Jag har precis uppdaterat listan över artiklar som behandlar Israels 60-årsjubileum i mitt förra inlägg, 60 år. Det jag lagt till är Mats Skogkärs lysande artikel i gårdagens Sydsvenskan, En nakba kommer sällan ensam.
Från den 4 maj och framåt uppmärksammade Sveriges Radio, SR, Israels 60-årsjubileum med en rad inslag och reportage. I programmet Medierna ställdes frågan om svenska medier är partiska i sin rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Är påven katolik? Har tomten skägg? Just SR är ett bra exempel. Radions inslag om det 60-årsjubilerande Israel har samlats på en särskild temasida på SR:s webbplats. Fram till igår såg den ut på följande sätt. Längst upp en överrubrik: ”Förlovat eller förlorat land - Israel 60 år.” Längre ner på sidan fanns ytterligare två stora rubriker. ”Palestinier minns dagen för sin katastrof.” ”Palestinsk befolkning ännu på flykt.” Det är i praktiken inte Israels jubileum som uppmärksammas, det är nakba. Det handlar om Israel, men Israel ur ett mycket bestämt perspektiv: palestiniernas, de palestinska flyktingarnas och de israeliska arabernas.
David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsförklaring i Tel Aviv den 14:e maj 1948.
Som väntat har Israel varit ett hett samtalsämne den gångna veckan, i samband med 60-årsfirandet av statens självständighet. Ett axplock av vad som skrivits:
I vanlig ordning går meningarna isär om huruvida man ska fira eller sörja. Och i likaledes vanlig ordning gör vår högt aktade "public service" sitt bästa för att betona det senare alternativet, vilket i Cecilia Uddéns fall tar sig smått löjeväckande proportioner. I programmet Godmorgon, världen! intervjuar hon den israeliske "fredsnestorn" Uri Avnery, som bland annat avslöjar hur hemsk den israeliska arkitekturen är (ca 25 minuter in i del 2):
Han talar om arkitekturen som inte smälter in i landskapet, om glasfasaderna på skyskraporna i Tel Aviv - "ett rent kriminellt energislöseri, eftersom glasväggar gör att husen kräver konstant luftkonditionering i ett varmt klimat", säger Uri Avnery, även om Bauhausarkitekturen som nyligen klassats som världsarv i Tel Aviv försökte någonting annat.
Han talar också om bosättningarna på Västbanken med sina "sneda röda tak, som har en funktion i alplandskap, där snön måste kunna glida av, men här är de bara till för att visa dominans", säger han.
Skyskraporna i Dubai och övriga Mellanöstern skiljer sig säkert inte på den punkten, men vem är intresserad av att höra något negativt om arabernas arkitektur?
När journalistkåren är upptagen med att avslöja den dolda agendan bakom de sneda röda taken på Västbanken, så hinner man inte rapportera om petitesser. En sådan händelse som helt förbisågs var den arabiska raketattacken mot Ashkelon den 14/5. En Gradraket träffade en barnklinik i ett shoppingcenter. Minst 94 skadades, flera allvarligt. Bilder tagna av Edi Israel, IsraelNewsPhotos.com: Firandet av Israels 60-årsdag har konkurrens. Bland araberna högtidlighålls minnet av al-nakba, katastrofen. Eftersom ingen mig veterligen sagt det rakt ut i svensk press, så gör jag det nu:
Hur har de mage?
För 60 år sedan skröt araberna vitt och brett med att de skulle utföra ett folkmord på judar, men de misslyckades. Det är deras katastrof!
I SvD publicerades en artikel där 16 "svenska judar" tog avstånd från firandet av Israels 60-årsdag. Det besynnerliga med denna artikel är inte dess innehåll (man börjar bli van), utan det faktum att en till antalet försumbar grupp extremister tycks ha en gräddfil till landets opinionsbildande tidningssidor. Kan någon förklara det? Är det debattens motsvarighet till en freak show? Allting som är udda lockar? Eller lever redaktörerna i villfarelsen att Henry Ascher & co har en stor skara bakom sig?
Den 5 Ijar år 5708 i den hebreiska kalendern vilket motsvaras av den 14 maj 1948 i den gregorianska kalendern, återupprättades den judiska staten omkring 1900 år efter att romarna ockuperade och förstörde den antika judiska staten och dess huvudstad Jerusalem. Israels återfödelse vilar på solida folkrättsenliga, nationella och historiska grundvalar:
Balfourdeklarationen 1917, Versailles- och San Remokonferenserna 1919 respektive 1920, FN:s delningsförslag 1947 samt en 3000 år kontinuerlig judisk nationell identifiering med och närvaro i hemlandet Israel.
Under de 1900 år som skiljer Masadas och den antika judiska statens fall från moderna Israels självständighetsdeklaration, så upprättade ingen annan nation ett hemland i området.
Medan Romarriket,Babylonien, antika Egypten och andra mäktiga imperier är begravda i historien har den judiska nationen mot alla odds återupprättats som en modern stat med Jerusalem åter som sin huvudstad i sina förfäders hemland.
Detta vill vi fira.
I nära 2000 år har generationer av judar i exil från Sevilla i väster till Bagdad i öster, från Kairo i söder till Warszawa i norr uttalat orden ”nästa år i Jerusalem” och drömt om att återvända hem till sina förfäders hemland Israel. Samtidigt har 3000 år av kontinuerlig judisk närvaro i hemlandet Israel bevarat den fysiska och andliga länken mellan det antika och moderna Israel. Det judiska folkets unika historia av passionerad och kontinuerlig hemlängtan trots generationer av exil, har inspirerat otaliga icke-judar över hela världen inklusive den kända engelsk-viktorianska författarinnan George Elliot vars bok Daniel Deronda från 1876 förutspådde att en återupprättad judisk stat i öst skulle ge det judiska folket ett permanent och värdigt hem men också sprida ett ljus av hopp och humanism åt andra nationer i regionen.
Det hebreiska språket vars användningsområde i exil begränsades främst till bön och korrespondens mellan ett fåtal judiska lärda, är idag åter motorn i en blomstrande hebreisk kultur och ett levande samt dynamiskt modersmål åt nära sex miljoner judar i den återupprättade judiska staten.
Detta vill vi fira.
Den moderna och internationellt ofta isolerade judiska staten har mot alla odds under 60 år överlevt sju arabiska aggressionskrig, kontinuerlig arabisk terror, historierevisionistisk hatpropaganda och internationella bojkotter. Under samma tid har det judiska folket vandrat den långa och mödosamma stigen från ett stadium av en nära total försvarslöshet och beroende av Europas, den muslimska världens och andras välvilja till etableringen av en regional militär stormakt med en av världens starkaste försvarsmakter som den yttersta garanten för det judiska folkets fortsatta existens.
Detta vill vi fira.
Det moderna Israel har mot alla odds under sex korta decennier förvandlats från ett fattigt jordbruksland till en högteknologisk och dynamisk ekonomi samt världens viktigaste centrum för teknologisk innovation och forskning vid sidan av Silicon Valley. Den judiska statens medborgare är idag bland de mest välutbildade och kreativa i världen med fler vetenskapsmän och forskare per capita än något annat land i världen.
Detta vill vi fira.
Den moderna judiska staten har under sex korta decennier absorberat och blivit ett värdigt hem åt tre miljoner judiska immigranter och deras barn samt barnbarn. Bland dessa återfinns majoriteten av de av omvärlden ignorerade 900.000 utblottade, etniskt rensade judiska flyktingarna från arabvärlden vars omfattande egendomar och ägodelar konfiskerades av arabländerna. Vidare har hundratusentals traumatiserade judiska överlevande från Förintelsen i Europa och förföljda judar från världens alla hörn fått ett värdigt hem i Israel.
Detta vill vi fira.
Det moderna Israel har utvecklat en demokrati av högsta västerländska standard och blivit en stabil ö av frihet och humanism åt alla oavsett etniskt ursprung, kön och religion, mitt i en orolig ocean av despotism, intolerans och barbari.
Detta vill vi fira.
Den moderna judiska staten har genom flera generationers hårt arbete återuppodlat ökenområden, planterat otaliga miljoner träd till skogar och dränerat malariasjuka sumpmarker vilket gagnat både människor och djurfauna. Detta har resulterat i att Israel blivit en grön oas som utifrån rymden lyser som en grön smaragd i en övervägande karg ökenregion.
Detta vill vi fira.
Trots de kontinuerliga existientiella hoten mot Israel, så har den judiska statens förhoppningar om en varaktig fred inte släckts.
Det judiska folket fortsätter att sträcka fram en hand för en sann fred och samarbete med alla grannar och parter som är villiga att uppriktigt arbeta för fred och ömsesidig tolerans. Medan det judiska folket mödosamt väntar på att den gamla bibliska profetian om att lejon och lamm skall leva fredligt sida vid sida skall realiseras, har det judiska folket i sitt självständiga och återupprättade hemland dragit lärdom av sin historia och transformerats från ett försvarslöst lamm till en stark men fredlig nation som är fast besluten att Masada skall aldrig mer falla.
Detta vill vi fira.
Vi vill fira detta genom att önska staten Israel ett stort grattis och mazal tov på 60 årdagen som återupprättad familjemedlem bland världens nationer. Må de kommande 60åren inbringa ännu mer av demokratisk, ekonomisk, kulturell och vetenskaplig utveckling samt en genuin och permanent fred för Israel och dess grannar i Mellanöstern.
(texten i uppropet formulerad av Daniel Krygier)
1 Bo Sallmander (ordf i Zionit) 2 Bengt-Ove Andersson 3 Ingalill Sallmander 4 Ilya Meyer 5 Torbjörn Karfunkel, doktorand, Göteborg 6 Josef Zorski, läkare 7 Mikael Romanus läkare, doc. 8 Siewert Öholm 9 Alf Norbäck 10 Annelie Enochson, Riksdagsledamot 11 Birgitta Janai, Sverige/Israel 12 Ron Tennenbaum 13 Anita Gradin, ordförande Handelskammaren Sverige-Israel 14 Helena Isaksson 15 Bertil Adania, fil.mag. religionsvetenskap. 16 Jerzy Wasserman Professor Med. Dr 17 Peter Kádár 18 Marcus Benjamin Henriksson, Göteborg 19 Susanne Krygier 20 Josef Krygier, läkare 21 Alexander Krygier, statsvetenskapsstudent, fri tänkare, Israel 22 Oded Meiri (ordf i Fred i Mellanöstern) 23 Wlodek Richter, Stockholm 24 Dmitri Vasserman, (Systemutvecklare, bloggare och fri debattör) 25 Juliusz Brzezinski, professor em. 26 Livia Fränkel, V.ordf. Föreningen Förintelsens Överlevande 27 Maria Linde 28 Lisa M. Cohn, Ekonom, Stockholm 29 Dag Selander, red. FiM-bloggen 30 Daniel Krygier, civilekonom, V. ordf FIDIM, fri debattör, Köpenhamn 31 Ralph Haglund, fil.lic. Lund 32 Mi Grandin, Frilansskribent 33 Eva Hermelius 34 Kent Ekeroth, civilekonom 35 Mikael Hirschberg, läkarstuderande, Stockholm 36 Alexander Gonn 37 Ted Ekeroth, civ ing, ordf FIDIM", Lund 38 Eric Gottlieb, Leg. Optiker 39 Andreas Körösi 40 Annette Westöö 41 Sofia Sudit 42 Lev Sudit 43 Kristina Kockum, socionom 44 Amos Griner, Civ.Ing. 45 Robert Weintraub, enhetschef BlåHuset 46 Peter Wistingsgård-Johansson 47 Johan Gustafson 48 K G Jan Gustafson, Professor Emeritus 49 Franz T. Cohn, redaktör 50 Eva Cohn 51 Leopold Rapoport 52 Martin Blecher 53 Folke Holtz, Mag i religionshistoria och Teol. Kand. 54 Lotta Jansson sjukgymnast 55 Jan Owen Jansson professor 56 Fred Goldberg, docent 57 Ulf Birnik, pol.mag., Stockholm 58 Evie-Lou, Stockholm 59 Gunilla Davin 60 Peter K Guter 61 Emilia Rotstein, läkare 62 Berit Levy 63 Daniel Epstein 64 Thomas Grünwald 65 Mikael Fligman 66 Allan Rubin 67 Eva Rubin 68 Kay Birnik 69 Dora Weinberg 70 Martin Weinberg 71 Peter Birenstam 72 David Wernering, Företagare 73 Tommy Klatzkow 74 Eva Portnoff-Klatzkow 75 Estera Wernering, läkare 76 Olle Wernering, civiling. 77 Katarina Warman 78 Michal Bron Jr, Uppsala 79 Andres Lempira 80 Sarah Rinkel 81 Carl-Axel Liebermann 82 Tommy Wernering, Redaktör 83 Judith Bergman, jur kand 84 Salomo Berlinger, f.d. ordförande i Judiska Församlingen, Stockholm 85 Marianne Ahrne 86 Beatrice Sommerfeld 87 Peter Revesz 88 Marianne Wolff 89 Zvi Wirschubsky, leg läk.. Dr med sc. 90 Yvonne Ekdahl,matkreatör 91 Boris Fogelman, Film composer, Stockholm 92 Svante Erhardson 93 Aira Edelmann 94 Yrjö Edelmann, konstnär 95 Britt Nilsson, (Samfundet Sverige-Israel Dalarna) 96 Dan Nilsson, (Samfundet Sverige-Israel Dalarna) 97 Filippa von Platen, (Samfundet Sverige-Israel Malmö) 98 Dr Bo Kuritzén leg. läkare (MD), Stockholm 99 Alexander Stolin, professor, Göteborg 100 Martin Telinius, statsvetare 101 Markus Stettiner, Kristianstad 102 Albert Feldman, Stockholm 103 Irena Feldman, Stockholm 104 Salek Altauz, Stockholm 105 Julius Glaser, professor, Stockholm. 106 Flora Belostotska, Stockholm 107 Roman Belostotski, Stockholm 108 Borys Wolynski, Stockholm 109 Jerzy Cwifeld, Stockholm 110 Danny Nadler, Göteborg 111 Elena Leytman, socionom, Stockholm 112 Marina Kurzina, Stockholm 113 Jan Tencer, Lund 114 Maria Tencer, Lund 115 Boguslaw Stocki, Stockholm 116 Larisa Tireshina, Stockholm 117 Vadim Tirechin, Stockholm 118 Genja Tireshina, Stockholm 119 Mila Andelman, Stockholm 120 Boris Andelman, Stockholm 121 Tanja Andelman, Stockholm 122 Viktor Andelman, Stockholm 123 Lena Milstein, Stockholm 124 Olga Flis, psykoterapeut, Stockholm 125 Annika Richter, Stockholm 126 Björn Iggsten, Stockholm 127 Henryk Rozenberg, redaktör, Lund 128 Ilia Vasserman, Systemutvecklare, Stockholm. 129 Camilla Olofsson, Stockholm 130 Claude Kayat, Författare 131 Jerzy Lewin 132 Carinne Sjöberg 133 Jerry Hollenberg, IT konsult 134 Robert Szigeti, docent, barnläkare 135 Barbara Rubinstein 136 Jan Vladimir Lapter 137 Helena Marder 138 Edward Ejdelman 139 Michael Feigin 140 Oliver Gindin 141 Peter Winitsky 142 Lars Grünberger 143 Helene Sommerfeld 144 Joanna Lagberg 145 Dan Fransson 146 Ulf Sallmander 147 Catherine Sallmander Prien 148 Charlotte Falck 149 Margarete Nudel 150 Stefan Levy 151 Caroline Sallmander Ternstrand 152 Ingvar Haskel 153 Sissy Haskel 154 Lisa Abramowicz, Svensk Israel-information 155 Ben Benson 156 Daniel Ram 157 Irene Lederhausen, 158 Max Belchat 159 Barbara Kolovsky 160 Anita Burg, civ.ing. 161 Björn Axellie, Sverige/Israel 162 Eva Grünberger, Stockholm 163 Ernst Salamon, Stockholm 164 Joj Lind, London 165 Bo Lind 166 Isa Lind, London 167 Piotr Blaszkowski; Stockholm 168 Anders Hallbäck, Stockholm 169 Henrik Rak, Stockholm 170 Eva Adler, Lidingö 171 Jan Grünberger, Sollentuna 172 Ingegerd Grünberger, Sollentuna 173 Berith Niburg, Stockholm 174 Charlie Niburg,Stockholm 175 Bertil Davin 176 Jakob Gorsetman, läkare 177 Göran Wennergren, professor, Göteborg 178 Adam Ilicki, läkare 179 Adam Erdheim, civ. ing. , Stockholm 180 Bronia Feldman, Stockholm 181 Jakob Feldman, Stockholm 182 Jozef Lieb, Köpenhamn/Danmark 183 Anna Sierczynska, anestesiolog, Frederiksberg/Danmark 184 Mietek Szyber, Stockholm 185 Olga Szyber, Stockholm 186 Wieslaw Kochanski, Stockholm 187 Wiktor Drukier, Köpenhamn/Danmark 188 Julian Better, Stockholm 189 Ewa Better, Stockholm 190 Ada Werkelius-Sallmander, Stockholm 191 Simon Fish, Köpenhamn/Danmark 192 Marek Kiesler, civ. ing. 193 Tomasz Jozefowicz, Hvidovre/Danmark 194 Hans C Pettersson jur kand, Malmö 195 Karin Rebel 196 Jonas Tovi, distr läk, med dr. 197 Daniel Huberman läkare 198 René Jacobs 199 Rose Lagercrantz 200 Hugo Lagercrantz 201 Elisabeth Goldstein, Stockholm 202 Solweig Lewin socionom, Eslöv 203 Henry Nordin, föreståndare för Israels Vänner 204 Eva-Britta Sundkvist, Boliden 205 Alfons Sundkvist, Boliden 206 Mona Erichsén 207 Jörgen U Bengtsson, präst, Svenska kyrkan, Lunds stift 208 Helena Huberman, tandläkare 209 Sofia Zorski, sjuksköterska 210 Vilmos Rényi, Stockholm 211 Wlodek Launberg, Stockholm 212 Britt Muschel, Stockholm 213 Samuel Muschel, Stockholm 214 Ryszard Konar, civ. ing. ,Stockholm 215 Maria Tendler, Malmö 216 Aron Tendler, Malmö 217 David Tendler, Malmö 218 Ignacy Szymchowicz, Köpenhamn/Danmark 219 Anna Konar, Stockholm 220 Ita Erdheim, leg. läkare, Stockholm 221 Rosalie Holmgren 222 Arne Holmgren 223 Dora Goldfarb 224 Izydor Rosenwald 225 Roman Gotlib, Lund 226 Jadwiga Gotlib ,Hultsfred 227 Wanda Aleksandrowicz,Lund 228 Tatjana Gromakowa, Tjeljabinsk 229 Jolanta Widen 230 Lola Baral 231 Maria Rendell 232 Ludvig Rendell 233 Benny Epsten 234 Stephanie Epsten 235 Mats Olofsson 236 Leona Rapoport 237 Olga Rumyantseva, läkare, Lerum 238 Bertil Rossel, Pensionär 239 Shelly Rothschild 240 Willy Salomon, Israel/Sverige 241 Berit Salomon Israel/Sverige 242 Paul Movschenson, fd överläkare, Röda korsets center 243 Anki Luschan-Birnik, Stockholm 244 Jan-Eric Blecher 245 Elise Blecher 246 Leif Birnik, Göteborg 247 Ragnar Fridman, Linköping 248 Thomas Bloch, Stockholm 249 Britt-Marie Fridman, Stockholm 250 Ivona Gerber 251 Mikael Schvili 252 Sara Olinius 253 Robert Olinius 254 Lennart Eriksson 255 Nina Garpenlind, Malmö 256 Sigmund Waserbrot, Göteborg 257 Marion Wiener, producent 258 Miriam Knudtzon, journalist 259 Susanne Metzger, Överläkare 260 Henry Metzger, Företagsledare 261 Dorotha Eliasik 262 Dorota Gruszka Malmö 263 Helena Michlewicz-Kalisz, leg. Läkare, Stockholm 264 Klara Sigvardsson, Örebro IT-handläggare 265 Zosia Gorski, Köpenhamn/Danmark 266 Alex Gorski, Köpenhamn/Danmark 267 Mattias Lewandowski, Rånne/Danmark 268 Michael Orbuch, Köpenhamn/Danmark 269 Rosa Bornstein, Lidingö 270 Jozef Bornstein, Lidingö 271 Stanislaw Rodau 272 Gönenc Ertem, Journalist 273 Jonas Vogel, Tågmästare, Göteborg 274 Ulrika Holmström 275 Regina Feierberg 276 Lilian Rosenwald 277 Boris Bystritski, MD, Vällingby 278 Anna de Tusch-Lec, cand.hort, Köpenhamn/Danmark 279 Jerry Bergman, reporter, Köpenhamn/Danmark 280 Bernard Bernhol, Täby 281 Jacob Rendell, Dr, forskare, Lehavim, Israel 282 Hannah Rendell, konstnar, Lehavim, Israel 283 Victor Swiecicki, Santa Clarita, CA, USA 284 Birgitta Eriksson 285 Peter Kockum 286 Wlodzimierz Konar, New York 287 Barbro Posner 288 Kamila Tennenbaum 289 Ewa Walden-Krygier 290 Natan Walden 291 Catarina R Dohlsten, Civ Ek, Läkare 292 Ruslana Faingersh, civilingenjör 293 Boris Faingersh, civilingenjör 294 Susanne Thorell, Goteborg 295 Benyamin Grolman 296 Mikael Rendell, studerande, Bournemouth, England 297 Ulf Linder 298 Hanife Delibas, journalist 299 Mathias Hannau, lärare 300 Said Kader 301 Paul Vaderlind, Stockholms universitet 302 Hans Nordén, författare Sverige/Israel 303 Carl-Johan Rudman, präst Rättvik 304 Henrik L Barvå, redaktör, Karlstad 305 Jolanta Bajll, Köpenhamn/Danmark 306 Julian Bajll, Köpenhamn/Danmark 307 Mriam Mozel Ostrom 308 Kristina Horowitz, Köpenhamn/Danmark 309 Vladislav Mints 310 Marcus Waserbrot, studerande, Göteborg 311 Friedrich Hilliges 312 Ella Hilliges 313 Hans W. Levy, f.d. ordf. GBgs. Jud. Förs 314 Lilo Levy 315 Irena Cynkier, tekn Dr, överlevande från Holocaust, (f.d. ordförande i Judiska Föreningen i Uppsala), Uppsala 316 Artur Klamer, Göteborg 317 Alexandr Tchekhov 318 Paul Wechselblatt 319 Sabina Kajdman 320 Aron Kajdman 321 Sharon Kajdman 322 Martin Cohn 323 Natha Ferrigan-Oz 324 Vincent Ferrigan-Oz 325 Sam Rotstein 326 Lola Piasecka 327 Ulrika Holmstrom 328 Adam Johannisborg 329 Isabella Johannisborg 330 Elizabeth Konar 331 Ulla Grunberger 332 Helena Kazarina 333 Eva Yaron 334 Rita Lippman 335 Ulf Swenzen 336 Cathrine Swenzen 337 Annika Welinder, Stockholm 338 Svetlana Richter
Jag läser att Israel kommer att återuppta bränsleleveranserna till Gazaremsan på onsdag. Ingen blir förvånad. En aldrig sinande ström av mat, mediciner och bränsle färdas från Israel till Gazaremsan, och i andra riktningen färdas raketer (Qassam- och Grad-) och palestinier som söker sjukhusvård. Det kallas asymmetrisk konflikt. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare.
Vad hindrar Ryssland från att förse Gaza med olja? Eller Egypten?
Ni som läser någon av ovan länkade artiklar...tänk efter nu! Var får Israel sin olja ifrån? Här kan ni läsa om det. Det borde inte komma som någon överraskning att arabländerna vägrar sälja olja till den sionistiska fienden. Undantaget är Egypten, som i fredsuppgörelsen 1979 förpliktade sig att låta Israel lägga bud på olja som Egypten inte själv behöver. Men den olja Israel importerar från Egypten stod år 2000 enbart för en åttondel av Israels import.
Fram till den islamiska revolutionen i Iran 1979 importerade Israel olja därifrån. Sedan stängdes även den kranen.
Så var kommer oljan ifrån? Svaret är att det mesta kommer från Ryssland och andra f d Sovjetrepubliker. Tidigare har man importerat mycket från Angola, Colombia, Mexiko och Norge.
Återigen, vad hindrar Ryssland eller Egypten att förse Gaza med olja? Ingenting! Men varför försitta chansen att skälla på judarna?
Sådana är perspektiven idag. Arabländerna har i över 30 år vägrat exportera olja till Israel, och ingen bryr sig. Men när Israel vägrar sälja den olja man själv importerat långväga ifrån till ett område som dagligen beskjuter dem med raketer, då djävlar får det vara nog!
I januari, i Mörkret sänker sig över nyhetsrapporteringen, skrev jag om hur israeler riskerar livet för att förse Gazaremsan med energi, och förra veckan, i Vad hände sen?, skrev jag om två av dessa arbetare som mördades av palestinier just för att de förser Gazaremsan med energi.
Oleg Lipson
Lev Cherniak
En "vild gissning": trots att bränsleleveranserna återupptas kommer Hamas göra gällande att Israel orsakar en humanitär kris. Propaganda über alles.
The enclave's 1.5 million people were still short of fuel on Sunday, four days after militants attacked the terminal in Israel from which fuel is pumped to Gaza. Western officials confirmed Israeli statements that some two days' supply of gasoline and diesel were lying untapped in tanks in Gaza.
Hamas said Israel was causing a fuel crisis, while Israel accuses the Islamists of engineering shortages. Palestinian fuel distributors said they were on strike in protest at Israeli limits on their imports of fuel, and denied any Hamas role.
Ibland undrar jag vad det är som gör européer i synnerhet så benägna att svälja Hamas propaganda. Är det månne deras charm?
Än en gång...jag har nu på tok för mycket att göra för att hinna blogga regelbundet, men jag ska göra mitt bästa för den trogna läsarskarans skull. Idag tänkte jag följa upp några tidigare bloggposter.
Fyra av dem kommer efter förhandlingar med åklagaren att få fängelsestraff mellan 15 månader och 4½ år. För de återstående fyra nazisterna har förhandlingarna inte slutförts.
Åtminstone texten i JP har redigerats under torsdagen, för när jag läste artikeln tidigare stod där om kräkens ångerfullhet. De flesta tog nu helt avstånd från sina brott, och någon ville till och med tjänstgöra i armén. Dream on...
When I was still a member of what is probably best termed the British Jihadi Network, a series of semi-autonomous British Muslim terrorist groups linked by a single ideology, I remember how we used to laugh in celebration whenever people on TV proclaimed that the sole cause for Islamic acts of terror like 9/11, the Madrid bombings and 7/7 was Western foreign policy.
By blaming the government for our actions, those who pushed the 'Blair's bombs' line did our propaganda work for us. More important, they also helped to draw away any critical examination from the real engine of our violence: Islamic theology.
I januari, i Mörkret sänker sig över nyhetsrapporteringen, skrev jag om Hamas propagandakupp då de (inte Israel) mörklade Gazaremsan. Jag citerade då Miko Zarfati, som arbetar på Israel Electric Corporation, som beskriver den absurda situationen, där israeler, bl a vid kraftverket i Ashkelon, arbetar för att försörja Gazaremsan med elektricitet, under konstant beskjutning med Qassam- och numera även iranska Gradraketer:
"This is Palestinian spin. No one has stopped the supply of electricity to the Strip," Zarfati told Ynet. He claimed that his employees worked day and night in a power plant in Ashkelon while putting themselves in danger of being hit by Qassam rockets falling in the area. [...] "The situation is totally absurd. We're continuing to supply them electricity despite the (demand) overload for electricity in Israel and despite the fact that Israeli residents and Electric Company workers that are being sent to Gaza Vicinity communities are under threat from Qassam rockets," Zarfati railed.
"The Electric Company sends people to fix power outages that are caused from the Qassam barrages everyday in Sderot and the Gaza vicinity and more than one worker has already been injured in these rocket attacks."
Nu har två av de israeler som arbetar för att försörja Gazaremsan mördats (SvD 1, 2, 3 Sydsvenskan 1, 2). De mördade var Oleg Lipson, 37, från Uzbekistan och Lev Cherniak, 53, från Ryssland.
Oleg Lipson
Lev Cherniak
Båda arbetade som tankbilsförare, kuggar i det maskineri som försörjer Gazaremsans befolkning med förnödenheter. Just det maskineri som Hamas vill sabotera. Alltid läsvärde Dick Haas skriver:
Enligt Hamas uttolkning av den egna läran, Islam, är krig mot judarna alltid något lovvärt, för sådana krig anfördes av Muhammed själv, och om judarna försvarade sig, så var det något otillåtet och ett uttryck för ren ondska. Det är Hamas teologiska världsbild i klartext.
Av samma skäl låtsas Hamas inte om att ca 70 långtradare med livsmedel och medicin kör in i Gaza från Israel i stort sett varannan dag. Elverket i Gaza förser bland annat stadens sjukhus med ström, strömmen produceras med hjälp av dieseloljan från Israel, som levereras via Karni-terminalen direkt till elverket i remsan. Ett sabotage mot Karni-depån skulle med andra ord kunna användas som ännu ett "bevis" för att israelerna gör sitt bästa för att förpesta tillvaron för befolkningen i Gaza.
Hamas har ofta i det förflutna låtit förstå att det är så man vänder den egna propagandan mot Israel. De israeliska källorna byggde sina resonemang på vad man hört tidigare från Hamas-håll. Hur som helst skulle Hamas via attacken vid Karni ha förberett en planerad stormning av gränsen i södra änden av remsan, gränsen mot Egypten och Sinai. Där är tusentals egyptiska soldater på plats för att förhindra en upprepning av Hamas sprängning av gränsmuren i januari i år, då det beräknas att närmare 200 000 Gazabor stormade in i Egypten för att köpa förnödenheter, matvaror och annat, som Hamas med flit undanhöll Gazaborna. Man förde inte varorna vidare till de lokala grossisterna i remsan.
Oleg Lipson begravs
Lev Cherniaks fru Leah till vänster och Oleg Lipsons fru Jana i mitten
Attacken mot oljedepån Nahal Oz föregicks av en strid mellan israeliska soldater och palestinier vid Kissufim på Gazaremsan. En enhet ur den israeliska armén genomsökte området på jakt efter terroristernas infrastruktur. Det är vanligt med krypskytte mot de israeliska jordbruken runt Kissufim. Enheten hamnade i ett bakhåll och en israelisk soldat sköts ihjäl.
Den stupade israeliska soldaten var Sayef Bisan, 21, drusisk arab från Galiléen.
Sayef Bisan
Allt tyder på att propagandasegern i vintras gav Hamas mersmak. En officer i israeliska armén, Nir Press, uttalar sig i Ynetnews:
Hamas is presenting a distorted picture of reality in the Gaza Strip and creating a phony humanitarian crisis in order to score points, a senior IDF officer charged Thursday evening.
Referring to the latest terror attack at Nahal Oz, Colonel Nir Press, who heads the Erez Crossing Coordination Office, told Ynet that the attack is part of the campaign led by Hamas, aimed at "creating a false display of crisis in order to gain international legitimacy."
The claims made by Hamas regarding a supposed humanitarian crisis in the Strip have turned out to be false, Press said.
"The buds of this phenomenon emerged at the end of 2007, when we heard claims that gas used by hospitals in Gaza has run out, making it impossible to use operation rooms," the senior officer said. "We immediately brought in large quantities… Hamas' objective in that case was to direct an accusatory finger at Israel, as if it undermines the operation of hospitals."
Press said Hamas established a special body, The Popular Committee for Fighting the Siege on the Gaza Strip, in order to make accusations against Israel.
"For example, they started to count the number of patients who died of disease in the Strip and blamed us for failing to provide treatment," he said. "When the list reached 60 people we undertook a thorough examination and discovered that 20 of them were treated in Israel, while the rest did not even ask to enter Israel for treatment."
"In the past year, the defense establishment allowed more than 7,000 patients and a similar number of escorts to enter Israel for treatment," he said. "Had these 40 patients asked for it, they would have received the same permit."
"Hamas realizes that its situation on the Palestinian street is difficult, and every such accusation resonates in the media and creates international support," Press added. "In reality, the ones who cut off the electricity supply in January were Hamas."
Mycket jobb ger lite tid till bloggning, men ett litet svep genom det svenska medieträsket kan jag bjuda på, och samtidigt passa på att visa upp fyra av den rasistiska vänsterns trynen.
Al-Qaidas andreman, Ayman al-Zawahiriuppmanar till kamp mot judar (inte israeler eller sionister). Behövde han göra det? Det var liksom underförstått...
I SvD läser jag att vissa delar av den svenska intelligentian bibehåller sin låga kvalitet. Islamologen Jan Hjärpe har tidigare tyckt att Irans president Ahmadinejad hade en poäng när han i ett tal den 24:e april 2006 sa att Israels judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa, vilket jag skrev om här. Att hälften av Israels judiska befolkning har rötter i muslimska länder, och att Ahmadinejads israeliske presidentkollega vid tillfället för Ahmadinejads utspel, Moshe Katsav, själv är flykting från Iran, bekommer inte Hjärpe.
Jan Hjärpe, tänker så det knakar.
Denna gång har Hjärpe lagt pannan i djupa veck:
Jag menar att vi nu ser en ganska tydlig sekulariseringsprocess i den muslimska världen. Maktens religiösa legitimitet underkänns av dem som är mest religiöst engagerade. Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet. Oppositionen med religiöst språk kommer så – som vi har sett i det palestinska valet, liksom i Egypten och i Pakistan – att lieras med strävan efter demokrati (så som ”folkrörelserna” i Sverige gjorde). Då blir det nödvändigt för makten att finna andra grunder än det religiösa för sin legitimitet.
Genom kravet på mer religion i samhället blir det istället mindre. Den religiösa aktiviteten ökar, men staten sekulariseras på sikt.
Ja, just det, Jan...tydliga tecken på sekularisering.
Mats Skogkär (Sydsvenskan) ställer sig något tveksam till den respekterade islamologens skarpsinniga slutsatser:
För några veckor sedan uppmärksammades en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. En slutsats av denna framstår som tämligen otvetydig: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar.
Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia – den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel – skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. I Egypten och Pakistan ansåg en klar majoritet att sharia borde vara den enda juridiska källan. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.
Flera artiklar ger bilden av att Fatah är i krig med islamister (SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 och Sydsvenskan 1, 2). Det påminner mer om maffiakrig.
Men Bitte Hammargren (SvD) vet naturligtvis var skon skaver. Hon har letat upp "Khalil Shikaki och hans Palestinian Center for Policy and Survey Research, vars mätningar både statsmakter och analytiker runt om i världen brukar följa noga – även om det inte lyckades förutsäga Hamas valseger 2006", och Shikaki kan förtälja att:
Det har skett en markant förändring i den palestinska opinionen. Under de senaste tre månaderna har stödet för Hamas ökat kraftigt, medan tilltron till president Mahmoud Abbas har avtagit, också på Västbanken. [...] [B]rytpunkten kom när Hamasaktivister stormade gränsbarriären i det instängda Gaza i januari, vilket följdes av israeliska räder mot Gaza som skördade 130 dödsoffer, samtidigt som raketbeskjutningarna mot civila i Sderot och Ashkelon ökade i intensitet och attentatet mot en judisk religiös skola i Jerusalem, vilken står bosättarhögern nära, ledde till åtta döda.
Jag antar att Bitte kände sig extra nöjd när hon hittat en så pålitlig analytiker (synd på den där missade valprognosen) som vet hur man sammanfattar på ett så kärnfullt sätt. Det vore väl onödigt att komplicera saker och ting. Läsare kan ju knappast förväntas ha något utbyte av en kronologi. Försök själva, och se om ni hänger med:
Den 27/2 sprängs den 47-årige fyrabarnspappan Roni Yichiyah till döds i Sderot av en raket.
Ambulanspersonal för bort Roni Yichiyah, som dör strax efteråt av skadorna.
Därefter slår Israel till mot Hamas. Enligt en palestinsk medborgarrättsgrupp, oberoende av Hamas, miste Hamas och dess allierade (såsom Jihad) mellan 97 och 105 väpnade män, medan antalet civila dödsoffer uppgick till ca 27. Hamas använder rutinmässigt civila som "sköldar".
Den 6/3 tar sig en palestinier in i en judisk skola och skjuter ihjäl 8 personer. Många skadas. Hamas tar stolt på sig ansvaret.
Se, så komplicerat allting blev. Lika bra att säga att allting skedde samtidigt, annars förleds man att tro att israelerna agerar rationellt. Med palestinierna föreligger naturligtvis ingen sådan risk, och heller inget krav. Några kallar Gazaremsan för ett utomhusfängelse. Jag tycker att "dagis" är en bättre jämförelse. Inga krav ställs. Mat skickas in i ena änden (några hundra långtradare per vecka forslar in förnödenheter från Israel, inte ett lingon från Egypten), och ut kommer bara skit. Detta leder mig till den första nyansen av brunvänster. Jens Börjesson, ordförande för Ung Vänster i Blekinge, har skrivit en smått fantastisk insändare i Blekinge Läns Tidning den 12/3. Hans insändare är ett svar på en tidigare insändare av en israelisk kvinna, och han inleder med att kritisera henne:
I det inlägg som skrevs om Israel–Palestina-konflikten kunde man tydligt se vem som talade. Var det en av dem som dagligen blir trakasserade av israeliska bosättare? Eller en av dem som inte kan få den sjukvård de behöver tack vare återkommande isoleringsblockader av mediciner? Lever hon vid sidan av den åtta meter höga betongmuren, som hon måste passera för att ta sig till jobbet varje dag?Var hon en av dem som blev nedskjuten av israelisk militär efter att ha fredligt demonstrerat mot ockupationsmakten?Var det en av dem som lever i ett totalt misär tack vare en ohuman ockupationspolitik?
Tragiskt nog tror jag inte han är medveten om vilket självmål han gör - en bleking som läxar upp en israel om krigets allvar. Även Börjesson sopar undan kronologin ovan och gör följande sammanfattning (min fetstil):
För någon helg sedan rapporterades en israelisk offensiv in i Gazaremsan. Resultatet var flera 100 döda palestinier och ett halvt dussin israeler. Anledningen var just att en av de palestinska ropen på hjälp i form av en raket hade träffat sitt mål.
Som sagt...ett stort dagis. Och så en storstilad sorti, när ordföranden för Ung Vänster i Blekinge briljerar med sina historiekunskaper:
Kriget började år 1948 då israelerna intog ett redan befintligt land.
Ung Vänster och Vänsterpartiet är emot betyg inte bara i historia, utan i alla ämnen...
Människor i Gaza upplever den värsta situationen på 40 år. [...] Vi SSU:are är besvikna och bestörta över omvärldens reaktion efter det val där Hamas vann makten. Vi menar att omvärlden, och därmed också Sverige, bär ansvar för det ökade våldet. [...] Bildt skrev dessutom bara några dagar före sin utnämning under ett upprop tillsammans med 134 före detta premiärministrar, utrikesministrar och andra dignitärer från hela världen, där det bland annat står att vi bör ”stödja en palestinsk nationell samlingsregering och avsluta den politiska och ekonomiska bojkotten av den palestinska staten”.
Trots detta svek omvärlden och genomförde en förödande ekonomisk och politisk bojkott. Vilket vi nu ser vidriga skadeverkningar av.
Ibland märks det tydligt att brunvänsterns "debatt" till stor del går på autopilot. Ett exempel har vi här, där det är givet att Guteland ska bearbeta läsarna med "fakta från en rapport som Amnesty International, Rädda Barnen, Care och flera andra organisationer har publicerat nyligen" som framhäver palestiniernas lidande. Den tänkta effekten är sympati med palestinierna, och naturligtvis att skulden läggs på Israel.
Hade Guteland brytt sig om att reflektera över vad som sägs, skulle hon säkert helst ignorerat rapporten. Den värsta situationen på 40 år - i klartext betyder det att så illa som det är nu när Israel lämnat Gazaremsan har det inte varit sedan Gaza var ockuperat av Egypten. Den israeliska ockupationen var tydligen bra för Gaza.
Naturligtvis har vi dagisaspekten igen. Omvärlden bär skulden för våldet, och har gjort sig skyldig till svek i form av "en förödande ekonomisk och politisk bojkott".
För det första har pengarna fortsatt att strömma in. Carl Bildt inledde med att öka bidragen till palestinierna, men att inte kanalisera pengarna via Hamas. Vilket irriterar SSU.
Är vi skyldiga att stödja en nazistisk regim, bara för att den vunnit ett demokratiskt val?
Har kanske "omvärlden" tvingat palestinierna att välja mellan ett korrupt Fatah och ett nazistiskt Hamas? Jag trodde det var deras egna skapelser...
Guteland avslutar med SSUs kravlista:
1. Omedelbart stopp för det israeliska övervåldet. 2. Bestraffning av den israeliska invasionen. 3. Ett slut på de av Hamas understödda terroraktionerna. 4. Ett slut på bojkotten av Palestina och Gazaremsan. 5. Omedelbar dialog för att lösa de senaste kriserna. Carl Bildt måste kritisera omvärldens svek och inleda dialog med Hamas.
Punkt ett är extra intressant - "det israeliska övervåldet"?
Benny Morris skrev en kritik av pekoralen "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt i The New Republic. Här finns ett stycke om det påstådda övervåldet:
Without a doubt, the ratio of Israeli power to Palestinian power in 2000-2005, the years of the second intifada, was at least 100:1 in Israel's favor, in terms of raw conventional military strength. (This, without taking into account Israel's non conventional military capabilities.) This intifada, this war, was launched by the Palestinians, who enjoyed the propaganda benefit of underdog status. The photograph of the disheveled stone-throwing or Kalashnikov-brandishing fighter facing down the Merkava Mark-III main battle tank became a representative image of this conflict. But it was a misleading representation. For the fearsome Merkava tanks almost never used their firepower against the Palestinians, much as the IAF F-16s and Apache attack helicopters usually (but not always) attacked empty Palestinian public buildings or individual terrorists in cars. The Hamas and Fatah fighters operated from behind a shield of Palestinian civilians and from crowded urban refugee camps and neighborhoods, and so Israel fought with both hands tied behind its back. Its actual firepower--its tanks, aircraft, and cannon--was never unleashed.
This accounts for the relatively low number of Arab deaths (four thousand in five years of warfare), and the relatively low proportion of Arab to Jewish deaths (3.5:1), as compared with the actual calculus of Israeli versus Arab military strength (100:1) and the relative proportion of armed to unarmed Arab casualties(about 2:1). Most of the Arabs killed in the intifada, despite the fact that it was mostly fought in heavily populated Arab areas, were armed fighters, not civilians. And the ratio of armed to unarmed Arab casualties has steadily risen in recent years as the IDF has perfected its modus operandi and become more careful. The famous battle of the Jenin refugee camp in spring 2002 is an illuminating example. Arab lies and gullible journalism about an indiscriminate slaughter notwithstanding (Human Rights Watch and other non-partisan bodies subsequently upheld the Israeli version), only fifty-three Jeninites died, all but five or six of them armed combatants. Israel lost twenty-three infantrymen in the battle. Had Israel dealt with that Fatah-Hamas bastion as, say, the Russians dealt with Grozny--from afar, with massive ground and aerial bombardments--no Israeli lives would have been lost, and Jenin would no longer be standing.
Throughout the second intifada, Israeli policy was to avoid, so far as possible, harm to non-combatants, and the IDF generally took great operational care to avoid civilian casualties. Some "collateral damage" did occur, given the nature of the battlefield. Some Israeli soldiers were trigger-happy and exceeded orders. But generally the targeted killing of terrorists--who see themselves, quite correctly, as soldiers in a war, and hence are legitimate targets for attack--resulted in few civilian casualties. (The Israeli air and artillery attacks in Gaza earlier this month offer a characteristic example: of eighteen Arabs killed, fifteen or sixteen, by Palestinian admission, were combatants.)
On the other hand, during the second intifada Arab attacks on Israelis claimed twice as many civilians' lives as soldiers' lives. (Mearsheimer and Walt bury this fact in a footnote, without explanation.) This was a result of deliberation and intention, not accident. Throughout the intifada, Hamas, Fatah, and Islamic Jihad primarily targeted "soft" civilian targets (buses, restaurants, shopping malls, and last week a Tel Aviv falafel kiosk), preferring them to "hard" military targets, which were more difficult and more dangerous. The Palestinian objective was to sow terror in Israel's rear areas. The difference in strategy, and all that this implies in terms of moral orientation, was stark. The Palestinian aim was to kill as many civilians as possible; and the Palestinian masses rejoiced in the streets of Gaza and Ramallah every time a suicide bomber successfully blew up a bus or a shopping mall or a café in Israel. And this, historically speaking, was merely a refinement of the Palestinian tactics of terror used against the Yishuv since the 1920s (and not, as Arab propagandists would have it, only after 1967).
The IDF's aim, by contrast, was to kill guerrillas/terrorists and their commanders, such as Sheik Ahmed Yassin. Mearsheimer and Walt misleadingly call him the "spiritual" head of Hamas. One might, with equal accuracy, call Hitler the "spiritual" head of the Nazi Party. Neither actually murdered anyone with his bare hands. But their differences notwithstanding, both were the organizational and operational directors of their respective movements, as well as the movements' "spiritual" leaders.
Vilket för mig till den tredje nyansen av brunvänster, representerad av Andreas Malm, syndikalistisk skribent i Arbetaren och DN Kultur.
2002 kontaktade Andreas Malm svenska medier och påstod att han med egna ögon såg hundratals, kanske tusentals dödade palestinier i Jenins flyktingläger. TT nappade på Malms berättelser och släppte ett långt telegram med hans utsagor. Senare bekräftade Amnesty, HRW, FN och även Palestinska Myndigheten att i Jenin dödades 23 israeler och 56 palestinier, de flesta beväpnade män. Men Malm driver fortfarande konspirationsteorin att det skedde en stor massaker i Jenin. På bilden ovan syns Andreas Malm i mitten. Några palestinier och ISMare sparkar israeliska soldater. De tycks inte frukta något övervåld.
Andreas Malm blev rikskändis pga sitt stöd till Hezbollah (läs mer här). Tydligen är detta tillräckliga meriter för att platsa som skribent på DN Kultur. Man kan undra varför TT agerade megafon åt Malms fantasier. Bloggen TT-kritik har länge granskat TTs agerande, och TT får illustrera den fjärde nyansen av brunvänster. I TT-kritiks arkiv finns en uppsjö av exempel på vinklingar, lögner, undanhållna fakta och felöversättningar.
En av de fulare fiskarna har tidigare varit Stefan Hjertén, numera pensionerad. Han har visat framfötterna genom att försvara förintelseförnekaren Robert Faurisson:
När man kommer över den första chocken over Faurissons påstående och börjar bläddra i historieböckerna, upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvarliga ur källsynpunkt.
