Paus

Eftersom jag ska till New York, kommer bloggen förmodligen inte att uppdateras på en vecka. Jag ligger hopplöst efter med de engelska översättningarna pga tung arbetsbörda, men hoppas kunna åtgärda detta snart. Håll ögonen öppna!

Det är tydligen svårt med perspektiv

Här, här, här, här, här och här rapporteras om Israels nedskärning av energileveranser till Gaza.

Israels justitiekansler Menahem Mazouz sade på måndagskvällen att man inte kan minska elleveranserna till Gazaremsan utan att först grundligt utreda vilka de humanitära konsekvenserna blir.

Jag har tidigare påpekat att det finns en uppsjö av länder som inget hellre vill än att överösa palestinierna med bistånd, däribland Sverige. Länder som slipper att dagligen beskjutas med raketer från Gaza.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömde på måndagen Israels bestraffningar av Gazaremsan som "oacceptabla".

Även det ryska utrikesdepartementet kritiserade Israels isolering av Gaza och sade att man knappast kan bekämpa extremism genom att förneka befolkningen dess mest grundläggande behov.

Det här är rent ut sagt obegripligt... Vad hindrar Ryssland från att förse Gaza med olja? Eller Egypten?

Ni som läser någon av ovan länkade artiklar...tänk efter nu! Var får Israel sin olja ifrån? Här kan ni läsa om det. Det borde inte komma som någon överraskning att arabländerna vägrar sälja olja till den sionistiska fienden. Undantaget är Egypten, som i fredsuppgörelsen 1979 förpliktade sig att låta Israel lägga bud på olja som Egypten inte själv behöver. Men den olja Israel importerar från Egypten stod år 2000 enbart för en åttondel av Israels import.

Fram till den islamiska revolutionen i Iran 1979 importerade Israel olja därifrån. Sedan stängdes även den kranen.

Så var kommer oljan ifrån? Svaret är att det mesta kommer från Ryssland och andra f d Sovjetrepubliker. Tidigare har man importerat mycket från Angola, Colombia, Mexiko och Norge.

Återigen, vad hindrar Ryssland eller Egypten att förse Gaza med olja? Ingenting! Men varför försitta chansen att skälla på judarna?

Sådana är perspektiven idag. Arabländerna har i över 30 år vägrat exportera olja till Israel, och ingen bryr sig. Men när Israel vägrar sälja den olja man själv importerat långväga ifrån till ett område som dagligen beskjuter dem med raketer, då djävlar får det vara nog!

Internationell pajas

IAEAs chef Mohammed ElBaradei pinkar revir. SvD rapporterar att han inte gillar Israels sätt "att ta lagen i egna händer". Det han syftar på är bombningen av ett mål i Syrien, vilket ryktena säger var en anläggning för utveckling av kärnvapen i Nordkoreas regi.
Det korrekta förfarandet, enligt ElBaradei är genom IAEA:

- Det tycker jag är bedrövligt, för vi har ett system att om länder har information om att ett land arbetar med ett nukleärrelaterat program, så ska de vända sig till oss. Vi har befogenheten att börja utreda det, sade IAEA-chefen.
- Att bomba först och fråga sedan, det tycker jag undergräver systemet och ger inte svar på några misstankar, för det är vi som är det internationella samfundets ögon och öron.

Det känns betryggande... IAEA är ju en framgångssaga utan dess like. Vore det inte för dem skulle det vara fritt fram för länder att framställa kärnvapen med syfte att ställa till med folkmord.

Israel hade således inget att oroa sig för. IAEA hade befogenhet att utreda det.

Hatets drivkraft, del II

Henrik Hamrén recenserar också filmen Det svider i hjärtat i Sydsvenskan.

Debatten om terrordåden mår bra av mindre religion, inte mer.

Så inleds recensionen. Hamréns tes är att problemet endast orsakas av utanförskap:

Den svenske muslimske självmordsbombaren är inte en välintegrerad och välutbildad medelklassmänniska. Här handlar det om unga och resurssvaga killar vars liv kantas av kriminalitet, frånvarande föräldrar, våld och droger. Historien om muslimen Lennart skulle lika gärna kunna vara historien om nynazisten Lennart, eller HA-knutten, eller kanske Plymouthbrodern. Den visar kärnan i extrema sekters dragningskraft och hur längtan efter stadga, trygghet och tröst är sektens livselixir.

”Det svider i hjärtat” öppnar för nya förklaringsmodeller men ger inga definitiva svar. Utanförskapet är den tydligaste faktorn. Till det kommer globalpolitiken i form av USA:s angreppskrig mot delar av den muslimska världen (i vilket Sverige är en del genom vår vapenexport).

Den tredje faktorn är religionen. Men ”Det svider i hjärtat” handlar ganska lite om islam. Den handlar om individer. Filmen gör det än svårare att förstå den gängse mediedebattens envisa fixering vid religion, som känns ungefär lika relevant som att diskutera nynazister enbart utifrån deras upplevda fosterlandskärlek.

Jag tycker mig se en viss skillnad mellan islamister, HA och nynazister å ena sidan, och Plymouthbröder å den andra. Benägenheten att spränga folk i luften...

Som jag hävdade häromdagen, så är jag inte särskilt intresserad av de psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa. Utanförskap? Ja, kanske det. Men intressantare är vad som driver folk att vilja mörda och lemlästa urskiljningslöst. Där skiljer sig rekryteringen till Plymouthbröderna markant från rekryteringen till många muslimska samfund. Hatet kommer först, därefter väljer man mellan att bli nazist, kommunist, islamist eller MC-gangster.

Jag kan extrapolera en hel del om vilka som deltog i paneldiskussionen utifrån Hamréns påstående:

Paneldiskussionen efter visningen av ”Det svider i hjärtat” på Panora i Malmö i lördags blottade behovet av nya förklaringar. Alla är överens om att terrordåd mot civila inte är accepterade av islam.

Se mitt tidigare inlägg.

Mer nyheter om Iran

Två artiklar i den kristna tidningen Dagen är intressanta. Först rapporteras att vissa judar och kristna oroar sig för de iranska judarnas säkerhet. Andra gör det inte.

International Fellowship of Christians and Jews, IFCJ (internationella sällskapet av kristna och judar) samlar varje år in mångmiljonbelopp från evangelikaler i USA som vill skänka pengar till Israel. Nu utlovar IFCJ 10 000 dollar (65 000 kronor) till varje iransk jude som flyttar till Israel - och 82 har nappat på erbjudandet sedan projektet startade tidigare i år. IFCJ räknar med att ytterligare ett 60-tal ska utvandra till den judiska staten före årets slut.

De iranska judarnas historia är minst sagt komplex. Judar kom i större utsträckning till Persien i samband med den babyloniska fångenskapen, vilken startade 586 f Kr. Över tusen år innan islam grundades. Den gren av islam som är dominerande i Iran, shia, har varit fientligare till judar än sunni, den största grenen av islam. T ex har shia en legend som gör gällande att profeten Muhammed blev giftmördad av en judinna.

Det fanns judar som låtsades vara muslimer, men i hemlighet levde som judar. Ur en artikel av Shula Kope:

Den märkliga historien om Meshed-judarnas – Anusei Meshed, som de kallas på hebreiska – går tillbaka till en pogrom den 26 mars 1839, när en shiitisk pöbel angrep det judiska kvarteret, mördade 33 människor och sårade över ett hundra. De överlevande fick välja mellan att övergå till islam eller dö.
Många konverterade och antog muslimska namn. De byggde en moské och somliga gjorde till och med pilgrimsfärder till Mecka. Men bakom de tegelväggar som dolde deras hem tog många risken att följa judisk lag och tradition.
De följande årtiondena flyttade några från Meshed till Herat, omkring 300 kilometer bort, där de kunde leva fritt som judar. Meshed hade varit förbjudet för judar ända till mitten av 1700-talet. Staden är fortfarande islams heligaste i Iran – det är där som martyren imam Reza, shiiternas åttonde imam, har sin grav.
– Nader Shah, en av Irans mest betydande härskare, inbjöd judar att bosätta sig i staden efter sin segerrika återkomst från ett erövringståg till Indien. Han gjorde Meshed till huvudstad och kallade in judiska familjer för att bevaka hans skatter och stimulera ekonomin, berättar Moshe Hakimi, pensionerad rektor för en skola i Tel Aviv, som specialiserat sig på Meshed-gruppens historia.
Vid Nader Shahs död 1747 föll dessa familjer offer för förföljelse av fanatiska islamska ledare som ansåg att judisk närvaro i Meshed var ett helgerån.
Trots detta byggde församlingen i Meshed fyra synagogor, ett ritualbad, mikve, och en skola.
Enligt professor Amnon Netzer vid institutet för asiatiska och afrikanska studier vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem tvingades tiotusentals judar att omvända sig till islam under årens lopp, även före upploppet i Meshed.
– Det som gör fallet Meshed unikt är att de faktiskt förblev marraner i 100 år och därefter, år 1925 under shah Reza Pahlevis toleranta regim, återvände de som var kvar i Meshed officiellt till judendomen.
Han hävdar att skälet till att historien om dessa kryptojudar inte är så känd är att historieböcker i israeliska skolor inte ägnar uppmärksamhet åt judarnas historia i islamska länder.

Men det finns åtskilliga som fortfarande minns. Moshe Hakimi till exempel. Som pojke i Meshed var han bäst i klassen i Koran-kunskap, ett utmärkt skydd för den som inte ville märkas som jude. Men i en annan skola, i ett rum som var dolt för nyfikna ögon i de vindlande gränderna i hans stadsdel, studerade han judiska ämnen.
– När skolan var slut skickade läraren hem oss två i taget för att vi inte skulle dra uppmärksamheten till oss, berättar Hakimi.
Hans ögon glittrar när han talar om Meshed. Han talar en kultiverad, välformulerad hebreiska i långsamt, avmätt tempo och vokalerna rundas av hans persiska accent.
– Vi levde ett dubbelliv. I hemlighet var vi judar men för syns skull var vi muslimer. Jag minns när jag var sju år och satt bredvid min far i moskén och alla skulle gråta och klaga till minne av den shiitiske imamens död. Jag såg mig omkring och märkte att alla dolde ansiktet och låtsades gråta. Jag vände mig till min far och viskade: "Varför ser jag inga tårar?" Min far tystade mig. När vi kom hem förklarade han: "Det är bara för syns skull. Vi är judar. Vi gör det här bara för att de skall tro att vi är goda muslimer."

Fram till 1935 kallades landet Persien. Shahen Reza Pahlavi var en stor beundrare av Hitler, och ändrade officiellt namnet till Iran, vilket betyder "ariernas land". Han var däremot inte antisemit. Från Israels självständighet 1948 till den islamiska revolutionen 1979 var Iran Israels främsta bundsförvant i den muslimska världen. Den judiska minoriteten växte till och med, till följd av att en del av de 140.000 judar som flydde från Irak tog sin tillflykt till Iran, och stannade där.

Efter revolutionen blev situationen osäker. Det fanns ca 80.000 judar kvar i Iran vid revolutionen. De flesta utvandrade, majoriteten till USA. Ayatollah Khomeini deklarerade en fatwa som sa att judar skulle behandlas väl. (Dock ej Bahá'íer, mer om det nedan.) Khomeini gjorde skillnad på judendom och zionism. Judar var (och är) därför tillåtna att utöva sin religion. Samtidigt sattes ribban för Irans judar av den renodlat politiska rättegången mot, och därefter avrättningen av, den judiske ledaren Habib Elghanian. Dessutom var judar i mångt och mycket att betraktas som gisslan. Hela judiska familjer fick inte lämna landet samtidigt, utan någon var tvungen att stanna kvar som en försäkring att judar inte skulle emigrera till Israel.

---

Bábs helgedom i Haifa, Israel. Detta är Bahá'íernas näst heligaste helgedom.

Den andra artikeln talar om att Ali-Muhammad Varqa, en av Bahairörelsens stora ledare, har avlidit.

Lite vanvördigt kan man säga att bahaierna nu kastas handlöst ut i en ny tillvaro. Ali-Muhammad Varqa var nämligen den siste av rörelsens 50 ”Hands of the Cause of God” (händer som tjänar Guds sak), en liten ledargrupp som utsågs av bahais ursprungliga högsta ”väktare” fram till 1957.

Bahairörelsen har utsatts för grymma förföljelser sedan den islamiska revolutionen.

Samtidigt rapporteras nya övergrepp mot den utsatta bahai-minoriteten i Iran. Enligt rörelsens hemsida förstördes en begravningsplats med mer än 100 bahai-gravar i staden Najafabad i september. För-övarna använde grävmaskiner. I juli demolerades en begravningsplats i Yazd på samma sätt. Bahaier över hela Iran får hotelsebrev och flera har gripits; i Kermanshah dömdes en 70-årig man till 70 piskrapp och ett års fängelse för att ha ”propagerat för bahai och förtalat de sanna imamerna”.
- Förföljelsen i Iran har intensifierats efter den islamistiska revolutionen 1979. Först avrättades alla våra ledare. I dag förekommer en del mystiska dödsfall. Bahaier förvägras högre utbildning, deras pensioner konfiskeras och de avskedas från sina jobb. Statskontrollerade medier hetsar mot bahai, säger Douglas Moore och tillägger att bahaier under senare tid också har problem i Egypten där deras tro inte erkänns som religion och de därför inte kan få ut officiella identitetshandlingar.

Över 200 av rörelsens anhängare har mördats i Iran under åren 1978-1998.

Skulle du äta en panda?

Torskbeståndet är hotat, och ändå vill fiskare i Sverige och Polen intensifiera jakten på torsk. Om detta skriver två medlemmar i Greenpeace i dagens Sydsvenskan.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hotet mot våra hav, och om några förbisedda åtgärder.

Expressen på rätt spår

Dagens ledare i Expressen kräver sanktioner mot Iran, pga deras strävan efter att utveckla kärnvapen. Vad dessa vapen ska användas till vet alla - förinta Israel.

Den ansträngda iranska ekonomin (Iran tvingas importera bensin, eftersom de inte har kapacitet att raffinera oljan själva, och bensinpriset är löjligt lågt tack vare statliga subventioner) har fått ett uppsving av de höjda oljepriserna. Alla medel måste tas till för att hindra Irans efterlängtade kärnvapenkrig. Fredliga medel till att börja med.

Så se upp! Dadlarna i din affär kan komma från Iran! Likaså saffran till lussekatterna. Titta på ursprungsmärkningen, och köp inte iranska varor! Gör världen en tjänst och ta cykeln till jobbet!

Bojkotta Iran!

Uppdatering: Jag ser att Sydsvenskan är inne på samma spår.

Hatets drivkraft

På ledarsidorna i både SvD och DN kommenteras den nya filmen Det svider i hjärtat, i vilken filmaren Oscar Hedin söker anledningen att unga svenskar vill offra sina liv för islam. Skribenterna kommer till helt olika slutsatser. DNs anonyme ledarskribent skriver bl a:

Att vara muslim i väst innebär ofta ett socialt utanförskap. Islam lockar med innanförskap. Och det är ett innanförskap som är större, varmare och i viss mån mer fördelaktigt än det som andra religioner eller sekter erbjuder. Som Ralf Lennart i filmen, tidigare skinnhuvudet numera radikal muslim, konstaterar i sitt val av religion: islam är från A till Ö.

Muslim är inget man är på fredagar, det är man dygnet runt alla veckans dagar. Koranens levnadsregler gäller hela livet. Extrema uttolkare menar därför att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenligt med islam.
[...]
Några av männen i filmen framträder som sökande. Ralf Lennart är inte ensam om att ha ett kriminellt förflutet. Systern till Hassan, som lämnade Sverige för att offra sitt liv i Tjetjenien, berättar att brodern tidigare höll på med droger och ser hans kamp för jihad som ett annat uttryck för den verklighetsflykt som präglat hela hans liv.

Den Ralf Lennart som nämns bytte namn till Abdu-Raouf Wadman då han konverterade, och är på nätet känd som Abu Usama el-Swede. DN visar sin handlingskraft (ironi) genom att presentera 5 åtgärder:

Om vi i Sverige ska leta efter förklaringar måste vi börja där vi står. Här är vad som bör göras:

1. Bryt kopplingen mellan islam och utanförskap. Med arbetskraftsinvandring och en rörligare arbetsmarknad skulle vi kunna få en större muslimsk medel- och överklass också i Sverige. Det skulle minska stigmatiseringen.

2. Skilj på tro och terrorism. Islam är ett välkommet inslag i Sverige. Militant islamism är det inte.

3. Likställ världsreligionernas ställning i Sverige. Om svenska universitet erbjuder prästutbildning finns ingen anledning att inte också erbjuda imamutbildningar. Och om vi accepterar klockringningar bör vi också välkomna minareter och böneutropare.

4. Ställ krav på muslimska samfund, skolor och andra rörelser. Ska statsbidrag utgå ska företrädarna också ställa upp på samhällets liberala värderingar. Den aktör som bistår med råd, kontakter eller uppmuntran till terrorhandlingar har förverkat sin trovärdighet i ett demokratiskt, öppet samhälle.

5. Skärp den sociala kontrollen och uppmärksamheten så att fanatiker tidigare möter motstånd. Oscar Hedins film är ett viktigt bidrag till vaksamheten.

Per Gudmundson drar andra slutsatser:

Filmen presenterar tydligt de gemensamma nämnarna för denna första generation svenska heliga krigare. De skiljer sig inte från de faktorer som ofta finns i bakgrunden för andra som ställer sig utanför samhället. Socialt utsatta miljöer, osäkra hem- förhållanden, småbrott och strulighet i tonåren. Det mest slående exemplet är svenske konvertiten Ralf Lennart, mest känd på internet som propaganda-spridaren Abu Usama el Swede, som innan han blev jihadist hunnit vara både nazist, fotbollshuligan och våldsbrottsling.

Den här bilden stämmer inte riktigt med vad vi vet om jihadister i andra länder. Ingen undgick väl sommarens ”läkare utan gränser” i Storbritannien, och den stora förekomsten av ingenjörer i terroristgrupper är väl belagd. Kanske beror skillnaden, som Oscar Hedin antydde när jag talade med honom efter filmen, på att Sverige har haft ett annat invandringsmönster än exempelvis England. Arbetskraftsinvandring och kolonial historia har där skapat en muslimsk medelklass som Sverige, som mest haft asylinvandring, ännu inte har.

Hedin vill förstå varför, och han lyckas bra med att förmedla det i filmen. Men som terrorism- forskaren Magnus Norell sade i en intervju angående filmen så hjälper denna förståelse bara en bit på vägen. Den lär oss inte hur vi löser problemet, och den hjälper oss inte att undvika konflikt.

Frågan är snarast hur nästa generation martyrer kommer att se ut. Filmen ger en ledtråd. I en moské i Helsingborg får man se den unge och karismatiske svenske predikanten Anas Khalifa hålla i en perverterad variant av kyrkans barntimmar. Han förklarar inför tindrande barnaögon att paradiset har hundra särskilda nivåer bara för dem som blir martyrer och offrar sitt liv i strid för sin religion. De närvarande föräldrarna nickar gillande.

Egentligen anser jag att man bör ställa två frågor:

1. Vad driver människor i "västvärlden" (framöver skippar jag citationstecknen) att konvertera till Islam?
2. Varför för islam krig mot västvärlden?

Den första frågan har inget enkelt svar. Islam, liksom alla religioner, finns i många varianter. De psykologiska faktorer som får folk att bli religiösa, oavsett vilken religion det handlar om, intresserar mig inte nämnvärt. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan rekryteringen till sekter som sjunger sånger, talar i tungor och botar cancer med handpåläggning å ena sidan, och sekter som predikar folkmord, spränger pendeltåg och har militär träning i Afghanistan å den andra. Det handlar om hat som ideologisk kärna.

Det finns säkert en uppsjö med anledningar att folk söker sig till hatiska ideologier - vänsterextremism, nazism, islamism. Har man väl tagit steget in i någon av dessa hatideologier så är steget inte långt till någon av de andra. Exemplen är otaliga på övergångar mellan dessa grupper, och de har ett långtgående samarbete, vilket jag ska skriva om i ett separat inlägg längre fram. Ovan nämnde Abu Usama el-Swede är ett exempel på övergången nazism-islamism. Karolina Matti är ett exempel på övergången vänsterextremism (syndikalism i hennes fall)-nazism.

En gemensam faktor för dessa ideologier är hatet mot USA och judar. Idag har islamismen en långt större dragningskraft än för bara några år sedan. Ökningen kan bero på många saker - krigen i Irak och andra länder, det stora antalet muslimer (däribland många islamister) som kommit till västvärlden, de näst intill obegränsade resurserna i islamisternas händer. Men framför allt är anledningen att islamisterna inte vilar på sina lagrar, utan genomför terrordåd på terrordåd, och det i stor stil. En våt dröm för varje politisk ligist som tycker det blivit segt att gå omkring med knogjärn i fickan och leta lite action.

Den andra frågan är lättare att besvara. Och nej, det handlar inte om en reaktion på förtryck eller kolonialism. Muslimer har inte utsatts för detta i högre grad än andra folkgrupper, och definitivt inte av USA eller judar. En avhoppad islamist, Hassan Butt, skrev i en mycket läsvärd artikel i brittiska The Observer i somras:

When I was still a member of what is probably best termed the British Jihadi Network, a series of semi-autonomous British Muslim terrorist groups linked by a single ideology, I remember how we used to laugh in celebration whenever people on TV proclaimed that the sole cause for Islamic acts of terror like 9/11, the Madrid bombings and 7/7 was Western foreign policy.

By blaming the government for our actions, those who pushed the 'Blair's bombs' line did our propaganda work for us. More important, they also helped to draw away any critical examination from the real engine of our violence: Islamic theology.

Svårare är det inte. I ett tidigare inlägg nämnde jag att JK Göran Lambertz inte ansåg det olagligt att moskén på Södermalm sålde kassetter som uppmanade till folkmord på judar. Han menade att hetsen var ett led i en konflikt (den arabisk-israeliska)...

där stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag i den retorik som omger konflikten.

Vad han medvetet blundar för är att

• "traditionen" att kalla judar för bröder till apor och grisar kommer från koranen.
• uppmaningen att utrota judarna kommer från Haditherna, dvs nedtecknade vittnesmål om Muhammeds liv och uttalanden.

Muhammed dog år 632, och satte aldrig sin fot i dagens Israel. Muslimerna ockuperade Jerusalem först 6 år efter hans död, så en arabisk-israelisk konflikt fanns helt enkelt inte när detta skrevs. Däremot fanns det en konflikt mellan islam och judar. Muhammed hade väntat sig att judarna glatt skulle anamma hans nya religion, och blev hatisk när det visade sig att han hade fel. Därför lät han slakta ett stort antal judar i Medina när han invaderade staden. Detta är konfliktens kärna - islam hatar judar just för att Muhammed gjorde det.

Som jag sa finns det olika riktningar inom islam, liksom i alla religioner. Men hatet mot judar är inget perifert eller nytt påfund inom islam. Att säga som Moualla Mourtada gjorde i SvD

Vi som verkligen är troende muslimer, närmare 1,5 miljarder världen över, blir offer för en liten grupps handlingar. Extremisterna utgör inte ens en procent av alla muslimer.

är befängt. Vem är han att göra sig till sann uttolkare av koranen? Ingen, lika lite som Åke Green har monopol på kristendomens syn på homosexualitet. Ur luften tar Mourtada siffran "inte ens en procent" som mått på extremismen inom islam. Hur stämmer det med verkligheten?

I en undersökning 2004 var 65% i Pakistan, 55% i Jordanien och 45% i Marocko positivt inställda till Usama bin Ladin. En annan undersökning i Storbritannien visade att 6% av de brittiska muslimerna ansåg att 7/7-bombarna agerade i enlighet med islams sanna principer, och 7% ansåg att självmordsattacker mot civila i Storbritannien kan vara berättigat.

Det är dags att vakna och inse att vi befinner oss i krig!

Vems ansvar?

I SvD läser jag att Amnesty kräver att Libanon ska sluta diskriminera de palestinska flyktingarna. Är det en nyhet? Nej. Dessutom säger Amnesty

att ansvaret för flyktingarnas situation inte bara ligger hos den libanesiska regeringen, utan också hos Israel, andra länder i regionen och det internationella samfundet

Är det en nyhet? Nej. Att Amnesty i vanlig ordning tycker att Israel bär skulden får knappast några ögonbryn att höjas. Något förvånande är väl att de för en gångs skull inte enbart lastar Israel.

En stilla undran...vad exakt förväntas Israel göra åt saken? Vad skulle Israel gjort annorlunda i det förgångna?

Scenario 1) Israel förväntas låta palestinska flyktingar återvända till Israel. Av de 726.000 ursprungliga flyktingarna har det blivit miljoner. Alltså leder detta scenario till att den judiska staten förvandlas till ytterligare en (den 57:e tror jag det skulle bli) muslimsk stat, och därmed är vi tillbaka på ruta 1 - judar i minoritet förföljs av religiösa skäl. Precis det var anledningen att judarna flydde till Israel för 100 år sen.

Rättvisan kräver att de palestinska flyktingarna antingen får återvända eller får ersättning för förlorad egendom. Naturligtvis! Men det är dags för omvärlden i allmänhet, och den rasistiska vänstern i synnerhet, att betrakta konflikten i sin helhet. Den började inte med fördrivningen av araber 1948, utan är mycket äldre än så.

Det finns tre flyktingproblem i konflikten:

• Judiska flyktingar från Europa. Över två miljoner.
• Judiska flyktingar från arabvärlden och Iran. Ca 900.000.
• Arabiska flyktingar från Israel. Ca 726.000.

Samtliga dessa har tvingats lämna allt de ägde och samtliga borde ha samma rättigheter, och de som menar att rättvisa är vägen till fred (vilket jag tror är en illusion, tyvärr) borde inse att alla dessa rättigheter måste tillgodoses på ett bräde i så fall. Israel skulle ha allt att vinna på att rättvisa skipas, men det kommer aldrig att ske. Min fars föräldrahem i Ungern plundrades när familjen deporterades till Auschwitz, och inte ett öre fick han i kompensation. I Polen beräknas värdet av enbart de fastigheter som stals från judar under kriget uppgå till 30 miljarder dollar. Inte ett öre där heller. I arabvärlden beslagtogs enorma tillgångar, framför allt i Bagdad. Gissa hur mycket kompensation som betalats ut därifrån...

Scenario 2) Israel bär skulden därför att man aldrig borde fördrivit palestinierna. Efter 28 års arabisk terror, mitt under brinnande krig, i vilket araberna skryter med att de ska ställa till ett blodbad, när den största judiska staden (Jerusalem) är omringad och belägrad och judarna där saknar förnödenheter, när judarna kastas ut från Hebron och Gaza, när man för sin överlevnad är tvungen att lita till frivilliga besättningar som flyger in nermonterade haubitsar och Messerchmitts från Tjeckien, då förväntas man...ja, vad? Sätta upp domstolar och pröva varje arab enskilt?

Och varför krig överhuvudtaget, tror ni? Brunvänstern är väldigt förtjust i att utmåla FNs delningsplan från 1947 som djupt orättvis. Judarna tilldelades ju enligt den 55% av Palestina. Det är tur för brunvänstern att det finns så många som inte orkar läsa delningsplanen. Den judiska staten (inte judarna) tilldelades 55%, varav merparten var (och är) obrukbar öken. Men det viktiga i sammanhanget är att inget land överhuvudtaget skulle byta ägare. Gränserna drogs utifrån demografin. Araber i Israel skulle få stanna där och behålla sina ägor, judar i den arabiska staten skulle få stanna och behålla sina ägor där. Låter det orättvist? Araberna var kanske rädda att judarna skulle behandla dem som judar själva blivit behandlade i arabländerna...

Så förlåt mig att jag inte upprörs över att Amnesty rapporterar:

...finns det familjer med tio personer som tvingas leva i ett rum. Bostäderna består ofta av baracker i korrugerad plåt utan riktiga tak, ventilation eller sanitära anläggningar.

Här är en bild av ett judiskt flyktingläger i Israel på 50-talet:
Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Israels förre president, Moshe Katsav, är flykting från Iran. Han bodde i ett sånt här tältläger, och hans lillebror Zion drunknade vid 2 månaders ålder då tältlägret översvämmades. Men vem känner till sånt i Sverige? Knappast någon, för judar är ju aldrig flyktingar i våra vänstervridna mediers ögon.

Sickodebatten igen

Peter Wolodarski kommenterar filmen Sicko igen i dagens DN. Häromdagen gav jag exempel på inkompetens och fusk i svensk vård i mitt inlägg Sicko Göteborg.

Att rädda haven

Markus Hoffman, agronom på LRF, skriver på dagens Brännpunkt om Helsingforskommissionens möte idag.

Det är ett sista försök att rädda det nya Östersjöavtalet, det femte i ordningen, som ska klubbas av miljöministrarna i Krakow den 15 ­november. Historien visar dock att avtal i Helcoms regi inte räcker för att rädda Östersjön.

Många är oroliga för att det inte ska bli ett avtal med efterföljande kollaps för Östersjöarbetet. Eller att avtalet ska bli för tunt.

Världens hav är allvarligt skadade, och hade inte katastrofen skett dolt under havsytan skulle det bli ett ramaskri. Några konkreta åtgärder saknar jag i Hoffmans artikel, och i debatten som helhet:

• Anlägg våtmarker! Våtmarker är ett bra sätt att rena vatten från nitrat (en kväveförening) och fasta partiklar. Dessutom är våtmarker viktiga biotoper med stor biologisk mångfald. Det bör påpekas att kväve är den begränsande faktorn i de flesta hav. Atomerna kol, kväve och fosfor behövs i proportionerna 106:16:1 (Redfieldkvoten) för planktontillväxt, och det ämne som faller under denna kvot blir således begränsande. Tillförsel av detta ämne kan därför öka planktontillväxten. I Östersjön, däremot, liksom i många sötvattenssystem är fosfor den begränsande faktorn. Men även fosfor tas upp i våtmarker, så de gör stor nytta även kring Östersjön.
• Odla musslor! Musslor fångar upp näring ur vattnet, och musselodlingar fungerar som stora partikelfilter. Musslor är nyttig mat, dessutom.
• Skörda fintrådiga alger! Enligt rapporten "Ekonomisk analys av algskörd och användning av fintrådiga alger":

  Algskörd skulle idag inte kunna bära sina egna kostnader utan det skulle behövas statliga bidrag för att skörda alger. En viss effektivitetsvinst skulle troligtvis kunna göras vid en samordning med strandstädningen, men ett tillskott av pengar krävs. Effekterna av algskörd och användning av alger behöver studeras vidare för att kunna bedöma om det är samhällsekonomiskt lönsamt med algskörd. Om vidare studier visar att algskörd ökar rekryteringen av rödspotta råder det inga tvivel om att algskörden är en samhällsekonomiskt lönsam åtgärd för att restaurera grundområden som drabbas av fintrådiga alger. Användning av fintrådiga alger i papperstillverkningen och inom läkemedelsindustrin verkar lovande, men ytterligare undersökning behövs. Ett annat bra sätt att använda algerna är som gödnings/jordförbättringsmedel i parker, på campingplatser eller på golfbanor. Detta skulle vara ett bra sätt att få avsättning för algerna men blir knappast ekonomiskt lönsamt. Eftersom det ännu inte går att visa på en samhällsekonomisk lönsamhet eller ekonomiska vinster från användning av algerna skulle det behövas ett ekonomiskt bidrag för att skörda alger.

  Grundtanken är denna - övergödning leder till algtillväxt, och det gynnar framför allt de snabbväxande algerna, vilket är encelliga och fintrådiga alger. Dessa producerar syre under sin tillväxt, men när vintern kommer sjunker de till botten och bryts ner. Under nedbrytningen konsumeras syre, och vi får problem med syrefria bottnar...djuren kvävs helt enkelt. Dessutom kan fiskyngel inte leva i den sörja av trådalger som de flesta är bekanta med från badvikar. Tar man däremot upp algerna ur vattnet innan de bryts ner, så slipper man syrebristen, och man tar upp näring ur vattnet. OK, inte ekonomiskt lönsamt ännu, men jag är övertygad om att det går att göra lönsamt, särskilt när man räknar in de positiva effekterna på fiskbeståndet.
• Den viktigaste åtgärden är att minska fisket. Tyvärr är Sverige här utlämnat åt EUs fiskekvoter. Som konsument kan man välja sin matfisk med omsorg. Här finns en liten guide från WWF. Det skulle aldrig falla mig in att köpa torsk eller ål, med tanke på hur hotade de bestånden är.
  

Benny Morris idag!

Per Gudmundson har lyssnat på Benny Morris.

Ingen lösning på konflikten står att finna, menade Morris, så länge det inte sker en förändring i palestiniernas mentalitet. Men givet hur den offentliga debatten förs i arabvärlden, och med tanke på hur indoktrineringen av barnen ser ut, så verkar inte det särskilt aktuellt.

Den som tyckte att det här budskapet var nedslående fick dock ännu tråkigare besked i den allmänna frågestunden efter föredraget. Då förklarade Benny Morris att allt han just sagt egentligen var ganska oviktigt. Palestinierna kommer visst att begå några terrordåd de närmsta åren, och israeler kommer att genomföra några flygräder. Men det spelar ingen roll i det stora sammanhanget. Det enda som spelar roll för Israels överlevnad är huruvida Iran får kärnvapen eller inte. Ett kärnvapenbestyckat Iran skulle få alla andra problem att blekna.

Det är hotet om förintelsen, igen.

För er som bor i närheten - missa inte Benny Morris föredrag i Göteborg ikväll!

Se även mitt tidigare inlägg om Iran.

Sicko Göteborg

Roland Poirier Martinsson diskuterar i dagens Expressen Michael Moores film Sicko, det amerikanska sjukförsäkringssystemet och, framför allt, den (icke-)rapportering om Moores film som svenska medier ägnar sig åt.

Om man bortser från de mest enögda fansen är det i dag allmänt accepterat att Michael Moore använder lögnen alltför flitigt för att hans filmer ska vara trovärdiga.Iakttagelsen har inte något att göra med hans politiska positioner. Att hans roll har gått från debattörens till gycklarens och är på väg mot clownens är helt och hållet en följd av Moores tricksande vid klippbordet.Märkligt är att den här utvecklingen tycks ha gått svenska journalister helt förbi. Man får intrycket av att de i stället för att kritiskt granska bluffaren Moores inlägg i debatten gläds över det och vill sprida det.

Martinsson menar att det som borde varit rapportering om en film (som i sin tur borde varit en dokumentär), i stället har blivit ett ypperligt tillfälle för Sveriges vänstervridna medieelit att argumentera mot privatisering av vården.

Här ett axplock ur nyhetsflödet:

SvD:s Anna-Lena Haverdahl skriver att Moores film ”borde sända chockvågor” till Europa, då den visar hur illa det kan ”bli om privata vinstintressen totalt får styra vården”.

Aftonbladets Wolfgang Hansson räds en svensk import av världens sjukaste sjukvård - kommer den hit ”ligger vi illa till”.

Expressen ger socialminister Göran Hägglund frågan med anledning av filmpremiären: ”Vad säger du till dem som oroar sig för att Sverige är på väg mot USA:s håll?”

SVT:s Agenda påstår att Sicko ”skakar om i debatten om offentlig eller privat sjukvård i Sverige”.

Kalla Fakta, TV4, noterar att Sicko ”med sina avslöjanden om bristerna i den privata vården har skakat USA”.

TT beskriver filmens tema som en ”kamp mellan ont och gott” – gissa var man finner det onda? Samma glidning upprepas snart sagt överallt. Jag har utelämnat många exempel.

Problemet med amerikansk sjukvård ligger enligt Martinsson inte i den privatiserade sjukvården, utan i sjukförsäkringssystemet (läs hans artikel).

Själv har jag i flera omgångar jobbat inom den svenska vården, både som fast anställd och som timvikarie (så sent som i år). Låt mig ge er en bild av hur vården ser ut där jag jobbat senast. Det handlar om ett gruppboende för förståndshandikappade i Göteborg. Vårdbehovet varierar kraftigt. Någon klarar sig på egen hand, men vill ha tryggheten i ett gruppboende. En annan behöver hjälp med absolut allt. Låt oss kalla sistnämnda person X.

Det krävs inte någon som helst utbildning för att få jobba på ett sånt här gruppboende. Däremot måste man få utbildning (ca en dag) för att få dela ut mediciner. Extra utbildning krävs naturligtvis om man ska få ge insulin. Det finns en kärna av fast anställda som jobbat på samma ställe många år, en periferi av folk som jobbat där ofta och hoppar in då och då, och så finns det en aldrig sinande ström av ny personal.

Personalsituationen är rent ut sagt kaotisk. X behöver tillsyn dygnet runt, och är av Försäkringskassan beviljad personlig assistent 19,5 timmar/dygn. Ytterligare en boende har personlig assistent ungefär halva dygnet. För övriga boende finns två anställda på dagtid och en på natten ("basen").

Arbetsbelastningen i basen är extremt låg. Ett tag bakade jag bröd eller kakor varenda dag, bara för att ha något att göra, och för att det var populärt både bland personal och boende. När man jobbar med X är det mer att göra, men det hinns vanligen med utan problem. Jag har aldrig varit med om en situation där det krävts två personer i basen, men kanske är tanken att det alltid måste finnas en i beredskap.

När jag jobbade hos X städade jag mycket. Varför var det alltid så skitigt? Det kan jag tala om - därför att ingen i personalen brydde sig ett smack! Det fanns gott om tid att städa, men ingen hade lust. Dammsuga och svabba golv, visst, det gjordes regelbundet, men när smutsen inte är på golvet måste man kanske göra något annat, eller? När jag kom tillbaks till X efter att inte ha jobbat där på två år, var det uppenbart att ingen under tiden städat under diskbänken, under badkaret, under kylen, bakom spisen, osv. Att folk kanske inte gör det hemma hos sig på två år, det är deras ensak, men hos X får de betalt för att sköta just sådana saker. Lathet!

En stor del av den aktiva tiden går åt till att ringa runt och leta efter folk som kan jobba på lediga pass. Några fastanställda har extremt hög sjukskrivningsfrekvens. Vi började leta nattpersonal till vartannat helgpass redan i förväg, eftersom vi visste att telefonsamtalet skulle komma på fredagen från en nattarbetande som alltid blev sjuk då. Svårast var att hitta personal till X, eftersom X kan vara besvärlig.

Sjukskrivningarna var i många fall relaterade till personliga problem av olika slag, vilket man får respektera. Däremot är det svårt att ha förståelse för någon som helt sonika struntar i att komma till jobbet. Inget telefonsamtal eller nåt. Detta hände upprepade gånger. Nonchalans!

Ofta hände det att det helt enkelt inte fanns någon personal till X, utan "basen fick ta honom". Nu är det så att Försäkringskassan betalar ut ersättning till omsorgsverksamheten för de timmar X haft personlig assistent. Dessa pengar ville chefen naturligtvis inte gå miste om, så det sattes i system att då X inte hade någon personlig assistent, så angavs till Försäkringskassan att en ur baspersonalen varit assistent. Denna "reservassistent" kunde då hjälpa X med det grundläggande, men inte åka iväg på andra aktiviteter med X. Detta pågick i flera år, och en i baspersonalen hade till och med till uppgift att en gång per månad se till att det inte fanns några luckor i Xs assistentlista. Detta är rent bedrägeri!

Själv klagade jag inte på underbemanningen, eftersom det var ett lätt sätt för mig som timvikarie att håva in pengar. Som mest jobbade jag 211,5 timmar på en månad. Olagligt, javisst, och chefen klagade halvhjärtat vid flera tillfällen, men alla visste att det inte fanns annan personal att tillgå.

I våras, när personalsituationen för X var som mest kaotisk, sa jag till chefen att jag vägrade fylla i assistentlistan för de tillfällen då han faktiskt inte haft någon assistent, och uppmanade andra att göra likadant. Tanken var att chefen, som dittills varit helt passiv, kanske skulle inse att något behövde göras, i stället för att se den usla personalsituationen som ett ypperligt tillfälle att bättra på omsorgsverksamhetens ekonomi. Om det hjälpte vet jag inte, eftersom jag slutade kort därefter.

Så vad borde göras för att förbättra verksamheten? Jag har tre förslag:

• Högre löner. Detta skulle locka fler att ta jobben, och säkerligen minska sjukskrivningarna.
• Dra ner på personalen. Med så mycket inaktiv tid (och annan tid som går åt till helt meningslösa möten och enkäter som inte går att uttyda något ur) skulle man lätt kunna dra ner på personaltätheten och därigenom ha råd med högre löner.
• Ge de lata och nonchalanta sparken! Gör man inte det man har betalt för, eller struntar man i att komma till jobbet, så ajöss! Nä...det går ju inte. Vi har ju något som heter LAS. Därför får denna punkt bli: Skrota/omarbeta LAS!

Slutligen några länkar om Michael Moore:

Moorelies

Moorewatch

Selimovic ljuger oss upp i ansiktet

På dagens ledarblogg i SvD kommer Radioteaterns chef, Jasenko Selimovic, med en replik på ett tidigare inlägg av Per Gudmundson. Det gäller radiopjäsen Mellan detta andetag och dig, skriven av Naomi Wallace. Pjäsen handlar om en judisk kvinna som fått lungor transplanterade från en palestinier som dödats i strid.

Gudmundson hävdade att detta är ännu en av många varianter av den uråldriga myten om judar som utför ritualmord. Detta tillbakavisar Selimovic bestämt, och hävdar:

Gudmundson har (enligt egen utsago) inte lyssnat på pjäsen men är säker på att detta är en ”antisemitisk föreställning”. Hur kan han vara det om han inte har lyssnat på den?
[...]
Ingenstans, inte på något enda ställe, inte i en enda mening, säger pjäsen någonting om organstöld, inte heller vem som i så fall skulle utföra stölden. Huvudpersonens donerade lungor kan lika gärna bli donerade helt lagligt såsom de kan vara stulna, köpta eller vad som helst. Pjäsen berättar helt enkelt inte det.

Självaste poängen med Wallaces Mellan detta andetag och dig, är nämligen att lämna ett hål åt lyssnaren att fylla. Och när information saknas brukar människor fylla det informationshålet med egna förutfattade meningar och världsuppfattningar, precis som Gudmundson gör. Genom att koppla ihop lite andrahandsinformation och andras tolkningar av pjäsen med sin egen världsbild kommer han fram till bisarra slutsatser och ser spöken där de inte finns. Hans sätt att närma sig denna föreställning är ett utmärkt exempel på hur fördomar uppstår. En icke uttalad uppgift om varifrån organen i pjäsen kommer förvandlas till ”organstöld”, bakgrundsinformation om pjäsens uppkomst förvandlas till ”ramberättelse om att Israel stjäl organ från palestinier”, och alltihopa slutar i anklagelser om ”antisemitism”. Bör inte Gudmundson ställa krav på sig själv att kolla materialet innan han gör så vida tolkningar och anklagar någon såsom han gör?
[...]
Radioteatern har på sin hemsida klumpigt och olyckligt formulerat denna bakgrund till pjäsens uppkomst och därför tagit bort meningen. Inte för att vi upptäckt att vi är antisemitiska utan för att en olycklig formulering ska rättas till. Vilket fortfarande inte ger Gudmundson rätt att blint fälla anklagelser om antisemitism i en föreställning han inte lyssnat på.

Inget påstående har alltså gjorts om organstöld, utan den biten har Gudmundsons undermedvetna antisemitism diktat ihop!

...eller?

Det här är vad som stod på SRs hemsida (länken borttagen av SR) den 7:e oktober:

Mellan detta andetag och dig handlar om konflikten mellan Israel och Palestina och bygger på avslöjandena om att lik från palestinier som dödats i strid förts iväg och i hemlighet använts för organdonationer till israeliska patienter.

Och detta är alltså vad Selimovic menar är "klumpigt och olyckligt formulerat", men absolut inte ett påstående om organstöld.

Lessing som rondellhund - Akademin rasande!

Jag dristar mig att publicera en teckning av Doris Lessing som rondellhund. Ett sånt helgerån, va?

Nu förväntar jag mig att få se Svenska Akademien löpa amok, med Horace i spetsen!

Benny Morris på Sverigebesök

Den israeliske historieprofessorn Benny Morris kommer att hålla en öppen föreläsning i Göteborg på tisdag. Morris har gjort sig både älskad och hatad genom att bedriva historisk forskning kring den arabisk-israeliska konflikten. Sanningar som upplevs som obekväma för både israelers och arabers officiella historieskrivningar har kommit fram. Det lär bli intressant!

Göteborg: Tisdagen den 16 oktober

Tid: kl 18.15 – ca 20.00
Göteborgs universitet, Linnésalen i Mediahuset,
Öppen föreläsning: Recent Israeli-Palestine history (Camp David, the intifadas).
Seminariegatan 1B Göteborg

Stockholm: Onsdag den 17 oktober

Tid: kl 14.30-15.30
Stockholms Universitet, Avd. för Mellanösternstudier
Inbjuder till ett öppet samtal och diskussionsforum med Benny Morris
Lokal: Kräftriket Hus 3 Sal 3:239

Bytes: alliansminister mot oppositionspolitik

I gårdagens SvD och DN säger Peter Eriksson att hans förstahandsalternativ inför nästa val är en valallians mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, alltså utan Vänsterpartiet. Anledningen är att Peter Eriksson gripits av en smula sunt förnuft, och insett vilka obehagliga typer som Vänsterpartiet utgörs av, vilket avspeglas i deras politik.

Jag erkänner villigt att jag tidigare röstat på Miljöpartiet, av den enkla anledningen att de har den bästa miljöpolitiken, och miljöfrågorna är de absolut viktigaste. Tyvärr går sund miljöpolitik ofta hand i hand med osund politik inom andra områden, och det är ett internationellt fenomen. Med galningar som Per Gahrton i partiet kan jag inte med gott samvete rösta grönt längre. Sedan ett drygt år är jag medlem i Folkpartiet.

Peter Eriksson kommenterar den energipolitik som krävs för att inte världen ska gå åt pipan:

–Det krävs politiska beslut. Det handlar om en gigantisk omställning, ungefär som när vi tog oss från jordbrukssamhälle till industrisamhälle.

Han har helt rätt på den punkten. Däremot övervärderar han den tidigare regeringens miljöpolitik i sin kommentar till alliansens "klimatpaket" med höjd koldioxidskatt:

–Det är skillnad på att gå framåt i motvind, som vi gjorde, och på att stå stilla i medvind, som de gör nu.

Det finns ingen rimlig anledning att sund miljöpolitik ska monopoliseras av utrikespolitiska vettvillingar. Därför annonserar härmed alliansen ett önskat byte:

Bytes: alliansminister mot oppositionspolitik

Finnes: Minister som förirrat sig in i fel politiskt block. Uppvisar alla tecken på att passa som hand i handske inom socialdemokratin:

• Mutbar
• Avfärdar det islamistiska hotet med orden"Och borta i bergen i Waziristan sitter – sägs det – en shejk och manar hatiskt till våldsam terror mot alla de öppenhetens, demokratiseringens och globaliseringens krafter som hotar att underminera hans slutna idéers tillbakadrömmande värld." (Utrikespolitiska Institutet den 19 december 2006)
  
• Vill fortsätta att ösa pengar över palestinierna
• Gör gärna affärer med otäcka regimer, såsom i Sudan och Ryssland

Önskas: En miljöpolitik värd namnet. Som Miljöpartiets, helst ännu bättre.

Engelsk version

Denna blogg finns nu i en engelskspråkig version. De tidigare inläggen har översatts, men datumen överensstämmer inte. Följ länken till höger för att komma till den engelska versionen.

Död vecka?

Jag är för tillfället i Kalifornien, och kommer därför antagligen inte att skriva något förrän nästa vecka, såvida det inte dyker upp något riktigt hett ämne. På begäran kommer jag snart att lansera en engelsk version av bloggen. Håll ögonen öppna!