unleashed.
This accounts for the relatively low number of Arab deaths (four thousand in five years of warfare), and the relatively low proportion of Arab to Jewish deaths (3.5:1), as compared with the actual calculus of Israeli versus Arab military strength (100:1) and the relative proportion of armed to unarmed Arab casualties(about 2:1). Most of the Arabs killed in the intifada, despite the fact that it was mostly fought in heavily populated Arab areas, were armed fighters, not civilians. And the ratio of armed to unarmed Arab casualties has steadily risen in recent years as the IDF has perfected its modus operandi and become more careful. The famous battle of the Jenin refugee camp in spring 2002 is an illuminating example. Arab lies and gullible journalism about an indiscriminate slaughter notwithstanding (Human Rights Watch and other non-partisan bodies subsequently upheld the Israeli version), only fifty-three Jeninites died, all but five or six of them armed combatants. Israel lost twenty-three infantrymen in the battle. Had Israel dealt with that Fatah-Hamas bastion as, say, the Russians dealt with Grozny--from afar, with massive ground and aerial bombardments--no Israeli lives would have been lost, and Jenin would no longer be standing.
Throughout the second intifada, Israeli policy was to avoid, so far as possible, harm to non-combatants, and the IDF generally took great operational care to avoid civilian casualties. Some "collateral damage" did occur, given the nature of the battlefield. Some Israeli soldiers were trigger-happy and exceeded orders. But generally the targeted killing of terrorists--who see themselves, quite correctly, as soldiers in a war, and hence are legitimate targets for attack--resulted in few civilian casualties. (The Israeli air and artillery attacks in Gaza earlier this month offer a characteristic example: of eighteen Arabs killed, fifteen or sixteen, by Palestinian admission, were combatants.)
On the other hand, during the second intifada Arab attacks on Israelis claimed twice as many civilians' lives as soldiers' lives. (Mearsheimer and Walt bury this fact in a footnote, without explanation.) This was a result of deliberation and intention, not accident. Throughout the intifada, Hamas, Fatah, and Islamic Jihad primarily targeted "soft" civilian targets (buses, restaurants, shopping malls, and last week a Tel Aviv falafel kiosk), preferring them to "hard" military targets, which were more difficult and more dangerous. The Palestinian objective was to sow terror in Israel's rear areas. The difference in strategy, and all that this implies in terms of moral orientation, was stark. The Palestinian aim was to kill as many civilians as possible; and the Palestinian masses rejoiced in the streets of Gaza and Ramallah every time a suicide bomber successfully blew up a bus or a shopping mall or a café in Israel. And this, historically speaking, was merely a refinement of the Palestinian tactics of terror used against the Yishuv since the 1920s (and not, as Arab propagandists would have it, only after 1967).
The IDF's aim, by contrast, was to kill guerrillas/terrorists and their commanders, such as Sheik Ahmed Yassin. Mearsheimer and Walt misleadingly call him the "spiritual" head of Hamas. One might, with equal accuracy, call Hitler the "spiritual" head of the Nazi Party. Neither actually murdered anyone with his bare hands. But their differences notwithstanding, both were the organizational and operational directors of their respective movements, as well as the movements' "spiritual" leaders.
Vilket för mig till den tredje nyansen av brunvänster, representerad av Andreas Malm, syndikalistisk skribent i Arbetaren och DN Kultur.
2002 kontaktade Andreas Malm svenska medier och påstod att han med egna ögon såg hundratals, kanske tusentals dödade palestinier i Jenins flyktingläger. TT nappade på Malms berättelser och släppte ett långt telegram med hans utsagor. Senare bekräftade Amnesty, HRW, FN och även Palestinska Myndigheten att i Jenin dödades 23 israeler och 56 palestinier, de flesta beväpnade män. Men Malm driver fortfarande konspirationsteorin att det skedde en stor massaker i Jenin. På bilden ovan syns Andreas Malm i mitten. Några palestinier och ISMare sparkar israeliska soldater. De tycks inte frukta något övervåld.
Andreas Malm blev rikskändis pga sitt stöd till Hezbollah (läs mer här). Tydligen är detta tillräckliga meriter för att platsa som skribent på DN Kultur. Man kan undra varför TT agerade megafon åt Malms fantasier. Bloggen TT-kritik har länge granskat TTs agerande, och TT får illustrera den fjärde nyansen av brunvänster. I TT-kritiks arkiv finns en uppsjö av exempel på vinklingar, lögner, undanhållna fakta och felöversättningar.
En av de fulare fiskarna har tidigare varit Stefan Hjertén, numera pensionerad. Han har visat framfötterna genom att försvara förintelseförnekaren Robert Faurisson:
När man kommer över den första chocken over Faurissons påstående och börjar bläddra i historieböckerna, upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvarliga ur källsynpunkt.
Samtalsämnet för dagen är det kanske inte, men åtminstone det som genererar flest spaltmeter - kriget i Negev och Gaza. Det har pågått i åratal. En ledare i Sydsvenskan konstaterar att:
Sedan 2001 har palestinska grupper i Gaza avfyrat omkring 2400 raketer och 2500 granater mot södra Israel. Efter att Israel lämnat Gaza 2005 ökade antalet attacker från drygt 400 till över 1600 år 2007 – i genomsnitt mer än fyra om dagen. Omkring 25 israeler har mist livet och långt över 600 har skadats fysiskt.
Detta har inte orsakat någon nämnvärd upprördhet i omvärlden. Det gör det däremot när Israel försöker få stopp på mördandet. Varför? För att varje civilt arabiskt offer utnyttjas maximalt i propagandakriget.
Fördömanden står som spön i backen. "Oproportionerligt" skriks det när fler araber än israeler dör. Detta är ett av israelkritikens kännetecken - det finns så mycket som Israel inte får göra, men inga (rimliga) förslag på vad Israel bör göra. Hur ska Israel agera utan att riskera civila arabers liv? Omöjligt. Bloggen Israellycool skriver:
The terrorists are operating within civilian areas, many times with the actual assistance of these civilians, and more often than not with their tacit approval. Brace yourselves for the palestinian propaganda offensive going into overdrive, including stories about civilian deaths, many of which may not be true.
Och han ger ett exempel på hur Pallywood åter drar igång:
Earlier Friday night, the Palestinians reported of four people killed in IDF strikes in the Strip, including a one-year-old baby. However, there were conflicting versions over the circumstances of the child’s death.
At first, the Palestinians accused the IDF of attacking the baby’s house, but later reported that the house was hit by a stray rocket fired by the Palestinians from within Gaza.
Bret Stephens kommentar på de befängda kraven på proportionalitet återges i SvDs ledarblogg:
Ska det 'proportionerliga' ställas i relation till avsikten hos dem som avfyrar kassamraketer - att sprida blind terror ibland civilbefolkningen? I så fall vore ett 'proportionerligt' israeliskt svar, kanske, att skjuta 2500 artillerigranater slumpmässigt över civila mål i Gazaremsan. Eller ska det proportionella gälla effekterna av kassamraketerna - en delikat utformad operation, öga för öga, med avsiktligt dödande av dussintals palestinier och stympning och traumatisering av flera hundra ytterligare?
Konflikten beskrivs ofta som assymmetrisk (t ex här), och jag kan bara instämma, men av helt andra skäl. Araberna har möjligheten att lägga ner vapnen och sluta fred...den möjligheten har inte Israel.Slutligen en liten kommentar till DNs lilla "faktaspalt". Där sägs att:
Över hälften av invånarna [i Gazaremsan] är flyktingar.
Varför inte en faktaspalt om Sderot? Dagens stridigheter orsakas ju av att araberna i åratal beskjutit ett judiskt flyktingläger med raketer. Så här kunde en faktaspalt se ut:
Bild från judiskt flyktingläger i Israel på 1950-talet.
Ju mer intensiv Qassam-beskjutningen blir och ju längre raketerna når, desto mer kommer de att dra på sig en större förintelse eftersom vi kommer att använda alla våra till buds stående medel för att försvara oss, sade Vilnai.
Vilnai är Israels biträdande försvarsminister. Ännu roligare hade rubrikmakarna i England:
Att döma av rubrikerna planeras ett folkmord, eller hur?
Det hebreiska ordet för Förintelsen, HaShoah (השואה), betyder ordagrant katastrofen. Vad Vilnai sade var däremot Shoah (שואה), dvs utan bestämd artikel. Då betyder det katastrof.
Sudan proklamerade i dag en landsomfattande bojkott mot varor från Danmark i protest mot att dansk press nyligen än en gång publicerade en av de så kallade Muhammedkarikatyrerna.
Och det är inte bara i Sudan. Jihad i Malmö skriver:
Dannebrogen brinner redan i Jordanien, Indonesien, Gaza (Hamastan), Pakistan och på fler ställen för varje dag. Islamistiska element i Danmark har startat SMS-kedjor för att bojkotta danska varor i hela arabvärlden, inklusive Nörrebro. Sudans islamistiske president har beslutat att förbjuda import av danska varor. Vad kan en vanlig Danmarks-vän egentligen göra? Att starta en mot-bojkott mot t ex Sudan torde vara meningslöst. Vår import av dadlar och slavar är minimal….
Sant. Sudan har ju olja också, men den har redan vår utrikesminister lagt vantarna på.
Assud, den mordiska kaninen på Hamas egen barn-TV (som efterträdde biet Nahoul, som dog martyrdöden (som i sin tur efterträdde musen Farfour, som också hade äran att dö martyrdöden)) uppmanar också barnen att bojkotta Danmark. Ni kan nog själva räkna ut vad som bör göras. Ett tips: För dem som är för unga att minnas reklamen och inte kan läsa vad som står:
Du Perikles - Ka' Du sige mig - hvornaar smager en Tuborg bedst?
Har ni sett filmen Wag the Dog? Den handlar om hur en politiker tar hjälp av en Hollywoodproducent för att avleda folks uppmärksamhet från riktiga problem. Ett krig hittas på, och kring det fiktiva kriget produceras falska nyhetsreportage och en hel del annat. En mycket underhållande film...rekommenderas.
Om ni inte sett filmen, så behöver ni inte springa iväg till videoaffären...slå på valfritt nyhetsprogram på TV eller öppna en tidning. Där finns verklighetens Wag the Dog. Inte allt, naturligtvis, men i sektionen för Mellanösternrapportering hittar ni det definitivt. Industrin har fått ett smeknamn - Pallywood.
Nu senast hade vi "energikrisen" i Gaza, som var en samproduktion mellan Hamas och den kritikerrosade TV-kanalen Al Jazeera. De som hängt med i rapporteringen om den arabisk-israeliska konflikten blir knappast förvånade. Vi har sett det så många gånger förr. Det som var mest förvånande den här gången var att det var så taffligt genomfört, och att folk går på det ändå! Riktigt komiskt blir det när man lägger fram bevisen, svart på vitt, och de mest inbitna antiisraelerna ändå anser att Israel måste fördömas.
Här tvingas t ex parlamentet arbeta till ljuset av stearinljus...
...fast det hade varit enklare att dra bort gardinerna, eftersom bilden togs vid 13-tiden på dagen. Neonbelysningen verkar ha fungerat...
...liksom gatubelysningen.
Och den stackars bebisen i kuvösen, som syntes i tidningar världen över...
...kunde åtminstone glädja sig åt att det fanns el till kuvösen.
Det här har pågått i åratal. Intensivast var arbetet i sagofabriken under kriget i Libanon 2006, och det fick snabbt namnet Hezbollywood. Ett av de mer kända exemplen är ambulansen på bilden nedan, som påstods ha träffats av en israelisk missil. Bluff, så klart. Hålet i taket, som påstods vara missilens ingångshål, visade sig vara en ventil.
Fallet med Libanons mest otursförföljda kvinna: Först dök hon upp på omslaget till The Spectator den 22 juli, begråtandes sitt hus som bombats sönder av israelerna. Samma dag som föregående bild publicerades bombade israelerna sönder ett annat av hennes hus i södra Beirut. (Reuters) Och som lök på laxen bombade israelerna sönder ytterligare ett av hennes hus i en förort till Beirut den 5 augusti. (AP)
Hennes olycka blev knappast mindre av att hon gjordes till driftkucku, bl a med denna bild:
Tricket med en jämrande äldre kvinna användes även av Saddam Hussein under Gulfkriget på 90-talet, då det uppdagades att samma kvinna jämrade sig och skrek slagord mot USA i flera TV-inslag från olika bombade ställen.
Allra mest uppmärksamhet just under kriget i Libanon fick Adnan Hajj, en libanesisk frilansfotograf som arbetade åt Reuters. När det uppdagades att han photoshoppat bilder avbröt Reuters samarbetet med honom.
Men det finns subtilare sätt att manipulera bilder. Exempelvis vill man kanske ge omvärlden intrycket att Israel bombar civila byggnader. Då gör man så här:
Ta med en hoper leksaker, gärna dockor eller kramdjur, till en ruin (bombad av Israel eller inte, det spelar ingen roll). Placera sedan ut leksakerna där de gör sig bra på bild, och vips... ...har man dramatiska vittnesmål om judisk blodtörst. De tre första leksaksbilderna är tagna av en och samma fotograf, Sharif Karim (Reuters).
Jag har faktiskt sett det här tricket i en film - en krigsreporter som alltid hittar en (medhavd) docka i ruinerna - men jag kan inte komma på vilken film det var. Om någon läsare vet vilken film det är...lämna en kommentar! Fiffigt är det hursomhelst. Man skulle kunna försörja sig på det...eh, just det...det är ju det vissa gör.
Det mest kända falsariet är det om Muhammed al-Durrah. Den officiella arabiska versionen skapades av den palestinske kameramannen Talal Abu Rahma. Enligt denna hamnade Muhammed och hans far i en eldstrid i Netzarimkorsningen i Gazaremsan den 30 september 2000, och den 12-årige pojken Muhammed sköts kallblodigt till döds av israeliska soldater. Hela incidenten visade sig vara dikt. Det finns inget som tyder på att det ens avlossades några skott från israelisk sida, eller att pojken i filmen skulle skadats på något vis. Bluffen har blivit rättssak i Frankrike.
Assud, den mordiska kaninen på Hamas egen barn-TV
